Återhämtningsplats från ångest.

Alltså, jag försöker se skillnaden. Den är stor. Men jag ser den inte. Jag vill mer. Men mitt liv har faktiskt genomgått drastiska positiva förändringar.

För åtta år sedan satt jag i ruffen i en väns segelbåt i hamn och läste. Tio minuter från mitt hem i Majorna. Men jag kände mig fri. Tydligen. För jag drabbades efter en timme av oro. Något fattades. Något var annorlunda.

Jag tittade upp från boken och såg ut över vattnet. Det var min vän ångesten som försvunnit. Min ständiga följeslagare som aldrig gav mig andningsro. Borta. Jag blev orolig och undrade vad som var fel. Trycket över bröstet hade lättat. Höll på att implodera, explodera motvänt. Men andades och kvarstod i tillståndet av frihet. Den dagen. En försmak, bara en dag.

Lärde mig, att det kan gå. Man kan bli fri från sin ständiga följeslagare som man tillslut tror är en vän man bär med sig för att man hör ihop.

Sedan, efter den försmaken blev det mitt mål.

Jag hade blivit så van vid att om jag inte var deprimerad, så väntade jag iaf på en katastrof.

Man kan bli för van vid att må dåligt.

Har haft en önskebild av ett vilohem för deprimerade där de skulle få ro och hitta hem till sina innersta känslor igen under en tid. Närhet till naturen, bada i havet och omslutas av vågorna och släppa på känslorna och bara skratta och tjuta.

Vara barn igen. Långt ifrån lägenhetens fyra väggar och bekymmer över ekonomin. Där de som aldrig har några semesterveckor från vardagen att hämta ut, eller en semesterersättning att resa bort för – skulle få vara lediga från allt miserabelt som bara tar ner dem varje dag.

Ladda batterierna, vara människa, inte varken patient eller ett bekymmer för anhöriga. Hitta till sig själva igen. Det gör man inte utan egen ork att ens gå ur sängen. Då blir havets kraftfullhet mot kroppen som en käftsmäll med innebörden om att det finns ett liv. Utan ångest, odefinierbar oro och återkommande depressioner. Back to basics. På sjukförsäkringen. En återställare.

Man glömmer att man är människa när man har ständig ångest och drabbas av depressioner. Man minns inte längre varför man finns till. Man vet inte längre om att man har ett samband med världen, med naturen. Att naturen vill man ska känna. För man känner bara en sak, oro.

Ibland den senaste tiden har jag känt den där oron igen för att jag mått bra. Var är ångesten? Inte tänkt på den på länge. Men den har gjort sig påmind, även när jag mått bra. För livet är lite osäkert nu. Och jag kan inte resa bort någonstans och glömma lite. Aldrig någonsin.

För de sjukskrivna finns ingen semester. Min dröm är att kunna ge det till alla som behöver. En återhämtningspaus där de kan påminnas om hisnande känslor och känna livet igen.