Stundas bättre tider?

Jag har haft en svacka. Idag reste jag mig ur sängen och klädde på mig första gången på en vecka. Duschen igår gjorde susen och att jag sov gott och vaknade utan ångest efter en lång sovmorgon med hunden. Efter jag hade fått iväg dottern till skolan utan stress. Och så tog jag en serotoniåtertagningshämmande tablett Zoloft på 50 mg utöver Stratteran igår. Kanske den gjorde verkan? Jag är så känslig att jag inte finner det otroligt, eller så är det en allmän vändning, på väg upp iaf.

Har varit utmattad, deprimerad. Funderat några gånger under de gångna veckorna om det är nu jag ska ge upp? Jag orkar inte riktigt motsvara det jag förväntas göra i min rehabilitering via Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Jag ska hitta en ny arbetsträningsplats, själv. Men luften har gått ur mig. Jag har ju redan arbetstränat, under så lång tid som nio månader.

Mitt mål är att börja tjäna pengar igen. Fattigdomen tär. Jag har aldrig tagit min 13-åriga dotter på egen semester sedan jag blev ensamstående för tio år sedan.

Det känns som mitt slit aldrig belönas. Jag är fattig än, räknar måltider i frysen, så mitt diabetesbarn kan äta. Men nu ska jag börja om från minus noll, känns det. Vill hitta en anställning i gott humant klimat. Har gjort en sida om att jag söker jobb på min personliga blogg. Omdömena från arbetskamrater värmer, trots att ingen arbetsgivare nappat. Jag har ett funktionshinder i min ADHD så jag är t o m billigare att anställa. Men företag verkar hellre dricka kravmärkt kaffe än att sträcka ut en hand mot en medmänniska som behöver lite hjälp.

Men jag får inte söka anställning och säga att företaget kan få lönebidrag, för jag måste pröva först. Igen. Kanske har handläggarna på AF/FK rätt, att jag behöver en uppbyggnadsfas igen? Men det är bara så hela tiden. Mina ansträngningar hamnar på noll om och om igen. Fröken Otålig har tappat drivet av upprepningen och motståndet. Jag har svårt att se mina framsteg när jag inte får ett lättare liv av mina ansträngningar.

Känt mig så svag. Värdelös. Inte fått min dotter ur sängen på hela helgen, för att jag knappt orkat gå ur sängen själv. Jag har bara fixat mat och sett till hennes typ1-diabetes. De andra diagnoserna gör sitt till att det blir trögt och tungjobbat, samt att det är en nybliven tonåring. Hon har tre npf-diagnoser samt den jävla kroniska diabetesen. Hon är som att ha tre barn sa min närmaste vän igår.

Ja, det är arbetskrävande. Det är tungt att sammanställa ansökan om Vårdbidraget och räkna ihop timmar. När jag för en gångs skull skrev på ett autismforum för föräldrar att tiden min dotter behöver i omsorg tangerar heltidsarbete blev jag ifrågasatt av en annan mamma som undrade vad det kunde vara som tog sån tid. Hon ville kanske vinna ”tävlingen”? Iaf tog det ner mig en hel del. Orken försvann att fortsätta fokusera på ansökan. Nu har jag intygen som krävs, tunga läkarintyg, så jag måste sätta igång, nu!

Men jag vet helt enkelt inte hur mycket jag orkar, redan nu är jag slut. Men får inget inflöde av energi heller. Är jag helt värdelös?

Men ibland glimmar det till, det bekräftas att jag inte alls är värdelös. Råkade slänga en blick på bloggstatistiken idag. Jag har inte pingat några av mina bloggar så de är sökbara på alla bloggsökmotorer. Men idag har över tusen personer läst på min blogg. Igår nästan 2000. Och jag har inte lagt ut länkar.

Men bloggeriet är inget jobb, det är min hobby. Skriver ganska lite. När jag har något att säga. Som idag.

Det går upp och ner för alla. Även de som verkar mest framgångsrika har svackor. Skillnaden är nog kämparglöden. Jag letar efter den nu. Jag har aldrig trott att det skulle bli enkelt att ta tillbaka mitt liv. Jag har förutsatt att det skulle bli svårt. Alternativet är ju så mycket tristare. Men utan en utsträckt hand till stöd är det svårt att orka helt själv. En kram uppmuntrar, men jag vill ju framåt. Hur det nu ska gå? Får skicka in den där vårdbidragsansökan och se vad det blir av allt. Kanske kan jag inte jobba just nu? Vet inte. Men jag vill inte vara ledsen iaf, som jag varit de gångna veckorna.

Jag har länkat på min personliga blogg Victorias Ankedoter till uppmärksamhet jag fått i media för olika saker jag gjort. Men nu var det ett tag sedan jag orkade skriva en debattartikel. Fast en stor dagstidning ringde idag. Det var lite kul. Måste samla mig.

11 Responses to “Stundas bättre tider?”


  1. 1 Caroline Adelsköld december 6, 2011 kl. 7:38 e m

    Ville bara skicka BAMSEKRAMAR ❤

  2. 3 Turte december 6, 2011 kl. 8:20 e m

    Skulle önska jag kunne ge dig vad din skrivförmåga ger mig, du är fantastisk!
    Respekt och varma kramar från Turte

  3. 4 Tobbe december 6, 2011 kl. 8:20 e m

    Kram från mig också 🙂
    Tobbe

  4. 5 Malix/Carina december 6, 2011 kl. 8:35 e m

    krya på och ta hand om dig, å vad jag önskar att jag kunde hjälpa till på något sätt vet bara inte hur. krya på hjälper föga vet hur det känns ännu mindre. Ta hand om dig…….

  5. 6 Gunnil december 6, 2011 kl. 8:39 e m

    Styrkekramar
    Gunnil

  6. 7 Mirjam sandén Weslien december 6, 2011 kl. 9:05 e m

    Du är mycket viktig! Du är känslig. Du är omsorgsfull och varsam. Jag förstår att det måste vara utmattande att vara vaksam och ta hand om Din dotters diabetes. När man själv inte känner sig så pigg och stark och vill/ måste ge sitt älskade barn all stöd och uppmuntran, är det tufft. Du är mycket beundransvärd Vicki!

    Miljoners kramar
    Mirjam

  7. 8 Frk Svensson december 8, 2011 kl. 10:22 e m

    Blir ledsen när jag läser om dina svårigheter. Du anar inte vilken hjältinna du är och hur mycket du påverkar människor positivt. Du har en styrka och ett mod som är få förunnat.
    Jag är nästan färdig beteendevetare och kan säga att dina texter och tankar är bättre än många uppsatser jag läst.
    Du har gett mig så mycket styrka och insikt.
    Jag hoppas av hela mitt hjärta att det löser sig 0ch blir till precis som du vill ha det. Du är så värd det!
    Styrkekramar till dig

  8. 9 isabell december 22, 2011 kl. 10:39 e m

    Jag tycker verkligen du verkar vara en helt fantastisk människa. Jag förstår att du har det svårt och kämpar och kämpar, vill bara säga att ge inte upp! Och ett stort hurra till dig då du hjälper så otroligt många!

    Kramar från isabell

  9. 10 MaskrosMorsan december 25, 2011 kl. 2:50 e m

    Ville bara dela med mig av att du kan söka bidrag som ensamstående/funktionshindrad till tex. semester…

    Sen ville jag sända massor av styrka, positiv energi också – du fixar detta!!!

    Tycker du kan kolla med kommun om du kan anlitas att hålla seminarium för tex. boendestöd i kommun om funktionshinder inom NPF, om dom kan tänka sig att anställa dig som konsult och tolk (social) i kommun för ALLA åldrar inom NPF – du kan kolla om jobb som ombud eller anhörighetsstöd för olika åldrar – jobba som LOTS för alla familjer som nyss fått en NPF diagnos i famliljen – vad händer sen – be kommun göra ett projekt arbete av det hela att ha en grupp på kommun som stöttar och lotsar rätt i djungeln av rättigheter tex.

    Skriv en bok…manual eller nått =)

    Stor kram

  10. 11 Hogge oktober 23, 2013 kl. 4:00 e m

    Hej …Livet är som det är …jag är en ensamstående pappa med 3 barn, 2 har diabetes och en fick psoriasis överallt när mamman flyttade 40 mil ifrån barnen ….Fabriken där jag jobbar skall läggas ner å jag har börjat äta oralin som tycks hjälpa mot ångest rätt bra —kram å kämpa på….


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Arkiv


%d bloggare gillar detta: