Till de udda och skadeskjutna.

Den här bloggen heter från början mal placé. Med innebörden att vara felplacerad. Fel. Felaktig. Udda. Sär. Annorlunda. Så som jag känt mig hela mitt liv. Innan min ADHD-diagnos förstod jag inte alls varför det blev fel för mig, både i det yttre livets resultat och inuti. Även om det inte syns. Så finns det inuti.

När jag var barn och tonåring och även upp till 35 års ålder var jag rätt hyper utåt. Kunde inte hejda mig, och led av en del Ågren efter sociala situationer ibland. Det var riktigt plågsamt att känna mig som en idiot, som babblat, avbrutit och skrattat för högt utan att andra förstod varför. Inte ens jag själv visste. Varför kunde jag inte använda mig av min intelligens?

Jag försökte dessutom efter tonåren att passa in i hur man borde göra i livet. Jag tänkte att det borde göra mindre ont? Försökte göra vad jag lärt mig från mina föräldrar som jobbade och slet, oavsett allt motstånd, sjukdomar och många barn. Jag ville bara vara normal och duktig och få erkännande för det, eftersom den odisciplinerade flickan jag förut varit aldrig blev erkänd att ha ett värde.

Pressade mig själv oerhört för att följa den kloka linjen jag stakat ut efter visst bryderi. Jobbade så snart jag blev erbjuden ett arbete, och det hade jag lätt för med min utåtriktade positiva personlighet. Sökte alltid en ny utbildning inför kommande termin. För att det var det jag hade förstått att alla skulle göra. Till slut brände jag ut mig skitfett. Några gånger om.

Jag har kritiserat mig själv så mycket att det behövde ingen annan ens göra. Även om jag ”råkat” välja ett par partners som bekräftade min värdelöshet högt och ljudligt. Jag analyserade själv redan varje sak jag sa och gjorde och jämförde med hur man borde göra, hur man borde vara och nästan vem, man borde vara – för att bli accepterad och älskad. Jag valde att få det bekräftat att jag inte dög, fast jag längtade djupt inom mig efter motsatsen. Sparkade så hårt på mig själv när livet gjorde det samtidigt. Ganska onödigt tycker jag i efterhand. Men jag visste ju inte hur man gjorde när man ställde sig upp och gjorde anspråk på att vara bra nog. Eller skrika, iaf i tanken, att fuck you, dra åt helvete om du inte duger till att uppskatta och älska mig!  

Jag försökte faktiskt göra om mig själv helt eftersom jag inte dög. Jag utplånade mig själv helt – för att kanske få duga till slut?  Jag dög ändå inte. Folk irriterade sig på mig. Jag kunde gå på ett jobb och sjunga i korridoren för att jag var glad. Någon tyckte att det var odisciplinerat. Minns hur han såg ut. Strikt. Rynkade på näsan, strängt. Fick höra på omväg från chefen hur olämpligt den personen tyckt min öppet visade glädje var, på en arbetsplats. Fick åter känslan från skolan, då jag inte gjorde som de tyst förväntade sig att alla skulle göra. Följa sociala koder. Och vara tråkig. Tyst. Intetsägande. Jag?? Hur skulle jag kunna det?

Lagom, det var det största mysteriet för mig.

Detta upprepade sig alltid. Inte konstigt att jag till slut blev djupt och ohjälpligt deprimerad och livet blev nästan helt mörkt i många år. Då drog jag mig undan. Men hann mogna när åren gick också. Kände att jag blev tryggare utan några människor alls omkring mig som dömde och tryckte tillbaka mig, tryckte till mig för att jag tydligen störde dem. Jag förstod aldrig varför. Ville inte vara i strålkastarkäglan och analyseras sönder och samman mer. Orkade inte mer. Människor är för grymma när de kritiserar sådant man inte kan hjälpa.

Men jag mognade i mina ständiga funderingar och analyser av mig själv. Var det egenutveckling? Vet inte. Men jag insåg också var det största problemet låg. Har folk så stora problem med mig, en människa utan onda avsikter? Då är det faktiskt främst deras problem. Bara för att människor är elaka har de inte rätt. Tvärtom. De är bara svaga. 

Jag mattades kanske också av i min glöd utav de återkommande oändliga depressionerna. Miste livsglädje och orkade inte ens vara spontan längre.

Man sägs få hjärnskador av överdos av depressioner. Jag är säkert skadad. 100 upprepade dödlägen på tio år. Jag ser det inte som otroligt att jag faktiskt blev knäckt som människa då. Accepterat att jag har väldigt låg stresstolerans idag.

Jag lyfte i början av mitt vuxenliv som en vacker påfågel, men landade sedan  pladask som en oljeskadad darrande liten pippi. 

Jag blev ingen lyftande påfågel.

En bra grej för att ens våga prata med människor igen, det var internet. Den första personen jag efter en tids vänskap, men under stor vånda för att bli avvisad berättade i ett mail för att jag var sjukskriven dömde inte alls. Utan samtalet och vänskapen fortsatte. Den solida vänskapen finns än idag, i Landskrona.

Det slutligen avgörande för att bli människa igen var att jag fick förklaringen till hur jag fungerade och varför. Den kunskapen gav mig verktyg till att förändra mig och vapen till att skjuta mig ut ur rutan jag målat in mig i under min okunniga strävan att passa in.

Jag kommer inte att passa in överallt. Det kommer ingen. Men vissa har mindre motstånd inom sig för att lyckas låtsas. Jag kan inte låtsas alls.

Men idag kan jag luta mig tillbaka och höra på, inte delta överallt direkt. Den vinsten kallar jag åldersmognad. Och till viss del utmattning.

Och insikten idag är att jag gör mig bäst, gör bäst påverkan på andra människor genom att vara som jag är. Det var en lång resa som faktiskt kostat det bästa av min hjärna. Min kreativitet har mattats. Jag känner det. Kan idag i min ålder av 45 se hur unga spattskallar kör på, som jag gjorde.

Jag kommer aldrig kunna göra det på det sättet igen. Jag har också fått ansvar för en annan ung människa, mitt barn, som har mina problem, men i kvadrat och på andra sätt. Jag är väldigt nöjd med att lyckas hålla henne lycklig och frisk. Vet att de flesta inte hade lyckats lika bra som jag med det.

Jag kommer aldrig att bli det jag trodde jag var menad till. Så där strålande och vackert lyftande och slå alla med häpnad. Jag blev ingen påfågel med vackra fjädrar.

Men jag reste mig ur askan och tog kontroll över mitt eget liv genom att till slut få ynnesten att inse att alla andra hade fel. Och jag hade rätt. Alla dystra olyckskorpar som kraxar rappakalja för att de känner sig små och vill picka strålglansen ur andras blickar –  kan dra åt helvete.

Jag blev fågel Fenix rakt ur askan efter branden som varit mitt liv.

Olyckskorparna och sorgefåglarna får aldrig mig.

Annonser

11 Responses to “Till de udda och skadeskjutna.”


  1. 1 Mirjam sandén Weslien januari 28, 2012 kl. 8:08 f m

    Du skriver så fruktansvärt bra, väl beskrivet. Stor författartalang har Du! Du uttrycker Dig så rysligt bra! Intressant och välskrivet och framförallt oerhört viktigt och angeläget. Beundrar Dig! Din kunskap och erfarenhet är viktig. Tack för att Du delar med Dig. Jag har lätt för att känna igen mig i Din berättelse. Jag har också tvingats göra ”våld på mig” för att passa in. Jag har fått höra att jag skrattar för högt, ibland. Jag tycker om att stråla, men jag behöver också få vara ifred (utan människor omkring, som kan bedöma mig).

    ”Olyckskorparna och sorgefåglarna får aldrig mig”, underbart att höra Dig skriva detta. Visst är det sorgligt att man skall behöva springa in i en bergvägg, så många gånger som ung och vacker.

    Idag fyller min äldsta son nio år, 28 januari 2012.

    Miljoners varma kramar till underbara Vicki, tack för att Du finns.
    // Mirjam (sysslingen).

  2. 2 farsanmittilivet januari 28, 2012 kl. 8:37 f m

    Jag blev rörd till tårar när jag kom till slutet.
    Bra!

  3. 3 Vargasång februari 5, 2012 kl. 3:39 e m

    Väldigt bra skrivet, känner igen mig så mycket i det du beskriver, det är fruktansvärt att så många ska behöva kämpa så hårt för rätten att bara vara sig själva. I övrigt vill jag säga att jag tycker om din blogg, har hittat mycket intressant info via dig och lärt mig mycket så tack för att du gör detta och delar med dig. 🙂

  4. 4 Tristessa februari 14, 2012 kl. 1:21 f m

    Så himla ”finsorglig” text. Jag vill skriva om denna sen om ajg får.
    Om jag kommer till skott och det blir av.
    Jag tycker du känns så oerhört klok och framförallt pedagogisk när du beskriver hur det är att leva med ADHD. Jag har fortfarande svårt att ta till mig min diagnos pga av jag blir behandlad och har förväntningar på mig som om jag inte hade ADHD, då tänker jag vad är det då till för? 😦

    • 5 Victoria februari 14, 2012 kl. 7:27 e m

      Du får gärna blogga om den texten, på det vanliga sättet, med länk hit till texten och så vidare. 🙂
      Det är en skön känsla att inse att man inte behöver vara bäst, mer effektiv än andra hela tiden, kanskeär det vad du kommer att inse?

  5. 6 Lilla Där mars 6, 2012 kl. 8:01 e m

    Gud, vad dina texter stärker och hjälper!!

  6. 7 Maja januari 8, 2013 kl. 10:54 e m

    Fantastiskt välformulerat och bildligt klargörande. Just BILDER-liknelser behöver alla sk ”normalskadade” ÅXÅ för att tillgodogöra sig olika livsbetingelser. Jag ska bära dina budskap till mina projektledare Victoria. Världen går ofta i en båge åt fel håll och det kostar så mycket svett och tårar att försöka följa bågen. Ryggen går av.

    Kram på dig, vad roligt att hitta din blogg!

    Maria i Skellefteå

  7. 8 Leelene september 4, 2013 kl. 9:42 f m

    Bästa bloggen hittills i hela universum! Jag känner igen mig och tycker att det känns som att läsa om mig själv. Jag har ADD och har fått höra att andra har en E4 mellan öga och syncentrat i hjärnan medans jag har en snårig och stor klump av skogsvägar istället! Men annars har jag alltid blivit jämförd med en gammal T-ford, svårstartad men när jag väl kommer igång så kan jag inte stoppa. Att hitta denna startknapp har dock varit pest och kolera flera gånger om i många fall. Värst är det att söka jobb, för hur bra cv jag än skriver och om jag kommer på intervju så får jag inte jobben pga det sociala och det att jag måste få regelbunda jobb med 4 arbetsdagar då jag för att ens få livet att gå ihop. Alla tycker jag lyxar till det men jag vill bara ha ork kvar till att träna, städa och träffa vänner (alltså leva som alla andra)!

    • 9 Victoria Qvarnström september 8, 2013 kl. 1:47 e m

      Bästa I HELA Universum? Guu vilken prestationsångest jag kunnat få om jag inte redan hade lagt av mig sådana bördor. 😉
      Ja, himla trist att inte få komma till sin rätt på sina funktionsnedsättningars villkor. Samma här. Diskriminering från hela samhället. Det stinker..

      Kram
      Victoria

  8. 10 Carina Ljungström oktober 25, 2013 kl. 11:31 f m

    det där är hur jag känner precis TACK

  9. 11 Btitt Öberg januari 5, 2014 kl. 5:47 e m

    TACK!!!
    Du har beskrivit mitt liv på ett sätt som jag hoppas att de utan diagnoser ska kunna förstå och ta lärdom av.
    Så att detta behov av att synas inte nödvändigtvis måste innebära att vi med diagnoser ska ”Tystas”.
    Alla i vårt samhälle förtjänar att lyssnas på och att bli respekterade för det de är.
    Med eller utan NPF- diagnos.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Arkiv


%d bloggare gillar detta: