Archive for the 'Rehabilitering.' Category

Fördomar hindrar – så håll käft?

äggskalFördomarna mot npf/ neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är ännu förvånansvärt stora i vårt moderna samhälle. Personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som ADHD eller autismdiagnoser hindras ännu mer av andras fördomar och okunskap – än av sina personliga egenheter som inte gör någon annan illa. Man får inte tillgång att bevisa sig på rättvist sätt.  

Det känns oerhört tragiskt att inte tas till sin rätt trots flera goda förmågor och en (iaf hyfsat?) trevlig personlighet. Jag är i stort sett som vem som helst på en arbetsplats, jag har alltså många mycket stora styrkor samt vissa egna sätt, en personlighet.

Skillnaden mellan mig och andra medarbetare – är att mina svagare sidor granskas hårdare för att jag varit öppen med min ADHD-diagnos så de innefattas i en benämning. Att jag har personlighet borde inte ligga mig i fatet, för det är jag inte ensam om. Vem vill arbeta med en robot?

Just jag utkristalliseras, medan ”Slarvige Pelle eller Sara” kan komma för sent till jobbet, tappa nycklar och arbetsmobiler – men bara ses som en lite virrig person, som ändå gör sitt jobb.

Emedan mina små egenheter som inte påverkar mina resultat generellt granskas med mycket hårdare ögon: ”Nu var hon sån igen, för att hon har ADHD. Det är en svaghet, det här kommer aldrig att funka!”

Plötsligt blir det som otroligt viktigt för arbetsgivare att få bevis på att man är exakt som alla andra. Eller ett genomsnitt utan toppar eller dalar eftersom ”alla andra” inte existerar. Och detta bara för att man erkänt att man är medveten om att man inte alltid är perfekt – via den diagnos på npf/ en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning man fått och behövt.

Det läggs sällan lika stort fokus på ens talanger, som på det som inte alltid kan uppfyllas eller lite speciella krumbukter som inte påverkar arbetsuppgifterna påtagligt. Man bara ses som annorlunda, med helt klart lägre tolerans från den som ska värdera ens prestationer och ens sätt, och det görs hela tiden. Trots att man anstränger sig hårdare och kan prestera mer med rätt arbetsuppgifter!

Det har tyvärr blivit skåpmat för människor som vågat ta steget för en utredning om ev npf/neuropsykiatrisk funktionsnedsättning att inte tas inte på allvar – för att man är ”den dära”.

Lite som en byfåne som andra kan skratta lite överseende åt, men aldrig erkänna som kompetent på rätt villkor och aldrig ge någon viktigare uppgift. För att det upplevs som en risk. Det finns från början ingen tilltro på en – men andra får göra misstag och kommer att förlåtas. De ”slarviga Pelle och Sara” på samma arbetsplats tilldelas uppgifter att växa med, och de fortsätter att trampa i klaveret och lära. De upplevs iaf som ”normala”. De har ju inte sökt utredning!

Själv tycker jag det är modigt som fan att erkänna att man behöver hjälp för att kunna bearbeta sig själv och få rätt stöd. Det kallas personlig utveckling. Jag själv tycker att det vore klokare att anställa  en person med det modet att granska sig själv – som att bli utredd för npf eller annat för att kunna gå vidare i livet och växa.

Men utan förtroende och meningsfulla arbetsuppgifter växer ingen. Så, vissa av oss är utestängda från arbetslivet på grund av gemene mans okunnighet med fördomar och utsätts för ren diskriminering.

Vägen från arbetsträning till anställning är som att avkrävas ett klättring upp på K2 – medan resten bara behöver bestiga Kinnekulle.

Det är min erfarenhet och uppfattning. Att fördomar förstärks av att berätta om ens hinder. Det trodde jag aldrig att jag skulle uttrycka; att berätta fan inte om din diagnos för någon även om den hjälper dig själv – för det finns en överhängande risk att du blir uträknad när det verkligen gäller!

Ett annat exempel som kan vara ren ”diagnos-rasism” med uteslutning – pga okunskap, även från dem man kunde förvänta sig vara mer insatta:

”Någon berättade att när hon sökte assistent så var det fler som sökte när de inte skrev att det gällde barn med AST/autismspektrumtillstånd. Testade att göra det samma, skrev inget om hennes diagnoser utan vilka behov hon har enbart. Som sagt fler sökande och så klart ingen aning om det har bidragande orsak. Inget precis som går att fråga om..”

Den allmänna toleransen i samhället verkar ännu vara lååångt bort.

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Det är därför vi fortsätter informera och kräva attitydförändringar och förståelse – att vi är inte konstiga, vi har bara en speciell personlighet och det har vi rätt till, precis som alla andra.

Allt skulle bli som att jag aldrig haft ADHD.

Allt skulle ju bli som att jag aldrig haft ADHD!

Många är intresserade av framgångshistorierna från dem som blivit utredda för neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som ADHD, autism (bla Aspergers) mfl systerdiagnoser eftersom fastställda diagnoser behövs för att göra människor mindre vilsna och kunna må bättre och få en chans att öka sin kapacitet – via medvetenhet och passande strategier.

En total riktigt fantastiskt normalisering av mitt liv inbillade jag mig någonstans inne i mitt aldrig sinande hopp – efter att jag både fått ADHD-diagnos och även hade gått i Kognitiv Beteendeterapi med inriktning ADHD – som hjälpte mig mycket just då. Jag kände en sådan lättnad av min ADHD-diagnos efter att ha legat i min säng i depressioner periodvis under tio år. 

Kände ett så stort framtidshopp så ni kan aldrig förstå, tror jag?

Jag trodde att när allt plötsligt klaffat inom via insikterna – om vad som felat och hur det påverkat – skulle jag får en öppning utanför mig själv också! Insikter om varför livet varit extra komplicerat, att kunna se bakåt och plötsligt inse varför kanske studier och förhållanden fungerat dåligt. ”Halleluja – jag kommer nu att återfå den chans som förvägrats mig! Himmeln kommer att öppna sig – alla kommer att se mina förmågor nu när jag mognat 10 gånger om via insikterna – och livet kommer att öppna sina dörrar för mig. Jag kommer gå framåt i stormsteg i studier och arbetsliv – äntligen.”

För det finns en del att ta igen när man får sin diagnos först vid 41 års ålder. Man vill bara rusa ut i världen och återta, återta, återta allt man förlorat och faktiskt förvägrats för att man inte kunde men inte visste varför.

Man tror verkligen själv i euforin av att ha hittat hem i sig själv att: ”Nu kommer det bli som om att jag aldrig har haft en hittills okänd diagnos som i många fall hindrat mig att bli det jag kunde ha blivit om jag hade vetat vilka mina svårigheter var.”

Att allt ordnas upp, att man plötsligt faller in i samhällsmallen, kan ordna upp allt. Att arbetsgivare gillar ens nyfunna personliga utveckling, ens mod att kämpa, ens envishet. Man börjar sikta in sig på den totala framgången man hämmats ifrån – att precis allt man misslyckats med kommer att infinna sig som genom ett trollslag. Iaf i små doser så man känner sig lite värdefull igen.

WOW – vilken befrielse det var den dagen jag fick min ADHD-diagnos. Jag både grät och skrattade av lättnaden och framtidstron.

Var nog den mest envisa och målinriktade som mitt rehabteamträffat – inbillar jag mig.

Allt tog flera månader längre tid än jag trott, mellan 3-6 månader för att något skulle hända. Men jag trodde och kämpade mig igenom rehabinsatser i tre år.

Min rehabilitering under dessa tre år inte gick längre än till arbetsträning, under tio månader, visst, med föregående insatser, som Grön rehab. Vissa blir anställda på lönebidrag efter en arbetsträning. Det blev inte jag pga att det lilla företaget i stort sett arbetade på ideell basis och inte hade så mkt pengar.

Jag ville ut och berätta! Föreläsa. Men samtidigt var min rehabilitering till arbetslivet misslyckad.

Framgångshistorier. Sådana föreläsningar drar nog störst publik? Hoppingivande om att alla problem med att ha en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning plötsligt är som bortblåsta. Ett riktigt lyckligt Hollywoodslut.

Jag vet inte exakt när eller hur min ork tog slut? När jag satsat allt, men ändå inte fick jobb? När en av mina närmaste under min arbetsträning åkte in på sjukhus? Eller skolrymningarna av mitt diabetesbarn?

Alla kan något. Men alla kan inte allt – alltid.

Idag är jag bara en simpel överlevare. Men det är på riktigt.

hollywood

Inget Hollywood-slut. Mitt liv är mer åt Dogmafilm*-hållet.

*En av ”ederna” vid Dogmafilmande: Vidare svär jag som regissör att avstå från all personlig smak. Jag är inte längre konstnär. Jag svär att avstå från att skapa ett ”verk”, eftersom jag anser att ögonblicket är viktigare än helheten. Mitt främsta mål är att tvinga fram sanningen ur mina karaktärer och miljöer. Jag svär att göra detta med alla tillgängliga medel och på bekostnad av all god smak och estetiska överväganden. Därigenom avlägger jag mitt Kyskhetslöfte.

Twitter – tillbaka till livet.

Att gå på AW och inte vika med blicken var drömmen som höll mig igång. Symbolik – ja visst. Men jag saknade möten i respekt.

Var vilsen i så många år av depressioner och påföljande sjukskrivning. Jag vågade knappt möta upp mina få nära vänner på AW – After Work – för jag kunde inte besvara frågan som alltid kom som förmodad isbrytare av något charmtroll där i baren – om vad jag jobbade med. Jag blev så obekväm. Skämdes för mycket för att jag inte arbetade. Oerhört tungt att handskas med – under många år. Så mycket att jag inte kunde se att man kunde vara värd något utan ett jobb, en lön och betala skatten på det.

Det är få människor man möter för första gången som känner respekt eller visar intresse för en – enbart för att man är en trevlig människa. Jag drog mig för att utsättas för det, efter att ha smakat lite på den förnedringen att viftas bort som obetydlig efter ett kort samtal.

Ljug – kanske någon skulle ha rått mig? Kan inte. Det hade varit att bekräfta och fördjupa min egen skam om att inte vara värd något. Behövde ju inte heller människor av den sorten i mitt liv.

Blev lite koko av att i min ensamhet krypa in i mig själv och inte få nya intryck och lufta hjärnan. Jag blev lite extra störd, fastnade i osunda tankar, tappade livsgnistan ännu mer och kände mig stundtals bitter. Skammen och stigmatiseringen förlamade mig ännu mer. Till slut kunde jag inte göra något annat än att sova så mycket det fysiskt gick. Tappade till slut förmågan att ens våga göra något för att må bättre.

Isolering - i en självbyggd sakrofag med väggar av gatstenar - där alla andra går ovanpå- och flyger iväg mot sina mål.

Isolering – i en självbyggd sakrofag med väggar av gatstenar – där alla andra gick ovanpå- och flyger iväg mot sina mål.

Hade fått en social fobi krypande upp över mina nackhår när jag trillat ner i djup depression – totalt sabbad och utbränd av alla försök – och inte öppnade persiennerna på ett år och inte svarade i telefon – om jag inte såg att det var min familj som ringde. De hade ju kommit och öppnat med egen nyckel om jag inte svarat. Så oroliga var de. Jag orkade inte möta någon endaste människa – så jag svarade iaf när de ringde. För att få slippa allt.

Det blev svårare och svårare att gå utanför dörren. Jag hade varit en oerhört pigg, nära snuskigt positiv och social människa innan. Upplevde att jag blev sjukare av att vara sjukskriven, förändrades negativt – och periodvis knappt klarade något normalt alls. Men isolering – hur skön den än kan vara för att man slipper så mycket – den kan göra en sjukare.

För mig blev depressionerna lättare att hantera med insikten som kom så småningom – från vännen jag slagits i sandlådan med när jag var 4-5 år – att det var en sjukdomsdiagnos – inte den jag var.

Personlighetsförändringen var ändå tung att bära – att bli så introvert – när jag tidigare varit motsatsen. Tappade hela min identitet. Jag var helt enkelt totalt psykiskt utmattad. Vanligt vid ADHD – men jag förstod ju så klart ingenting om det vid den tiden.

Jag gick på Arbetsterapi i början av min sjukdomsperiod. Det var bra för mig, det var schemastyrt, tre förmiddagar i veckan mellan 9-12 – så man kom upp ur sängen. Hantverk, små egna projekt och den gemensamma fikan klockan 10. Om man hade en dålig dag – så lyckades man iaf ofta ta sig dit till fikan.

Några år senare prövade jag ett Aktivitetshus och gick i kör där och tog en fika i anslutning till kören, men jag gick aldrig dit de andra dagarna. Kände att jag hade det bakom mig att umgås med psykiskt sköra människor i grupp. Jag mådde helt enkelt lite bättre själv och kände mig ibland som en anställd där, för jag såg hur dåligt vissa mådde.

Var så medveten om andras vibbar, och försökte uppmuntra dem, var extra varsam med de jag visste var extra sköra. Som ur ett utifrånperspektiv. Det kan man inte ha om man själv är under isen. Så jag mådde helt enkelt för bra jämförelsevis och kände att jag var på väg någon annanstans.

Jag ville umgås med människor jag hade intressen gemensamma med, inte bara att ha mått dåligt. Om jag ville umgås alls då så valde jag människor jag redan kände. Ibland var det som att träna på ett vanligt liv att dela vardagen med nära vänner, diska, måla om – kunna ha rutiner, för det hade de, men inte jag. Det blev ett avbräck från min egen spökliknande vardag.

Med dem var jag kanske lite apart, men jag var så klart helt accepterad – just för att jag är jag. Har aldrig varit som en diagnos för mina nära – de har bara sett att jag mått skit.

Och min bästa vän behandlade mig aldrig som sjuk. Hon tog det som självklart att ha vissa förväntningar på mig som vän – och det gjorde mig friskare. Jag fanns alltid där för henne – också. De stunderna var jag mig själv – inte en depressiv sjukdom.

Under min rehabiliteringsperiod på tre år, som avslutades nyligen men som tyvärr var oerhört dåligt uppstyrd så fick jag efter första insats på tre månaders trädgårdsrehabilitering som jag mådde mycket bra utav – gå hemma igen i flera månader. Rasade psykiskt efter att ha fått hopp. Var skarp i mina ordalag till rehabteamet om hur kasst det blev för mig. Men de kunde inte trolla fram en uppföljande plats att fortsätta rehabilitera mig på. Jag berättade verkligen tydligt för dem hur långt ner jag hamnat, värsta depressionen sedan min far dött 20 år tidigare. Det hade faktiskt varit bättre om jag inte hade fått något nytt hopp alls, eftersom rehabiliteringsinsatsen från deras sida mest innebar att sitta och prata på möten. Det var jag som drev allt praktiskt – det som betydde något.

Efter många påtryckningar när jag var så förtvivlad över rehabpausen följde en ur rehabteamet med mig på studiebesök på två Aktivitetshus – det var det enda alternativet Arbetsförmedlingen kunde komma på. De har ju inga kontakter. Och jag vägrade att riskera mina egna kontakter innan jag inte var klar för reguljärt arbete. Men jag passade inte på ett Aktivitetshus där folk mådde för dåligt, nästan behandlade som osjälvständiga individer för att de inte orkade mer. Jag var ju på väg vidare. Inte sjuk längre – behövde bara hitta tillbaka till någon sorts stabil tillvaro.

När jag väl hade fått min ADHD-diagnos 2008 beredde jag mig på rehabilitering – stenhårt. Jobbade upp mitt sociala nätverk på facebook och via twitter. När jag fått medicinering för/mot(?) min ADHD – Strattera – som lät min hjärna behålla vakenhetshormonet Noradrenalin så sov jag plötsligt 6-8 timmar. Mot att ha sovit 11-18 timmar per dygn – utan att någonsin vara pigg. Jag vaknade nu plötsligt kl.5.30 och satte mig och twittrade i brist på annat. Den stilla morgonens twittrande är nära upplevelser med människor eftersom så få andra är vakna då. Jag peppade mig själv inför kommande arbete som jag hoppades på.

Varför jag älskar sociala medier? Kontakterna, särskilt via alla nya människor på twitter – hjälpte mig tillbaka till livet. Kunde vara social på mina egna villkor, även dagar jag inte orkade klä på mig eller diska. Inte för att man diskar mer frekvent av att sitta vid internet..

Men förstå symboliken. Jag accepterades för att jag var rolig, klok, djup, knäpp, arg – precis allt jag var det OK – och normalt på twitter.

Och jag vågade mig ut att träffa dessa random människor på twitterträffar – sk tweetups. Fick verkliga vänner. Och fortsatte blogga, nådde ut till fler. Började brinna mer, antagligen av responsen. Jag fanns plötsligt. Igen.

Men jag bloggade aldrig om det här värsta jag gått igenom under den här tiden, om hur dåligt jag verkligen mått. Ville inte rasera alla chanser till återhämtning och arbete, för jag vet hur fördomsfulla folk är mot psykiskt illamående. Få har (H)järnkoll. Är bara rädda.

Jag fick ingen arbetsträningsplats via sociala medier – trots att jag uppvisade mina bästa sidor av vem jag var idag. Ingen arbetsplats tar risken. Bättre att återvinna papper, dricka kravmärkt kaffe på kontoret och pynta in ett par tusen till valarnas väl. Humanmärkning ger ingen PR idag.

Min arbetsträningsplats fick jag via rekommendation från en personlig vän med pondus i sitt yrke. Han tyckte inte att jag skulle slösas bort. En person som alltid trott på mig.

Var på Faktum i tio månader och arbetade med de hemlösa tidningsförsäljarna. Vågade mer, utvecklades mycket under den korta perioden. Sedan var det slut. De lät mig snällt nog vara där ett halvår extra för att FK inte hade min rehabilitering planerad för mig.

Sedan tog orken slut att fortsätta klara all rehabilitering själv, som det var. Jag har idag – efter att ha vägrat i 16 år – fått sjukersättning till 100%. Orkar inte mer försöka anpassa mig, särskilt när så få har trott på mig via att verkligen öppna en dörr.

Jag ägnar min tid åt mitt barn, åt att blogga, bloggcoacha min hundcoachsambo och att leva – jag är nöjd nu. Har utforskat vägarna – som inte fanns. Det var min enda önskan under 16 år utanför samhället. Så nu går jag nya vägar framåt. Kan äntligen, nu när jag är färdig med de frågeställningarna – skapa min egen värld.

Imorgon – om inte spåren till Stockholm snöar igen ska jag föreläsa inför läkare, FK-handläggare och annan rehabiliteringspersonal. Hoppas jag kan bidra till en liten förändring – på något sätt. För deras nästa fall.

Men jag måste – trots att jag inte fick arbete via sociala medier – tacka för att jag fick vara med och fortfarande är. Twitter, alla mina twittervänner, särskilt dem jag fick de två första åren av twittrande och varav de flesta nu finns som vänner på facebook. Jag behövde få vara någon inför någon annan. Ni tog emot mig med öppna armar och accepterade mig och vissa såg mig på riktigt.

Så jag vågade mig utanför dörren. Och imorgon kastar jag mig ut.

Och jag vet vilka som har förändrat mitt självförtroende till det bättre utan att någonsin fråga vad jag jobbar med. Ingen på twitter brydde sig om jag hade ett flashigt yrke eller en position de kunde klättra på.

Om min status höjs kommer jag aldrig glömma vilka som hade ett öppet hjärta och öppna ögon och öron när jag klev ur min igloo.

TACK TWITTER.

Aktivitetshus öppnar dörren från isoleringen.

Jag fick inte själv inte någon information, ens av mitt sjukskrivande vårdteam inom öppenvårdspsykiatrin, om att Aktivitetshus fanns under den perioden när jag var i störst behov av att komma hemifrån på dagarna. 

Går man hemma på dagarna för sin psykiska ohälsa så är det lättast att isolera sig. Undvika. Man mår för det första ganska krassligt och orkar därför inte med andra människor eller man har hamnat lite utanför då familj och vänner arbetar. Man mister en stor del av det sociala utan ett arbete, inga dagliga möten med arbetskamrater och inget extra, inga att gå och ta en fika med.

Det blir svårt att aktivera sig meningsfullt hemma dag in och dag ut. Livet blir utan skillnad på dag eller natt och man tappar alla rutiner.

house_of_the_rising_sunAktivitetshus välkomnar dem som har eller har haft kontakt med psykiatrin. Man kan gå dit och bara fika, äta lunch, vara med och laga den eller ägna sig åt hantverk, kurser, kanske körsång.

Aktivitetshusen brukar anordna luciafriande, julluncher och midsommarluncher osv som man kan anmäla sig till och olika utflykter, ofta på återkommande fasta dagar. Det betyder mycket för många.

Aktivitetshusen kan vara lite olika, har besökt tre.

På ett fanns det flera olika hantverksrum med olika fria aktiviteter, på ett annat var keramikstudion mer för tillverkning, ett sorts arbete, på ett tredje fick man inte ta upp diskussioner om medicinering med de andra besökarna.

Lite varierat med andra ord – så jag tycker man ska ringa och boka in ett guidat studiebesök på några Aktivitetshus i sin närhet och se vilket som känns mest rätt för en själv. Det bästa är att man ofta kan framföra önskemål om kanske en kurs, så engagerar de en kursledare och man kan medverka till ganska rabatterat pris. Bra – inte minst med tanke på ekonomin.

Det är det lilla jag har sett. Men det kan finnas en genomtänkt filosofi, särskilt på de större Aktivitetshusen. Läs mer om hur Gyllenkroken - som är en stiftelse i Göteborg – arbetar. Aktivitetshus Centrum vid Järntorget är ett annat bra exempel - läs mer.

Det bästa är att ingen frågar vad man arbetar med – de vet att ens viktigaste arbete är med sig själv – för att må bra. Och man behöver inte mörka i samtal, man kan berätta att det är skit – men bara om – och när – man vill.

Patientvård – inte kontorsarbete.

Ove Andersson andre vice ordförande i Läkarförbundet skriver i Läkartidningen att SOM-institutets mätningar visar att Försäkringskassan har lägst förtroende bland myndigheterna, och det flera år i följd.

Ove Andersson rekommenderar att:
”En första och viktig åtgärd som måste vidtas, för den överväldigande majoritet som har sjukdomar med ett normalt förlopp, är att sjukskrivning främst hanteras mellan läkare och patient i samråd, med Socialstyrelsens framtagna beslutsstöd i ryggen.”

Tyvärr går ju väldigt mycket av läkarutbildades arbetstid åt till att skriva omfattande läkarintyg. Tid som kanske borde läggas på vård av patienter?

”I en webbpejling som Läkarförbundet låtit göra anser hela 90 procent av de tillfrågade kollegorna att sjukintyget borde förenklas för de kortare sjukskrivningarna. Försäkringskassans utredning av rätt till ersättning skulle därmed kunna förenklas betydligt.”

”Läkarförbundet efterfrågar därför att det snabbt tas fram ett förenklat läkarintyg som kan användas för specifika diagnoser och operationer.”

”Patienten ska kunna veta och förstå hur bedömningar görs och av vem. Vid en kort, okomplicerad sjukskrivning är en enkel och tydlig hantering bäst för patienten, men också samhällsekonomiskt mest effektivt.”

Och det är väl ingen som säger emot? Klart att det behöver läggas tid på viktiga sjukintyg. Men som sagt, det behöver fokuseras på de livsavgörande intygen och de livsavgörande behandlingarna. Läkarnas tid behöver läggas mest på vård av patienterna. Hippokrates läkareed handlade knappast om onödigt pappersarbete.

Så här rehabiliterar man.

Jag vet hur en rehabilitering ska gå till. Kalla det insiderinformation.

- Med självskattning från den sjukskrivne om hur denne upplever sina arbetsnedsättningar – med stöd av läkarintyg och livshistoria. Att upplevelsen av den fortskridande rehabiliteringen sedan dokumenteras och uppdateras regelbundet. Samma personer som följer upp, i den mån det går.

- En första aktiv insats anpassad på låg prestationsnivå, som några timmar, varannan dag men regelbundet till att börja med – för uppbyggnad efter både sjukdomssymptomen och traumat av sjukskrivningen i sig! Trädgårdsrehabilitering som också kallas grön rehab eller någon typ av mjuk terapiform – syftad till att sänka stressen och bygga upp individens självkänsla. Det är ingen ljuv semester att bli sjukskriven och inse sin oförmåga – och sedan våga igen. Kasta av sig sitt påtvingade skal..

- Andra insats – när den sjukskrivne börjat känna sig starkare skall denne direkt slussas vidare, inte få vänta en vecka ens. Väntan blir en motgång för någon som varit skör och precis kommit igång från ingenting-limbot. Här är det stora personliga insatser från den sjukskrivna vi snackar om. Rehabilitering kan vara en svår påfrestning. Hälsan och privatlivet kan få sig svåra bakslag av pauser när man börjat ladda upp för nästa steg och hamnar i ingenting. En direkt övergång till något meningsfullt är mycket viktig för att inte sänka den som kämpar sig upp.

- Sedan antingen direkt övergång till ett företag för arbetsträning – på mycket låg kravnivå, med full hänsyn till orsaken till sjukskrivningen – så att människor inte misslyckas. Låta människor växa ikapp sig, tillbaka till någon som liknar den de en gång var. Kanske kommer de alltid ha lägre prestationsnivå än förr. Men de som bränt ut sig har ändå alltid haft en för hög prestationsnivå, så de behöver lära sig att prestera normalt. Där spelar den stressänkande rehabiliteringsåtgärden som första steg in. Att inse gränser och acceptera det, för att komma vidare och inte göra om misstagen.

- Eller en övergång i något arbetsmarknadsprojekt, med anpassning, dvs inget riktigt jobb, men med mål. Det kan också vara att lära sig regelbundna vanor som att regelbundet börja gå till ett Aktivitetshus, som de som varit i kontakt med psykiatrin har tillgång till. Men för återgång till arbete ska man se till att personerna inte fastnar där, utan fortsätta att gemensamt diskutera mål. Märker terapeuterna/de rehabansvariga att frågan om återgång i arbete väcker stark ångest, även om det är normalt att vara rädd, så måste man backa lite och ge den sjukskrivna mer tid. Det kan behövas, men man måste också ha en beredskap för att fånga upp de som känner sig mogna att vidare – om än försiktigt.

Vad som tyvärr är extremt svårt är att hitta företag som tar emot människor för rehabilitering. Sysslorna kan vara enkla och bör vara i början. Det behöver inte alls vara ett företag i samma bransch som den som ska rehabiliteras har verkat i förut. Det är uppbyggnaden av individens förmågor som det ska fokuseras på, rutiner, arbetskamrater och sammanhang.

Men företag tvekar. Det kan räcka med att ett företag – som ändå har en ideologi om att ge människor en chans – backar gången efter de då haft någon som inte alls varit redo för utslussning och företaget inte vågar igen. Jag tror att vissa sjukskrivna behöver en arbetsplats att få växa ikapp sig på. Reella småsysslor, som kan byggas på.

Som framgångsrikt exempel vill jag nämna en idag före detta chefredaktör på en gatutidning jag känner till – som började där som sin rehabilitering. Och växte ikapp sig, i lagom takt. Och sedan var chefredaktör i flera år.

Ge folk en chans. Det är inte de lågpresterande som blir mentalt utbrända. De behöver bara lära sig att jobba i sin egen takt – en genomsnittlig takt. Och få lov att brinna – men bara på arbetstid. Och få misslyckas lite utan att skämmas inför sin arbetsgivare.

De med fysiska svårigheter kan också med anpassning och undvikande av slitande sysslor göra ett otroligt bra arbete. Alla behöver inte bära stenbumlingar. Andra uppgifter behöver också göras.

Företag som satsar på att ta emot människor utifrån för att hjälpa till med rehabilitering borde premieras stort, bli riktigt uppmuntrade – eftersom samhället tjänar på det i längden. Och individerna. Samt så ska fördomarna mot sjukskrivna motarbetas.

-Vem som helst kan hamna där. Jag lovar!

Avslut – för nytt.

Är väldigt utnött trött. Orkar bara med min egen lilla ruta i livet – det är mer så nu än vanligt. Vill knappt se andra människor, än mindre frotteras med dem. Är inte så social nu för tiden och ännu mer osocial just nu.

Det som är påfrestande med interaktionen med andra människor är att de kan kräva något, som min respons. Bara det kräver för mycket av mig just nu. Känner mig harmonisk, men har inte så mycket att ge på förfrågan.

Sommar brukar betyda semester för många, så jag tar mig en semester – utan dåligt samvete.  Orkar inte annat heller.

Det är en ganska dyster insikt ändå, att inte orka andra människor. Och jämföra med hur jag var förr. Min ork har mattats med en ganska snäv nedåtgående kurva sedan jag gav allt under tre år senast i försök att återkomma på arbetsmarknaden. Jag tror inte jag kommer återkomma på den reguljära arbetsmarknaden igen. Idag känner jag ju av hur orken tryter och jag är glad för det förhållandevis lilla jag lyckas med.

Gråter inga floder för om ”OM” inte hade funnits.

Ser ganska ljust på framtiden – förhållandevis.

Men nu motstår jag de flesta skrivimpulserna, även på sociala medier. Behöver vila, riva bort gammalt intorkat och bygga upp något nytt inuti.

Einstürzende Neubauten – nedrivande återuppbyggnad.

Rehabilitering till arbete eller habilitering till liv.

Jag har de senaste tre åren varit inskriven i rehabiliteringsinsatser för att rehabilitera mig tillbaka till arbetslivet. Rehabilitering betyder att återkomma till en förmåga. Habilitering är att lära sig leva med funktionsnedsättningar och ta tillvara och öka individers livskvalité.

Ganska tidigt, efter första rehabinsatsen led mot sitt slut, så funderade jag på allvar om målet var att hjälpa mig tillbaka till arbete eller om det var nåt nonsens eftersom jag så tydligt framförde mina behov och beskrev varför med hänvisning till min ADHD-problematik - men utan att få gehör. Jag, ihop med arbetsterapeuten framförde att jag behövde fortsätta med något vettigt för att inte tappa allt jag vunnit i rutin och rytm under dessa tre begynnande månader. Svaret från teamets FK -och AB-handläggare var att jag skulle få komma på ett par möten. Jag tappade fotfästet i stil med när min pappa dött, av uppehållet, trots att jag, med stöd i ryggen från behandlande terapeut varnat för paus i aktivitet.

Kanske var rehabprogrammet bara ett politiskt spel, ett skådespel för statistiken, som jag skrev om på Newsmill: Rehabilitering på allvar eller bara skådespel? Det var inga komplicerade saker jag behövde och bad om. Jag behövde kontinuitet i insatserna och jag behövde något meningsfullt för mig att göra.

Men så oplanerade som insatserna har varit har rehabiliteringen varit en svår påfrestning. När jag kom till mitt Individsamverkansteam med handläggare från hela samhällsapparaten sa jag att jag verkligen ville arbeta. Och att jag behövde att de förstod min funktionsnedsättning, exempelvis som att jag hade lite svårt att bromsa mig. De svarade att de hade stor erfarenhet av ADHD. Jag vet inte. Jag har ju föreläst för dem lite informellt under några möten om ADHD och även om min dotters diagnoser och de har suttit helt fascinerade. För det jag sa visste de inte innan. Men de hade varit på en föreläsning oftast. Handläggarna på Försäkringskassan var de som visste mest och har tagit mest hänsyn. Men just de har ju inte heller kunnat fixa fram någon plats för mig och Arbetsförmedlingen har inga kontakter (!) att dela med sig av.

Känner mig rätt sliten nu, som jag skrev i föregående inlägg när jag inte höll igen. Bye bye. Ses på soc?

Jag är uppvuxen i en ganska typisk familj på så sätt att värderingarna jag fått i med modersmjölken är att man ska bidra till samhället, för att få ut något av samhället. Min gamla pappa var född 1926 med kronisk typ1-diabetes sedan treårsåldern, samt senare en allvarlig astma livet ut. Han ville göra lumpen men fick först skriva ett intyg som ”fråntog Kronan allt ansvar för hans hälsa och liv” för att få som han ville. Mamma född 1930 är uppvuxen i England under 2:a Världskriget. Hon flyttade tillbaka till England för tre år sedan, precis som hon kom till Norden. ”Tillbaka hem” med en resväska, 78 år gammal. Hon vill nog dö där hon känner sig hemma. Tar sig ner till kusten och havet med sin rullator när hon inte riskerar att blåsa omkull. För henne är det livet. Vi är rätt lika – och jag är stolt över hennes mod och stöttade henne hela vägen – hem.

När jag 1996 kraschade mentalt helt utmattad när jag försökt allt i 190 och blev sjukskriven den 30:de augusti efter mitt sista arbete var genomfört gick jag hem och drog ner persiennerna och svarade inte i telefonen på ett år – om det inte var min familj som ringde. För svarade jag inte när de ringde så stod ett syskon eller mamma strax utanför dörren med nyckel. De trodde att jag skulle ta mitt liv. Det har aldrig varit en plan för mig, men de kände inte igen mig längre för jag hade ingen livsglädje kvar. Jag funderade spontant ofta på om man kunde dö av ett hopp från höga höjder jag såg. Misslyckas och bli ett kolli var inget alternativ.

Och så hörde jag mammas ord eka:
”Att begrava ett barn är det värsta man kan vara med om.” Det skulle jag aldrig vilja utsätta min mamma för, min ansvarskänsla och kärlek var för stor. Jag ville inte dö aktivt, inte ta mitt liv. Men fick många tankar om att sitta kvar om spårvagnen krockade och började brinna. Jag ville slippa mitt liv. Jag ville inte leva. Men kunde inte ta mitt liv heller. Så jag höll ut.

Där i min etta grät jag ibland om nätterna så att jag trodde jag skulle mista mitt förstånd. Men jag hade alltid min familj att ringa. Där, med en röst i telefonluren bedarrade min gråt och jag kunde somna till slut – utmattad. Jag vägrade åka till psykakuten – fast jag antagligen hade blivit inskriven direkt. Jag var en trasa, en ruin och en spillra av mitt forna jag.

Jag hade ju arbetat förut, aldrig tackat nej till ett jobb, jag hade pluggat två år på universitetet, efter KomVux. Jag hade gjort allt jag lärt mig att man gör för att bygga upp sitt liv. Jag hade tagit mitt ansvar. En odiagnostiserad och därför såklart okänd ADHD satte käppar i hjulet. De följande tio åren hade jag bråddjupa men korta depressioner ca. en gång i månaden. Kanske hade jag PMDS/PMDD? Jag vet bara att jag verkligen ville dö varje gång. Mer än 100 gånger under dessa åren. Jag sov mig igenom de värsta perioderna, till slut uppåt 16-18 timmar per dygn – för att inte dö. Har bara en gång tagit fram alla mediciner och funderat på saken – när jag hamnade i svacka mellan uteblivna rehabåtgärder och livet verkade slut. Men då – också den gången ringde jag en vän. Tack Hans. Jag är stolt över att jag alltid har bett om hjälp när jag verkligen behövt en annan människa för att få rätsida på mina mörka tankar.

Träffade en man ett tag efter jag blivit sjukskriven, mådde lite bättre av hans stöd och trodde under en period att jag var ute ur helvetet och vi skaffade barn. Vi hade något gemensamt att ge ett nytt liv. Min läkare sa bara ”kör” när jag diskuterade det med henne innan och vi trappade ner och avslutade min SSRI-medicinering – och jag ville leva så mycket. Vår dotter hade inte funnits om jag hade vetat att jag skulle få tillbaka depressionerna. Jag försökte verkligen ta allt ansvar jag kunde. Blev mamma 1998.

Innan jag fick min ADHD-diagnos 2008 hamnade jag faktiskt trots allt på psyket tillslut, fast jag vägrat det så länge. Jag kunde inte sluta gråta då, när min dotter i slutet av 2005 blev sjuk i typ1-diabetes – som tagit min pappas liv. Inskriven i pyamas i januari 2006 ekade min gråt i rummet så högt att jag blev skrämd.

Till min dotter.

Hade alltid ett ritblock med mig överallt på avdelningen, för jag var så långt nere att jag inte ens kunde skriva av mig känslorna. Min sorg var så stor att jag bara kunde uttrycka mig med att teckna. Orden var slut.

När de frågade om jag visste vad ECT – elchocksbehandling var så sa jag bara ”kör”. Jag var beredd till vad som helst för att kunna finnas för mitt barn. Fem elchocksbehandlingar senare under kort sövning hade jag så ont i högra sidan mot pannan och hade börjat få svårt att hitta svåra ord.

Jag hade i stort sett vårdat pappa två år i sviterna av hans typ1-diabetes och redigt, men i dödsångest räddat honom från många insulinkoman innan han dog när han var 62 och jag 22. Jag blev proffs i dödsbäddssittning, dag som natt. Under många långa plågsamma månader. Fast jag ville inte tro att han skulle dö, förrän sista veckan.

Min dotters typ1-diabetes kunde lika gärna ha varit ett cancerbesked för mig.

Jag som hade skrivit in mig själv på sjukhuset till skillnad mot självmordspatienterna, fick permission hem på helgerna. Men gick av minnesförlust vilse mellan spårvagnen och bussen på väg hem.

Jag kunde sedan inte hitta plastpåsarna hemma i mitt kök. Fick leta igenom alla skåp och lådor som om det var första gången jag varit där. Men jag kunde för första gången i mitt liv stå och diska och noterade att jag faktiskt kunde stå kvar där utan att sju andra tankar pockade på om att vattna blommor, eller annat. Jag kunde också se filmer och inte komma ihåg att jag sett dem förut, förrän det var 20 minuter kvar då jag blev lite besviken för att jag visste slutet – helt plötsligt när jag fått tillräckligt många ledtrådar i min omstartade hjärna.

Det tog över 1,5 år innan jag kunde tala normalt igen, som innan. Jag kunde sitta på en middag ett år efter elchocksbehandlingarna och lyssna på något någon sa och mina sprittande tankar hade kommit tillbaka som vanligt och jag ville säga det jag tänkte. Men orden fastnade på tungan. Jag fick inte fram ett ord. Accepterade det och lutade mig tillbaka. Lärde mig det. Att bara ta in. Det var oerhört skönt att kunna sitta tyst. Hade knappt kunnat det förut pga min impulsivitet och alla sprittande tankar. Har aldrig ångrat ECT-behandlingen, det var helt värt det för att jag kunde leva lättare efteråt. Trots viss förvirring initialt, ett ganska långt tag.

Ett halvår efter jag kommit hem från sjukhuset märkte jag förundrad att mina vanliga djupa svackor inte hade återkommit. Tänk att märka det så, att man inte var deprimerad? Att döden fattades mig och jag inte längre i hemlighet längtade dit. Visst fick jag vissa depressionsperioder, men då fanns det alltid en särskild orsak och därför kändes det rätt normalt och inte så skrämmande.

Sedan lade jag all min energi på att bli mamma igen till 100%. Hade i början sådan panik av att sköta diabetesen för min dotter och mindes knappt något från vår intensiva treveckorsutbildning på barndiabetesavdelningen. Var helt chockad. Det var ett par veckor efter dottern skrivits ut som jag åkte in på psyket. Det tog två år innan jag kom ikapp pappan i att hantera sjukdomen utan totalpanik.

Sedan var målet att börja arbeta – för att vara en bra förebild för mitt barn. Föräldrar går till ett arbete. Så är jag uppfostrad. Blev nästan sjukare de första åren av att ingen försökte hjälpa mig med rehabilitering. Jag skämdes så för mina tillkortakommanden. Så oerhört. Jag hatade att vara ute på krogen, speciellt på After Work och få första frågan – vad jag arbetade med. Jag dög ju ingenting till som ”inte var en riktig skattebetalare”.

Idag fyller jag mitt liv med mening eftersom jag kan det när jag överkommit de värsta depressionssvackorna, Jante och skattebetalarkomplexet och inte jämt är innan eller efter depression.  Och jag tror att mitt liv kommer att vara bra. Med livskvalitet. Även om fattigdomen kommer att tära. Men det är inte värt det att knäcka mig totalt som människa för att vara duktig – i andras ögon. Jag har överkommit skammen av att inte kunna – för jag har tammefan försökt. Tror till och med pappa hade sagt att det var bra gjort.

Även om jag kanske kunnat vila mer om jag fått sjukpension för många år sedan, vilket jag alltid vägrat. Förr. Det var förr. Nu är det att orka framtiden som är mitt största fokus. Jag hittar mening. Det finns en mening utan en vanlig karriär. Jag vill ju verkligen leva idag. Känner värdet av livet och av mig själv.

Kanske dags att tänka på habilitering – inte total rehabilitering. För det kanske inte går. Att ha livskvalitet utan att vara som alla andra för att passa in i för snäva ramar. Jag kan göra så mycket utan att alla accepterar mig. Jag har nu försökt utöver min egen ork.

Funderar på att rehabiliteringsåtgärder för personer med ”vuxen-ADHD” främst borde satsa på habilitering – för att fungera? Och att samhället borde sluta ljuga om att de vill att ”alla ska med”. Det finns så många andra med kapacitet i denna arbetslöshet att de som kan jobba borde få chansen.

Vi andra som vill borde också få någon sorts chans när våra liv börjat fungera via en hållbar habilitering. Eller hjälp att acceptera att det inte går att passa in i det som förväntas i arbetslivet – men ändå ha ett visst människovärde dvs inte hamna i total fattigdom.

Mina föräldrars slit för vårt samhälle var ju för oss barn. Även om vissa av oss blev lite på sned, trots allt. Lite mal placé. Men på det stora taget ganska lyckade med sunda värderingar. Jag är stolt över det jag gjort och gör. Men jag är lite för trött för att totalt kunna behaga mina egna medfödda ideal nu.

Bye bye. Ses på Soc?

Tycker det är ganska otroligt. Jag har sökt rehabiliteringsplatser utan svar. Jag som kan så mycket. Tror till och med att mina facebookvänner och twittervänner sett att jag har stora funktioner. Men ingen har svarat. Ens försökt.

Via en väns rekommendation fick jag en arbetsträningsplats som blev till nio månader. På gatutidningen Faktum för hemlösa att arbeta med de hemlösa i distributionen. En fantastisk erfarenhet att klara av. Jag trodde jag visste vem jag var innan. Men växte mer och lärde mig om medmänsklighet och respekt på ett så nära sätt jag aldrig hade trott.

Dessförinnan och efteråt, ingen respons. Sökte ju något vettigt att göra för att ta tillvara livstakten jag hade fått. Rutiner. Behövde den stöttningen. Jag är bra när jag får mer stabilitet. Men icke någon mer respons. Och jag är inte den som tigger om att få lov att duga. Har jag inte bevisat mig själv flera gånger om?

Jag har lite extra twistar som jag är öppen med. Jag har ADHD. Jag är stresskänslig. Jag är en jävel på att driva igenom organisation på en arbetsplats. Kan hantera oväntade saker och vara en människa samtidigt.

Men sedan måste jag få gå hem. På halvtid. Behöver vila emellan mina insatser.

Jag är ett för osäkert kort, jämfört med en obränd 25-åring. Jag är inte en människa man kan bränna ut – mer. Jag vet mina gränser idag. Men alltid jämförd med, sådant är arbetslivet.

Så – då förväntar jag mig att Ni, just Ni är villiga att betala min förtidspension nu? Jag orkar inte längre försöka, efter 15 års försök för att allt ska bli normalt igen. Rehabiliterat mig själv flera gånger, med krasch som följd varje gång. Jag visste inte att jag hade ADHD – då.

Tack och hej, nu skiter jag i Er – Samhället. Som det stora samhället har skitit i mig. Och även de små arbetsgivarna som kunde fått njuta av min närvaro, gratis. Men inte ens gett mig den lilla chansen. Som bara sett stigmat. Så nu orkar jag inte försöka leva upp till era villkor av att vara perfekt längre.

Bye  bye. Vi ses på soc – kanske?Igen kan ta Försäkringskassebeslut för givet.

Ring mig när ni hamnat på botten, så kan jag råda er – om att inget stöd, ingen solidaritet finns, även när den individuella viljan finns. Jag räknar inte ens med att samhället ger mig en försörjning. Men jag orkar inte mer.

Nu är det för sent för min del. Orkar inte leka med er längre när ni pissar på mig – hela tiden. Ni människor och företagare som ska representera: Samhället.

DISS ÄR PISS.

Och annars då?
Går bilen bra?

En känga ut i cyberrymden.

Jag räcker inte till. Jag tycker att ”alla” är så duktiga – de med egna diagnoser eller barn med.

De som har benhårda strategier med scheman och listor och metoder och går på möten med anhöriggrupper och utbildningar om npf och till habiliteringen och pysslar med hemläxor och övningar med sina barn.

Jag förstår inte hur de orkar. Har jag svårare ADHD eller har jag bara blivit tröttare med åldern? Kanske ska jag diskutera med min läkare om att försöka byta medicinering, men centralstimulerande tål jag inte, så jag vet inte vad det finns för hopp om annat biologiskt stöd för min hjärna. Känner mig just idag som en slêten gammal uttjänt känga.

Jag orkar tvätta fyra gånger i månaden, vissa veckor två dagar i rad för att jag inte fått till det föregående vecka. Jag ser till att det står mat på bordet till mitt barn och försöker se till att hennes rum är under kontroll och ser till att hon kommer till skolan och vet alltid var hon är. Det känns som vad jag orkar. Jag har vårdbidrag på 75% nu veckorna min dotter är här, för hennes särskilda behov. Veckorna däremellan går åt till vila de första dagarna när hon åkt till pappa. Hushållet kommer i ordning när hon ska komma, och någon gång veckan hon inte är här.

Till skillnad från de som lyckas med listor och scheman kan jag inte följa listor, blir ännu mer splittrad – kanske för att det känns som ett krav och jag börjar stressas? Det enda sättet för att skapa struktur i mitt huvud är att skriva. Och då var ändå min ADHD värre förr. Den går liksom inte över (tänk att jag skulle skriva det!). Den är något som är med mig varje dag.

Jag brukar säga att det inte märks så mycket utanpå på mig. Pratar inte snabbt och forcerat som förr. Däremot kan jag byta ämne väldigt mycket under ett samtal, men jag lyckas dra ihop slutsatsen. Min gamla terapeut hävdade att jag blivit mycket mer sammanhållen i samtal, men det kan ha berott på att jag var målorienterad, det var ju under min rehabilitering.

Min partner däremot tycker att min ADHD märks mycket på mig. Han kände mig inte för ett par år sedan, så jag tycker att det är lite hårt att höra eftersom jag blivit lugnare. Men jag har inte fått mer koncentrationsförmåga. Samtidigt har orken minskat, i takt med att pålagorna ökat. Och visst, jag orkar vara mamma, iaf nästan varje dag en supermorsa.

Om jag ska lyssna på vad någon säger och min blick börjar vandra – då är jag inte längre där.
Oj, en ekorre säger min partner då, för det är som om jag fått syn på något annat.

Detta att inte fixa energi för att fixa fler hållbara verktyg känns som ett Moment 22 för  mig. Som att jag inte kan habilitera mig själv mer. Känner mig funktionsnedsatt, det är verkligen inte alltid, men jag har stagnerat. Att känna som om man nått sin gräns känns väldigt dystert. Vad gör jag nu?

Orkar läsa lite bloggar och hamnar på ett inlägg:

ADHD, utbränd, rastlös:

”Kanske borde jag skaffa mig lite amfetamin och se om det kan hjälpa mig? Jag som var så lugn som barn…hmmm… Känns lite som en fluga det här med ADHD. Och visst vill man vara i framkant och känna sig trendig så jag självdiagnostiserar mig härmed.” skriver bloggaren.

Mitt liv är alltså ett skämt?

Idag känner jag för att dela ut
ännu en känga i cyberrymden.

Dessutom har jag i ett senare inlägg förklarat närmare om vad som är en diagnos eller inte.

Rehabilitering en svår påfrestning.

Läste ett inlägg om att inte orka gå på rehabiliteringen på bloggen orkarinteprata. Tycker den bloggen är väldigt bra, rätt upp och ner hur det kan vara! Länkat till den från min bloggroll nu. Glömmer ofta sånt ..

Det är väldigt viktigt att prata om rehabilitering. Det är ju framåt man vill. Jag tänkte berätta hur det var för mig att börja i mitt första rehabiliteringsprojekt 2009, tror jag? Jag skrev mycket om det på min gamla, nu dödade blogg när jag tog mina första stapplande steg.

Jag tjöt av glädje första gången Försäkringskassan för ca fyra år sedan ringde och pratade om att man nu skulle satsa på rehabilitering för långtidssjukskrivna. Handläggaren lät uppriktigt paff över min reaktion. Sedan fick jag ett sk. rehabteam bestående av ca fem handläggare från Försäkringskassan, Sociala Arbetsförvaltningen en sjukgymnast osv.

Grön rehabilitering på Gunnebo slottsområde. Mitt i vintern. Vi satt 10 personer eller mer i ett rum och gjorde konst av material vi hittat i naturen. Det var vargavinter med tio minus och där går gränsen för uteverksamhet.

Jag hade varit sjukskriven länge och isolerat mig under mina depressioner. Jag hade sökt rehabilitering många gånger men ingen fått. Försökte fyra gånger själv, med total utmattningsdepression som resultat. Föll ihop som en robot utan batteri till slut, varje gång. Väldigt irriterande, blev så besviken. Jag ville ju så mycket. Det tog längre och längre tid att komma upp igen efter varje gång.

Senaste egna försöket tog ett halvår att komma upp efter. Jag hade aldrig och har inte än bett om att bli sjukskriven förr, förrän efter det försöket då jag var nio månader på ett IT-företag, varav sex månaders projektanställning 75% som receptionist, tills företaget konkade.

Hade minnesluckor efteråt för att jag försökt så mycket. Min dotters utveckling under den perioden har jag inget minne av. Fick dåligt samvete av att jag prioriterade att komma tillbaka och inte kom ihåg något annat i efterhand, inte ens den viktigaste lilla personen i mitt liv.

Men det var och är ju mycket för hennes skull jag inte har gett upp. Hon tyckte det var så kul att följa med mig till jobbet en dag. Leka på golvet i receptionen. Veta att mammor går till ett jobb – och inte bara sover jämt, som jag gjorde när hon var riktigt liten.

Men det fanns ingen som hjälpte och coachade i vården för mig. De antecknade bara på Försäkringskassan att jag var ute på första steget, för att jag skulle vara försäkrad. Dessutom hade jag fel diagnos och det hjälpte inte mig ett smack heller.

På Gunnebo Trädgårdsrehabilitering fann jag mig ihopföst med människor jag inte kände. Alla skulle ta hänsyn till varandra och på fikan lyssna på den som pratade. Alla var lite sköra. Främst människor som gått för långt och brutit ihop av stress. Så förstod vi varandra. Sedan skulle man stå ut också.

Jag hade undvikit människor länge under perioder när jag inte mådde bra. Nu kastades jag in i en grupp. Och kastade mig själv in i att vara steget före, som vanligt när jag väl gör något. Som jag alltid gjort. Efter ett par månader såg jag att de flesta nya gjorde samma sak. Långa benet före. Vana att vara duktiga som faen, oavsett precis allt. Det är inte lata människor som bränner ut sig. Tvärtom.

Men man fick göra om pålagda uppgifter när man var för effektiv. Hälla ut och fylla om jord i en kruka man fyllt för snabbt. Gå och lägga tillbaka hela famnen full med tegelstenar man skulle omgärda en rabatt med och göra om. Bära en sten åt gången istället. Den ultimata utmaningen, för människor som oss.

Det är liksom grejen med grön rehab/trädgårdsrehabilitering. Att lära sig göra en sak i taget och göra den med hela själen med. Mycket Mindfullnessövningar. Närvaro, acceptans av läget och avslappning. Finna insikten om att man kan ju inte skynda på ett frö eller naturen. Det är själva idén.

Jag blev frustrerad många många gånger på att saker gick så långsamt. Jag blev också ibland ganska trängd av att vara i en liten lägenhet med tio andra. Ibland trängde sig ljuden på så det gjorde ont i mig. En extra känslig dag kunde det kännas helt ohanterbart. Någon som åt knäckebröd på lunchen knaprade så högt att jag ville ställa mig upp och skrika ”håll käften”. Men det gjorde jag inte.

Så klart gjorde ingen något för att retas och självklart tuggades knäckebröd på normal volym. Men allt var så påträngande att jag blev helt slut. Ljudöverkänslig. Kunde ta illa upp när andra inte samarbetade. Trots att de heller inte mådde så bra. Påfrestande för alla, tror jag.

Många berättade att de kommit hem och gråtit efter varje dag på rehabiliteringen under de första månaderna och sovit i tre-fyra timmar. Jag grät inte eller sov, jag satte mig och bloggade obligatorisk varje eftermiddag. Att skriva och reda ut mina tankar och reaktioner sänker alltid min stressnivå och jag har gjort det sedan 13-årsåldern. Jag behöver ju skriva, enda sättet att få ordning i kaoset i mitt huvud och följdaktligen därefter sortera mina känslor där de hör hemma.

Vår trädgårdsterapeut Emma på Gunnebo, utbildad i England där grön rehab är större var helt fantastisk. Minns en morgon då överbelastningen av all stimulans och hänsyn bara kändes för mycket. Jag vaknade och kände att jag inte kunde träffa en enda människa till och skickade ett sms om att hur jag kände, att jag behövde vila den dagen.

Emmas svar var: Du kan stanna hemma och undvika det som är svårast för dig nu, eller komma hit och ta tag i det och bearbeta det. 

En timme senare, efter den långa färden dit smög jag in, Emma tittade upp bekräftande där hon höll på att lära ut beskärning eller frösådd till gruppen runt bordet.

Jag övervann. Emma visste.

Jag lärde mig att åka till rehabiliteringen även dagar då jag var risig som ett utsketet katrinplommon. De såg hur jag mådde. Något jag alltid försökt dölja.

Kanske därför jag gick så länge utan att få rätt hjälp i psykiatrin? För att jag inte vill visa att jag håller på att gå sönder och inte kastar mig på golvet och skriker, trots att jag kan känna så?

Nu tänker jag ge ett råd, fast ingen bett: Något som är otroligt viktigt att tänka på är att ta sig iväg till mötet med de som ska hjälpa en. Hur man än mår. Om det så är det sista man gör, nästan. För om de inte ser, så kan de inte förstå, inte hjälpa.

Dessutom behöver ens verklighet observeras, antecknas, dokumenteras, för ser ingen vård- eller myndighetsperson en när man brutit ihop så kan de inte förstå och då mår man i deras ögon bra, om de inte är väldigt synska och erfarna.

Tyvärr.

Men där finns också framtiden, att visa att det inte står rätt till, för att kunna komma vidare.

Hur min rehabilitering går? Vet inte. Får ju börja om hela tiden när en grej tar slut. Vänta, tappa fotfästet, kraften och målinriktningen för att jag inte vet vad som ska hända och Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen vet inget heller. Det finns faktiskt ingen plan eller särskilt erfaren rehabcoaching med kontakter.

Det är jag som ska fixa allt. Om och om igen. Hur många egna kontakter är det menat att jag ska använda när jag aldrig får stödet att komma på fötter utav en bra plan med starkt stöd i ryggen? Bränner ju mina kontakter om jag inte är stark hela vägen.

Det tar mycket energi att rehabilitering inte ens idag verkar vara en hel och hållen tanke på en verklig linje. Finns inget sammanhållet koncept. Man kan satsa allt man har i sin egen rehabilitering, det lilla man har att satsa och hamnar efteråt i ingenting. Ingenmansland. Gång på gång. Förvirrande.

Och kraftkrävande. Hur mycket orkar en människa? Någon med en bakgrund som min?

Hade jag fått bestämma hade allt varit organiserat och hjälpande, med människor utbildade inom rehabilitering. Jag har faktiskt ofta funderat på om de verkligen vill ha ut oss usla människor i arbete igen?

Stundas bättre tider?

Jag har haft en svacka. Idag reste jag mig ur sängen och klädde på mig första gången på en vecka. Duschen igår gjorde susen och att jag sov gott och vaknade utan ångest efter en lång sovmorgon med hunden. Efter jag hade fått iväg dottern till skolan utan stress. Och så tog jag en serotoniåtertagningshämmande tablett Zoloft på 50 mg utöver Stratteran igår. Kanske den gjorde verkan? Jag är så känslig att jag inte finner det otroligt, eller så är det en allmän vändning, på väg upp iaf.

Har varit utmattad, deprimerad. Funderat några gånger under de gångna veckorna om det är nu jag ska ge upp? Jag orkar inte riktigt motsvara det jag förväntas göra i min rehabilitering via Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Jag ska hitta en ny arbetsträningsplats, själv. Men luften har gått ur mig. Jag har ju redan arbetstränat, under så lång tid som nio månader.

Mitt mål är att börja tjäna pengar igen. Fattigdomen tär. Jag har aldrig tagit min 13-åriga dotter på egen semester sedan jag blev ensamstående för tio år sedan.

Det känns som mitt slit aldrig belönas. Jag är fattig än, räknar måltider i frysen, så mitt diabetesbarn kan äta. Men nu ska jag börja om från minus noll, känns det. Vill hitta en anställning i gott humant klimat. Har gjort en sida om att jag söker jobb på min personliga blogg. Omdömena från arbetskamrater värmer, trots att ingen arbetsgivare nappat. Jag har ett funktionshinder i min ADHD så jag är t o m billigare att anställa. Men företag verkar hellre dricka kravmärkt kaffe än att sträcka ut en hand mot en medmänniska som behöver lite hjälp.

Men jag får inte söka anställning och säga att företaget kan få lönebidrag, för jag måste pröva först. Igen. Kanske har handläggarna på AF/FK rätt, att jag behöver en uppbyggnadsfas igen? Men det är bara så hela tiden. Mina ansträngningar hamnar på noll om och om igen. Fröken Otålig har tappat drivet av upprepningen och motståndet. Jag har svårt att se mina framsteg när jag inte får ett lättare liv av mina ansträngningar.

Känt mig så svag. Värdelös. Inte fått min dotter ur sängen på hela helgen, för att jag knappt orkat gå ur sängen själv. Jag har bara fixat mat och sett till hennes typ1-diabetes. De andra diagnoserna gör sitt till att det blir trögt och tungjobbat, samt att det är en nybliven tonåring. Hon har tre npf-diagnoser samt den jävla kroniska diabetesen. Hon är som att ha tre barn sa min närmaste vän igår.

Ja, det är arbetskrävande. Det är tungt att sammanställa ansökan om Vårdbidraget och räkna ihop timmar. När jag för en gångs skull skrev på ett autismforum för föräldrar att tiden min dotter behöver i omsorg tangerar heltidsarbete blev jag ifrågasatt av en annan mamma som undrade vad det kunde vara som tog sån tid. Hon ville kanske vinna ”tävlingen”? Iaf tog det ner mig en hel del. Orken försvann att fortsätta fokusera på ansökan. Nu har jag intygen som krävs, tunga läkarintyg, så jag måste sätta igång, nu!

Men jag vet helt enkelt inte hur mycket jag orkar, redan nu är jag slut. Men får inget inflöde av energi heller. Är jag helt värdelös?

Men ibland glimmar det till, det bekräftas att jag inte alls är värdelös. Råkade slänga en blick på bloggstatistiken idag. Jag har inte pingat några av mina bloggar så de är sökbara på alla bloggsökmotorer. Men idag har över tusen personer läst på min blogg. Igår nästan 2000. Och jag har inte lagt ut länkar.

Men bloggeriet är inget jobb, det är min hobby. Skriver ganska lite. När jag har något att säga. Som idag.

Det går upp och ner för alla. Även de som verkar mest framgångsrika har svackor. Skillnaden är nog kämparglöden. Jag letar efter den nu. Jag har aldrig trott att det skulle bli enkelt att ta tillbaka mitt liv. Jag har förutsatt att det skulle bli svårt. Alternativet är ju så mycket tristare. Men utan en utsträckt hand till stöd är det svårt att orka helt själv. En kram uppmuntrar, men jag vill ju framåt. Hur det nu ska gå? Får skicka in den där vårdbidragsansökan och se vad det blir av allt. Kanske kan jag inte jobba just nu? Vet inte. Men jag vill inte vara ledsen iaf, som jag varit de gångna veckorna.

Jag har länkat på min personliga blogg Victorias Ankedoter till uppmärksamhet jag fått i media för olika saker jag gjort. Men nu var det ett tag sedan jag orkade skriva en debattartikel. Fast en stor dagstidning ringde idag. Det var lite kul. Måste samla mig.

Bromsat för sommarlov.

Efter de begynnande juniveckornas intensitet med volontärsarbete var jag helt slut. Uppdraget var helt min grej, att blogga, bevaka föreläsningar och föreställningar och accentuera med foton jag tog, med förtroendet att ha fria händer att skapa något bra.

Märkte att jag var trött, först när jag stannat upp. Det känns bra för mig att märka sånt. För jag har alltid haft svårt att erkänna att orken kan ta slut. Jag är ganska okänslig för att känna av det när jag är uppe i varv. En perfekt stridssoldat med eget adrenalinpåslag.

Sedan, efteråt låg jag ner i tio dagar. Ganska orkeslös. Gjorde färdigt mitt volontärsuppdrag i liggande ställning vid datorn, för jag sviker inte. Men kände mig verkligen utmattad. Och behövde pausa först, för att trötthetskänslan skulle ge sig till känna.

Nu avbokat lite planer. Men det var svårt för mig, väldigt svårt. Fast det liksom blev lite motgångar av olika omständigheter. Jag försökte bara inte vända dem, forcera. Kände mig så mogen och klok. Trots nesan. Men tänkte att ombokade planer inte behöver vara ett misslyckande.

Var på väg till politikerveckan i Almedalen på Gotland. Fixade det trots nästan noll i budget. Jag satt hemma och längtade dit så jag höll på att gå åt förra sommaren när jag läste på twitter och facebook om allt som hände där. Skulle Almedalsbloggat för Attention i år.

Och så blev min kompis jag skulle åkt med sjuk förra veckan. Där föll en del av den ekonomiska planen. Hade jag haft mer pengar och ork hade jag börjat söka annan samåkning. Men jag började fundera på om jag orkade. Egentligen? Fick meddelande idag att det strulade med boendet, så det hade blivit problem om jag åkt.

Det svåraste är att vilja, men vara för trött. Och acceptera det. Känna av mina begränsningar. De är ju det jag avskyr och haft så svårt att förlika mig med! Jag har därför försökt utröna just mina begränsningar de senaste åren. Utkristallisera det som är min sk funktionsnedsättning för att kunna använda mina styrkor rätt.

Arbetsprövade ju i åtta månader. Tur det blev så lång tid. Och direkt efter avskedstårtan där gav jag mig in i volontärarbete som var så roligt, så roligt.

Jag blev glad av att under uppdraget känna mitt ADHD-driv igen, hyperfokuseringen, att jag faktiskt kan prestera nästan vad som helst. Men inte tio timmar om dagen och natten, inte i längden.

Vad bra att jag gjorde det. Då fick jag bekräftat två saker: Att jag kan mycket mer än jag vågade tro. Och att jag inte ska ha fritt spelrum, för jag kör på utan broms i min entusiasm.

Nu vet jag att jag verkligen behöver gränser utifrån. Den tråkiga insikten jag kämpat emot lite. Vill ju så mycket.

Nu vet jag också att på rätt plats, med gränser, funkar jag och kan göra ett väldigt gott jobb. Jag har ju aldrig blivit kallad lat på ett jobb, tvärtom. Det är ju bromsen jag jobbar med.

Nu, efter jag vilat ikapp mig och ägnat mig lite åt sommaren, nu känner jag mig äntligen ledig. Skön känsla, att vila och kunna koppla av efter prestation. Overksamhet är en nära-döden-upplevelse för mig.

Jag är som Pippi. Måste börja skolan för att känna att jag har lov.

Väverskan.

Jag strävar på med min återgång i arbete. Det är ganska svårt. Ganska ensamt. Får perioder när jag inte tror jag ska orka ett steg till. Då jag bara känner motorn stanna av och jag vill vila. Ser då till att vila, sova bra på bra tider. Lärt mig lyssna på signalerna och inte bli så nedslagen.

Även om jag bara ser en bergvägg framför mig.

Nästa trappsteg jag ska upp för kan te sig så ofantligt högt. Men ganska lätt att hacka i mig den svårigheten när jag betänker alternativet. Det är iaf inte längre omöjligt. I sinom tid. Med ett steg i taget. Hittills:

  1. Rätt diagnos. Vägen hit lång och krokig. En npf-utredning gav svaret.
  2. KBT-terapi ca 10-12 gånger för ADHD-relaterade problem.
  3. Behandling medicinskt, inställning av medicin under 2-3 månader.
  4. Kontakt med Försäkringskassan om rehabilitering.
  5. Insatt i första rehabåtgärden grön rehabilitering.
  6. Sökte och fick arbetsplats att pröva arbetsförmågan på.
  7. Nu: Söka jobb med eller utan lönebidrag. Söka utbildningar jag är intresserad av.
  8. Sedan tänkte jag att resten av livet kunde ta vid.

Idag är jag projektledare för mitt eget liv. Allt går mycket lättare nu när jag accepterat att livet ska göra ont och att jag får göra allt själv. Så brukar jag tänka för att repa mod och skaka av mig obehag.

Och tar tag i något av allt det där som skapar ångest. Prickar av listor.

Känner mig lite lyckad och spinner på det. Spinner trådar till väven av mitt liv. Får en känsla av hur livet ska se ut när jag gör saker som för mig framåt. Då känner jag igen mig själv. Väverskan.


Dunk dunk. Mitt hjärta i varpen.

Rehabilitering.

Att ta ett steg tillbaka. Det har jag lärt mig nu.

Jag har ADHD och har följdaktligen bränt ut mig mentalt fler gånger än de flesta människor har handlat ost direkt över disk.

En sådan stark inre motor är svår att handskas med. Särskilt när man inte vet om vad som är problemet och man försöker gång på gång, utan att ge upp. Precis som man lärt sig. Men det ändå inte funkar. Och man vet inte vad som är fel, varför man inte lyckats när man faktiskt följt skolboken.

Jag fick diagnosen för tre år sedan och har lärt mig massor. All ny kunskap och KBT-terapi gav mig så många pusselbitar att det var svårt att inte bli ledsen för allt jag inte vetat innan. Men jag blev också glad för de nya verktygen. Fick makten att ta mitt liv tillbaka.

Förra våren gick jag tre månader på Gunnebo Grön Rehab och fick bita i det sura äpplet av Trädgårdsrehabilitering som verkligen passar personer med stressproblematik. Ett bra exempel. Försök skynda på ett frö, eller naturen?


Alla nya, inklusive mig kastade sig in med liv och lem i alla uppgifter, ville vara effektiva utav ohejdad vana. Och fick göra om ifall vi fyllt på en kruka med jord för snabbt. Eller lägga tillbaka de fem tegelstenar vi tagit i famnen för att omgärda nya rabatter effektivt och tvingades bära en tegelsten åt gången. Bort med effektivitetstänkandet. Bort med stressen och prestationsångesten. Det var nog den svåraste skolan jag gått i!

Mindfulnessövningar varje dag, samt QiGong. Ärligt. Tempot gick sakta ner.
Att efter sjukskrivning hamna i en grupp med okända människor var också en stor utmaning eftersom många liksom jag varit utlämnade till ensamhet under hemmavarandet. Ibland var det rent smärtsamt att vara med andra, påtvingas ljud och socialt samspel.

En morgon sms:ade jag trädgårdsterapeuten och sa att jag inte orkade med andra människor. Hennes svar var att jag kunde stanna hemma och undvika det som var svårt, eller välja att komma och ta tag i det. Inom en timma var jag där och hon nickade leende. Skickligt. För det var svårt för mig den dagen.

Jag praktiserar nu på bästa arbetsplatsen för att träna igång mig för att gå till en arbetsplats. Trodde för ett par månader sedan att jag inte skulle lyckas jobba 50%. Var lite besviken över att det gick så trögt. Att jag inte fick ordning hemma på ett fungerande sätt. Men jag har kämpat på. Speciellt de dagarna det tagit emot har jag lagt mig vinn om att komma iväg. Måste, just då och gjort det. Det viktigaste att hantera när det tagit emot. Men det har varit sällan. Har istället längtat, även när jag varit ledig på helgerna.

Min handledare på tidningen Faktum för hemlösa i Göteborg sa när vi pratade om mitt bekymmer med hur svårt det var att växla upp till 50% i arbetstid från 25% att hade detta varit en normal arbetsplats, så hade jag redan varit där.

Jag hade inte innan trott jag skulle palla att träffa hemlösa, men jag har klarat det och fått mycket ut av det. Jag har fått beröm för att jag lyckas hantera de hemlösa tidningsförsäljarna på ett bra sätt. Och jag har inte tagit med mig dem hem varken fysiskt eller mentalt. Oavsett vilka svåra historier jag blivit delgiven under dagen. Och jag är inte avskärmad. Jag deltar men på ett lagom sätt. Men, när jag tänker på det, jag som inte bekymrar mig så mycket om ifall saker är svåra, så är det kanske något svårare att möta så utsatta människor än att möta andra, utan grundläggande tunga problem.

Idag är jag uppe på 50% i arbetstid och min största huvudbry nu är att jag hoppas och önskar få tid att öka upp till 75%. Varit där i fem månader på sjätte och vad som händer om två veckor vet jag inte ännu.

På en mindre intressant och engagerande arbetsplats hade jag kanske tappat orken och motivationen, men jag blir stimulerad på Faktum. Det känns meningsfullt. Det har mening, jag gör något bra.

Jag arbetstränar i den sk sociala delen för distribution och projekt, som den kallas. Där vi säljer tidningarna över disk till försäljarna varje dag. Sätter på kaffe så det alltid finns fika, eftersom det är försäljarnas fikarum.

Jag står inte bakom disk dagarna i ända. Jag rör mig ute i lokalen och pratar med försäljarna. Vi känner ju igen varandra vid det här laget. Vi återupptar oavslutade trådar i diskussioner. Högt och lågt. Allvar och skämt.

Jag tror ju på att göra. Därför har jag också varit besviken på min rehabilitering. Det har jag uttalat inför mitt rehabteam och är glad att iaf försäkringskassehandläggaren alltid varit tillgänglig och kommit med handfasta svar när jag behövt. Förutsatt att jag vetat vilka frågor jag behövde ställa. Det har varit mitt ansvar. Så, på nåt sätt har jag känt mig som projektledare för min egen rehabilitering, vilket jag tycker varit en stor uppgift från att ha kommit från noll och vara den som varit sjukskriven av tunga orsaker. Ja, som jag berättat. Projektledare direkt därifrån, liksom? Det var inga små förväntningar.

Men idag litar jag på min egen förmåga igen. Det gjorde jag inte för kanske 18 månader sedan. Jag vet att jag kan arbeta. Att jag trots att jag varit djupt upptagen av vardagarna ibland får iväg rätt fråga på mailen. Jag vet också att jag kan hålla igen mitt görande, vilket varit min största utmaning.

Första gången jag guidades genom Faktums lokaler och såg lagret vid köket ville jag kasta mig över det och få i ordning. Men nu gjorde jag inte det. Eftersom det alltid varit mitt största problem på arbetsplatser, att gripa in där ingen annan hade något som ansvarsområde. Jag bidade medvetet min tid, vilket är stort för mig.

Lät flera månader gå tills en dag då det var för lite att göra ute bland försäljarna. Chipp tjopp galopp, kategorisering, ihopsamling och struktur. Njutning för mig. Sedan dess har jag inventerat källarlagret också med sakerna som säljs i webshopen, så ingen blir besviken av att beställa en tröja i en storlek som tagit slut.

Jag är ganska nördigt intresserad av inventering och ordning, för känslan av kontroll är det största jag kan uppnå. För att jag förr aldrig fick ordning på min hjärna. Som jag idag är vän med. Hon känns inte lika jobbig längre. Och jag kan prestera mer än jag någonsin hade vågat tro.

Man blir sjuk i huvudet av att gå hemma, jag blev sjukare av att vara sjukskriven och tvingas gå hemma. För jag behöver verka, påverka och göra. Agera är mitt mellannamn. Allt annat är tortyr.

Jag överlever osäkerheten enbart för att jag mår bra idag. Har inte råd att oroa mig. Jag kan! Det räcker så himla långt. Jag hade faktiskt tappat tron på det. Om jag ska vara ärlig. Men var för envis för att erkänna hur hopplöst läget kändes.

Jag kanske inte kommer längre? Jag kanske återförvisas till ensamheten hemma om inget företag vill anställa mig, vad vet jag? Lönebidrag, visst, men det har inte Faktum råd med. Och jag har inte råd att bekymra mig. Jag bara tar och passar på att njuta av livet och av att verka och veta att jag kan det jag hade tappat tron på. Om ingen annan tror på mig, så gör jag det iaf själv nu. Igen. Wow.

Jag tror inte på varken statistik eller att saker är ristade i sten. En dag får jag min öppning. Och någon annan som tror på mig också.


Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Victoria Qvarnström on Lättnad av ADHD-diagnosen.
Victoria Qvarnström on 365 autismdagar
Victoria Qvarnström on ADHD-hem.
Victoria Qvarnström on Sviter utav allt för lång tids…
Ambivalena on 365 autismdagar
Ulrika on Sångfågeln Susan Doyle –…
Johanna Fast on Sviter utav allt för lång tids…
Johanna Fast on ADHD-hem.
Olsson on Lättnad av ADHD-diagnosen.
Sviter utav allt för… on Det finns inget som är lagom m…

Arkiv


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 232 andra följare

%d bloggers like this: