Rehabilitering.

Att ta ett steg tillbaka. Det har jag lärt mig nu.

Jag har ADHD och har följdaktligen bränt ut mig mentalt fler gånger än de flesta människor har handlat ost direkt över disk.

En sådan stark inre motor är svår att handskas med. Särskilt när man inte vet om vad som är problemet och man försöker gång på gång, utan att ge upp. Precis som man lärt sig. Men det ändå inte funkar. Och man vet inte vad som är fel, varför man inte lyckats när man faktiskt följt skolboken.

Jag fick diagnosen för tre år sedan och har lärt mig massor. All ny kunskap och KBT-terapi gav mig så många pusselbitar att det var svårt att inte bli ledsen för allt jag inte vetat innan. Men jag blev också glad för de nya verktygen. Fick makten att ta mitt liv tillbaka.

Förra våren gick jag tre månader på Gunnebo Grön Rehab och fick bita i det sura äpplet av Trädgårdsrehabilitering som verkligen passar personer med stressproblematik. Ett bra exempel. Försök skynda på ett frö, eller naturen?


Alla nya, inklusive mig kastade sig in med liv och lem i alla uppgifter, ville vara effektiva utav ohejdad vana. Och fick göra om ifall vi fyllt på en kruka med jord för snabbt. Eller lägga tillbaka de fem tegelstenar vi tagit i famnen för att omgärda nya rabatter effektivt och tvingades bära en tegelsten åt gången. Bort med effektivitetstänkandet. Bort med stressen och prestationsångesten. Det var nog den svåraste skolan jag gått i!

Mindfulnessövningar varje dag, samt QiGong. Ärligt. Tempot gick sakta ner.
Att efter sjukskrivning hamna i en grupp med okända människor var också en stor utmaning eftersom många liksom jag varit utlämnade till ensamhet under hemmavarandet. Ibland var det rent smärtsamt att vara med andra, påtvingas ljud och socialt samspel.

En morgon sms:ade jag trädgårdsterapeuten och sa att jag inte orkade med andra människor. Hennes svar var att jag kunde stanna hemma och undvika det som var svårt, eller välja att komma och ta tag i det. Inom en timma var jag där och hon nickade leende. Skickligt. För det var svårt för mig den dagen.

Jag praktiserar nu på bästa arbetsplatsen för att träna igång mig för att gå till en arbetsplats. Trodde för ett par månader sedan att jag inte skulle lyckas jobba 50%. Var lite besviken över att det gick så trögt. Att jag inte fick ordning hemma på ett fungerande sätt. Men jag har kämpat på. Speciellt de dagarna det tagit emot har jag lagt mig vinn om att komma iväg. Måste, just då och gjort det. Det viktigaste att hantera när det tagit emot. Men det har varit sällan. Har istället längtat, även när jag varit ledig på helgerna.

Min handledare på tidningen Faktum för hemlösa i Göteborg sa när vi pratade om mitt bekymmer med hur svårt det var att växla upp till 50% i arbetstid från 25% att hade detta varit en normal arbetsplats, så hade jag redan varit där.

Jag hade inte innan trott jag skulle palla att träffa hemlösa, men jag har klarat det och fått mycket ut av det. Jag har fått beröm för att jag lyckas hantera de hemlösa tidningsförsäljarna på ett bra sätt. Och jag har inte tagit med mig dem hem varken fysiskt eller mentalt. Oavsett vilka svåra historier jag blivit delgiven under dagen. Och jag är inte avskärmad. Jag deltar men på ett lagom sätt. Men, när jag tänker på det, jag som inte bekymrar mig så mycket om ifall saker är svåra, så är det kanske något svårare att möta så utsatta människor än att möta andra, utan grundläggande tunga problem.

Idag är jag uppe på 50% i arbetstid och min största huvudbry nu är att jag hoppas och önskar få tid att öka upp till 75%. Varit där i fem månader på sjätte och vad som händer om två veckor vet jag inte ännu.

På en mindre intressant och engagerande arbetsplats hade jag kanske tappat orken och motivationen, men jag blir stimulerad på Faktum. Det känns meningsfullt. Det har mening, jag gör något bra.

Jag arbetstränar i den sk sociala delen för distribution och projekt, som den kallas. Där vi säljer tidningarna över disk till försäljarna varje dag. Sätter på kaffe så det alltid finns fika, eftersom det är försäljarnas fikarum.

Jag står inte bakom disk dagarna i ända. Jag rör mig ute i lokalen och pratar med försäljarna. Vi känner ju igen varandra vid det här laget. Vi återupptar oavslutade trådar i diskussioner. Högt och lågt. Allvar och skämt.

Jag tror ju på att göra. Därför har jag också varit besviken på min rehabilitering. Det har jag uttalat inför mitt rehabteam och är glad att iaf försäkringskassehandläggaren alltid varit tillgänglig och kommit med handfasta svar när jag behövt. Förutsatt att jag vetat vilka frågor jag behövde ställa. Det har varit mitt ansvar. Så, på nåt sätt har jag känt mig som projektledare för min egen rehabilitering, vilket jag tycker varit en stor uppgift från att ha kommit från noll och vara den som varit sjukskriven av tunga orsaker. Ja, som jag berättat. Projektledare direkt därifrån, liksom? Det var inga små förväntningar.

Men idag litar jag på min egen förmåga igen. Det gjorde jag inte för kanske 18 månader sedan. Jag vet att jag kan arbeta. Att jag trots att jag varit djupt upptagen av vardagarna ibland får iväg rätt fråga på mailen. Jag vet också att jag kan hålla igen mitt görande, vilket varit min största utmaning.

Första gången jag guidades genom Faktums lokaler och såg lagret vid köket ville jag kasta mig över det och få i ordning. Men nu gjorde jag inte det. Eftersom det alltid varit mitt största problem på arbetsplatser, att gripa in där ingen annan hade något som ansvarsområde. Jag bidade medvetet min tid, vilket är stort för mig.

Lät flera månader gå tills en dag då det var för lite att göra ute bland försäljarna. Chipp tjopp galopp, kategorisering, ihopsamling och struktur. Njutning för mig. Sedan dess har jag inventerat källarlagret också med sakerna som säljs i webshopen, så ingen blir besviken av att beställa en tröja i en storlek som tagit slut.

Jag är ganska nördigt intresserad av inventering och ordning, för känslan av kontroll är det största jag kan uppnå. För att jag förr aldrig fick ordning på min hjärna. Som jag idag är vän med. Hon känns inte lika jobbig längre. Och jag kan prestera mer än jag någonsin hade vågat tro.

Man blir sjuk i huvudet av att gå hemma, jag blev sjukare av att vara sjukskriven och tvingas gå hemma. För jag behöver verka, påverka och göra. Agera är mitt mellannamn. Allt annat är tortyr.

Jag överlever osäkerheten enbart för att jag mår bra idag. Har inte råd att oroa mig. Jag kan! Det räcker så himla långt. Jag hade faktiskt tappat tron på det. Om jag ska vara ärlig. Men var för envis för att erkänna hur hopplöst läget kändes.

Jag kanske inte kommer längre? Jag kanske återförvisas till ensamheten hemma om inget företag vill anställa mig, vad vet jag? Lönebidrag, visst, men det har inte Faktum råd med. Och jag har inte råd att bekymra mig. Jag bara tar och passar på att njuta av livet och av att verka och veta att jag kan det jag hade tappat tron på. Om ingen annan tror på mig, så gör jag det iaf själv nu. Igen. Wow.

Jag tror inte på varken statistik eller att saker är ristade i sten. En dag får jag min öppning. Och någon annan som tror på mig också.

Advertisements

9 Responses to “Rehabilitering.”


  1. 1 malix mars 16, 2011 kl. 12:36 f m

    så mycket klokhet på en gång gör ont
    är så glad över att läsa framgångsaga och blir upprymd över din entusiasm kanske är det inte så farligt om nu chefen bestämmer sig för att sparka ut
    härligt att läsa

    • 2 Victoria mars 16, 2011 kl. 12:44 f m

      Du har rätt. Kanske inte så farligt om denna rehabperioden just här tar slut nu? Jag har ju fått så himla mycket redan!
      Enda kruxet vore ju just det att mista regelbundenhet i livet och rutiner, som jag är jättedålig på att upprätthålla utan tryck utifrån. Men jag bekymrar mig inte. Har ju inte varken råd eller ork att ta ut skit i förskott. 😉 Bara njuter och det är en svår konst nog!

  2. 3 Kin@ mars 18, 2011 kl. 6:23 f m

    Jag blir alldeles tårögd, av att läsa om din väg.
    Det ger mig hopp, inför mina barns framtid – att det löser sig…på något vis…
    Mvh Kin@
    http://adhdivardagen.wordpress.com/

  3. 4 Mib mars 24, 2011 kl. 6:32 e m

    Hej vad intressant. Tänker på det där med nördigt intresserad av inventering och ordning. Jag var med min son på ett möte på BUP härom dagen och han kommer troligtvis få en ADHD-diagnos. Psykologen frågade mig vad jag trodde att han skulle kunna jobba med så småningom och jag svarade att han nog behöver ha ett arbete där han får utlopp för sin energi och röra sig med kroppen, inte sitta still och hålla på med ordningssamma uppgifter. Men när jag läser detta så tänker jag att jag kanske är lite inskränkt i mitt tänkande, det kanske skulle kunna funka bra med ordning och så bara det är nåt som intresserar honom. Vad tror du?

    • 5 Victoria mars 28, 2011 kl. 5:16 e m

      Man får inte glömma att människor utvecklas under livets gång, år för år. ADHD eller inte. Jag själv har alltid haft bra minne för regler, eftersom det varit något jag känt behov av. De flesta känner att de vill kompensera sina svagheter och lär sig extra mycket kompensation. Som jag och ordning. Människor med neuropsykiatriska diagnoser är ofta mycket duktiga på att kompensera. Kan man inte samverka socialt från början kan man kompensera och lära sig det, för att man behöver känna sig accepterad. Har man exempelvis ADHD tar de enklaste saker mkt tankeenergi, det är därför man blir lite trött också. Det brister i automatiseringen, att städa undan efter en måltid går inte alltid automatiskt, eftersom ens tankar är någon annanstans.
      Förmågan att kompensera och lära in vid neuropsykiatriska diagnoser, alltifrån ADHD till diagnoserna inom autismspektrat, som Aspergers, exempelvis HUR man är när man är social gör att diagnosbehovet ofta är svårt att upptäcka. Man funkar utåt, men inuti kan det vara totalt kaos!
      Som alltid med dessa diagnoser skulle jag säga att din son behöver söka sig till ett arbete som han är verkligt intresserad av privat. Hjälp honom hitta det. Bara intresset finns kan man vad som helst, även om man har mycket att strida mot. Man måste hitta sin glöd, för när man glöder genomför man saker lättare med den energi man faktiskt har i hjärnan. När det är rätt.

  4. 6 Gunnil mars 28, 2011 kl. 6:58 e m

    Åååå Vicky…så mycket smärta innan du visste… och du är så väldigt duktig på att skriva… Det slår mig att det låter som jag läser om en av mina bästa vänninor…all denna energi… och att hela tiden lösa problem och fixa…. Allt som går i ett rasande tempo så jag blir dödstrött att bara höra tanken, men det är pga mina egna tillkortakommanden….
    Underbara vackra energiska Vicktoria som jag gick i skolan med…som jag aldrig förstod vad du fick din energi i från….å så var det det här som en av mina egna bröder hade, fast i en annan form…
    Ljus och värme till dig kramar G

    • 7 Victoria mars 28, 2011 kl. 10:09 e m

      Kära G. Du träffade mig en gång under en av mitt livs svåraste stunder, då min dotter blivit sjuk i diabetes.
      Det var mkt smärta innan jag visste vad som inte stämde i mitt liv, men så klart ännu svårare att mitt barn insjuknade kroniskt.
      Ja, jag var energisk när jag var ung, men lyckligt talat, hittat energin igen. Vissa blir faktiskt arga på mig för min energi, och dem vill jag undvika. För vem kan neka livsglädje?
      Jag har mognat mkt sen jag gick i skolan, men jag backar aldrig för att skratta! Har gråtit och sovit mig igenom för mycket för att ens kunna välja det igen.
      När jag träffade på dig för sex(?) år sedan såg jag en annan G än den jag kände jag ville skydda när vi var unga. Hade känslan i magen av det. Men för sex-sju år sedan såg jag dig som en stark och säker kvinna. Då tröstade du mig utan att säga så mycket, i en av mitt livs svåraste stunder, bara genom att vara du, för att jag såg hur mycket du vuxit och hur stadig du kändes. Så kan livet vara. ❤ V

  5. 8 JCMAS april 27, 2011 kl. 12:51 e m

    Blir glad över det ljusa hos dig. Det är så mycket mörker förknippat med diagnoser och så många hjulspår i tankesätten att köra fast vid.

    Min unge ser sin ADHD som en superkraft. Ni är så jäkla bra!

    Jag visade honom din ”ADHD i bilder” för ett tag sen. Han var mycket nöjd. Jag skulle hälsa ! 🙂

    http://barajadaforda.blogspot.com/2011/04/superkraft.html


  1. 1 Det står klart. « Bloggmalplace’s Blog Trackback vid augusti 10, 2011 kl. 12:37 e m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Arkiv


%d bloggare gillar detta: