Till de udda och skadeskjutna.

Den här bloggen heter från början mal placé. Med innebörden att vara felplacerad. Fel. Felaktig. Udda. Sär. Annorlunda. Så som jag känt mig hela mitt liv. Innan min ADHD-diagnos förstod jag inte alls varför det blev fel för mig, både i det yttre livets resultat och inuti. Även om det inte syns. Så finns det inuti.

När jag var barn och tonåring och även upp till 35 års ålder var jag rätt hyper utåt. Kunde inte hejda mig, och led av en del Ågren efter sociala situationer ibland. Det var riktigt plågsamt att känna mig som en idiot, som babblat, avbrutit och skrattat för högt utan att andra förstod varför. Inte ens jag själv visste. Varför kunde jag inte använda mig av min intelligens?

Jag försökte dessutom efter tonåren att passa in i hur man borde göra i livet. Jag tänkte att det borde göra mindre ont? Försökte göra vad jag lärt mig från mina föräldrar som jobbade och slet, oavsett allt motstånd, sjukdomar och många barn. Jag ville bara vara normal och duktig och få erkännande för det, eftersom den odisciplinerade flickan jag förut varit aldrig blev erkänd att ha ett värde.

Pressade mig själv oerhört för att följa den kloka linjen jag stakat ut efter visst bryderi. Jobbade så snart jag blev erbjuden ett arbete, och det hade jag lätt för med min utåtriktade positiva personlighet. Sökte alltid en ny utbildning inför kommande termin. För att det var det jag hade förstått att alla skulle göra. Till slut brände jag ut mig skitfett. Några gånger om.

Jag har kritiserat mig själv så mycket att det behövde ingen annan ens göra. Även om jag ”råkat” välja ett par partners som bekräftade min värdelöshet högt och ljudligt. Jag analyserade själv redan varje sak jag sa och gjorde och jämförde med hur man borde göra, hur man borde vara och nästan vem, man borde vara – för att bli accepterad och älskad. Jag valde att få det bekräftat att jag inte dög, fast jag längtade djupt inom mig efter motsatsen. Sparkade så hårt på mig själv när livet gjorde det samtidigt. Ganska onödigt tycker jag i efterhand. Men jag visste ju inte hur man gjorde när man ställde sig upp och gjorde anspråk på att vara bra nog. Eller skrika, iaf i tanken, att fuck you, dra åt helvete om du inte duger till att uppskatta och älska mig!  

Jag försökte faktiskt göra om mig själv helt eftersom jag inte dög. Jag utplånade mig själv helt – för att kanske få duga till slut?  Jag dög ändå inte. Folk irriterade sig på mig. Jag kunde gå på ett jobb och sjunga i korridoren för att jag var glad. Någon tyckte att det var odisciplinerat. Minns hur han såg ut. Strikt. Rynkade på näsan, strängt. Fick höra på omväg från chefen hur olämpligt den personen tyckt min öppet visade glädje var, på en arbetsplats. Fick åter känslan från skolan, då jag inte gjorde som de tyst förväntade sig att alla skulle göra. Följa sociala koder. Och vara tråkig. Tyst. Intetsägande. Jag?? Hur skulle jag kunna det?

Lagom, det var det största mysteriet för mig.

Detta upprepade sig alltid. Inte konstigt att jag till slut blev djupt och ohjälpligt deprimerad och livet blev nästan helt mörkt i många år. Då drog jag mig undan. Men hann mogna när åren gick också. Kände att jag blev tryggare utan några människor alls omkring mig som dömde och tryckte tillbaka mig, tryckte till mig för att jag tydligen störde dem. Jag förstod aldrig varför. Ville inte vara i strålkastarkäglan och analyseras sönder och samman mer. Orkade inte mer. Människor är för grymma när de kritiserar sådant man inte kan hjälpa.

Men jag mognade i mina ständiga funderingar och analyser av mig själv. Var det egenutveckling? Vet inte. Men jag insåg också var det största problemet låg. Har folk så stora problem med mig, en människa utan onda avsikter? Då är det faktiskt främst deras problem. Bara för att människor är elaka har de inte rätt. Tvärtom. De är bara svaga. 

Jag mattades kanske också av i min glöd utav de återkommande oändliga depressionerna. Miste livsglädje och orkade inte ens vara spontan längre.

Man sägs få hjärnskador av överdos av depressioner. Jag är säkert skadad. 100 upprepade dödlägen på tio år. Jag ser det inte som otroligt att jag faktiskt blev knäckt som människa då. Accepterat att jag har väldigt låg stresstolerans idag.

Jag lyfte i början av mitt vuxenliv som en vacker påfågel, men landade sedan  pladask som en oljeskadad darrande liten pippi. 

Jag blev ingen lyftande påfågel.

En bra grej för att ens våga prata med människor igen, det var internet. Den första personen jag efter en tids vänskap, men under stor vånda för att bli avvisad berättade i ett mail för att jag var sjukskriven dömde inte alls. Utan samtalet och vänskapen fortsatte. Den solida vänskapen finns än idag, i Landskrona.

Det slutligen avgörande för att bli människa igen var att jag fick förklaringen till hur jag fungerade och varför. Den kunskapen gav mig verktyg till att förändra mig och vapen till att skjuta mig ut ur rutan jag målat in mig i under min okunniga strävan att passa in.

Jag kommer inte att passa in överallt. Det kommer ingen. Men vissa har mindre motstånd inom sig för att lyckas låtsas. Jag kan inte låtsas alls.

Men idag kan jag luta mig tillbaka och höra på, inte delta överallt direkt. Den vinsten kallar jag åldersmognad. Och till viss del utmattning.

Och insikten idag är att jag gör mig bäst, gör bäst påverkan på andra människor genom att vara som jag är. Det var en lång resa som faktiskt kostat det bästa av min hjärna. Min kreativitet har mattats. Jag känner det. Kan idag i min ålder av 45 se hur unga spattskallar kör på, som jag gjorde.

Jag kommer aldrig kunna göra det på det sättet igen. Jag har också fått ansvar för en annan ung människa, mitt barn, som har mina problem, men i kvadrat och på andra sätt. Jag är väldigt nöjd med att lyckas hålla henne lycklig och frisk. Vet att de flesta inte hade lyckats lika bra som jag med det.

Jag kommer aldrig att bli det jag trodde jag var menad till. Så där strålande och vackert lyftande och slå alla med häpnad. Jag blev ingen påfågel med vackra fjädrar.

Men jag reste mig ur askan och tog kontroll över mitt eget liv genom att till slut få ynnesten att inse att alla andra hade fel. Och jag hade rätt. Alla dystra olyckskorpar som kraxar rappakalja för att de känner sig små och vill picka strålglansen ur andras blickar –  kan dra åt helvete.

Jag blev fågel Fenix rakt ur askan efter branden som varit mitt liv.

Olyckskorparna och sorgefåglarna får aldrig mig.