Jag har PROMENADFOBI och övervinner den inte

De där jävla promenaderna – som alla verkar älska – har aldrig varit aldrig helt OK för mig. Varför ska man gå ut på promenad när man redan från start befinner sig på målpunkten?

Det är ett lätt(-vindigt?) och så nyttigt motionssätt att gå promenader! Men jag har alltid haft lite svårt för det. Aldrig frivilligt gått ut och promenerat och absolut aldrig ensam. En sambo från 20-årsåldern och jag åkte ofta till Nääs slott för att promenera runt hästhagarna på udden.

Vi brukade gofika efteråt, men efter något år tyckte jag att vi skulle fika först. Trots att vi pratade ut så bra på dessa utflykter så tyckte jag att bilresans samtal ändå gick igenom mycket för oss viktigt. Mitt inre motstånd inför den förväntade promenaden växte sig efter hand till en spärr. Ville skjuta på promenaden – och helst inte alls gå ut och gå egentligen. Även ihop med honom som jag var så trygg med.

Detta har funnits i mig under alla år framåt. Känner mig väldigt udda och konstig för att detta är så svårt för mig. Hade ju vid tiden med hästhagespromenad-pojkvännen inte ens upplevt ett tecken på t.ex. den sociala fobi jag tvingades uppleva några år senare när jag börjat få djupa depressioner. När livet senare blev extremt pressat – så blev jag som alltid varit naturligt ultrasocialt glad till något helt motsatt – rädd och orolig. Fick då till och med social fobi inför kära vänmöten och kände ett jättestort obehag inför att gå ut. Detta har tidvis minskat när jag mått tillräckligt bra för att våga klättra över tröskeln och ge mig ut i livet igen.

Men jag fick avbryta en långpromenad under min Trädgårdsrehabilitering för att jag efter en stund inte visste var vi var på väg. Andra promenader nära ”base-camp” hade bara lugnat och inspirerat mig till att se de konstnärliga linjerna av träden i skogen.

Har under alla år verkligen försökt att gå ut. Med hundarna som har tillkommit i livet så har det blivit lite lättare, men känslan sitter i som en orosklump i magen. Varför lämna det trygga hemmet? Med ett mål har det gått lättare – som att fotografera 78 fascinerande vackra träd vid ån.

Hemma är bäst. En egen uteplats och gräsplätt som alltid finns – där jag kan vara ute eller kanske en balkong, fast jag ”inte är ute” officiellt. Eller bara ett hem där jag kan bestämma om vem som släpps in då jag, som oftast idag känner mig som helt utan mental rustning. Fokuserat småprat kan kännas som ett rent oöverstigligt berg! Har osedvanligt god tur med grannarna där vi bor nu, känner mig trygg med dem och det är aldrig jobbigt att prata med dem.

Kanske jag haft med mig den inre otryggheten eller i något skede av uppförsbackar blivit skadad så inombords?

Det är rent ologiskt med promenader – att lämna ett ställe med målet att komma tillbaka dit? För ärligt talat – att lämna en punkt, som t.ex. hemmet – bara för att återvända är väl höjden av dumhet!?

Försvarar min promenadångest med dessa rappa kommentarer. Det är jag som inte kan så bra..

2 Responses to “Jag har PROMENADFOBI och övervinner den inte”


  1. 1 Härliga Promenader i Vårsolen april 27, 2015 kl. 9:27 e m

    Min stavningskontroll har kastat in hatten ,så jag ber om ursäkt på förhand för alla stavfel jag inte kan se själv.

    Jag funderade på det där på det med att promenera & skit tidare i dag, efter att ha läst om ännu en sån här ”fantastisk upptäckt” om ADHD:

    http://fof.se/artikel/barn-med-adhd-lar-battre-i-rorelse

    Det är inte så att föräldrar till barn med ADHD inte fattat, eller att vuxna med ADHD inte heller skulle ha fattar att vi också mår bättre av att röra på oss. Att vi lär oss mer, precis som alla andra människor, om vi har bättre kondition & jobbar med kroppen regelbundet.

    Problemet ligger väl snarare i vad andra inte tycks fatta, varför så många med ADHD inte rör på sig tillräckligt, trots att vi också vet, att vi skulle må bättre av fysisk träning.

    Har ingen funderat på varför vi ändå inte förmår oss gå på gym eller delta i lagsporter? Här menar man att vi utan att tveka skulle lära oss mer om vi samtidigt sysslar med fysisk aktivitet i skolan ? Men de barn som skulle vägra av samma anledning som vi vägrar gympa annars, de lär enbart må sämre & inte lära sig ett skvatt. Jag har svårt att tro att de som får ångest av fysisk aktivitet skulle lära sig något alls.

    Nu menar jag inte att alla med ADHD/Autism sitter hemma & degar. Jag vet att vi har en del elitidrottsmän med ADHD. Jag vet också att många är så himla duktiga på att promenera & gå på gym, det är inte de jag oroar mig för. Jag är däremot bekymrad över de som inte rör på sig alls, som nu ska få ännu fler käcka tillrop & dumma hurtbulleråd kastade i ansiktet, som skapar än mer olust & ovilja att använda sin kropp för att må bättre.

    Hurtbulleråden kommer öka nu i anslutning till Forskning & Framstegs artikel. Jag kommer få ännu mer goda råd om promenader som skulle göra mig gott, det ger mig bara megaångest. Sånt uderlättar inte alls mina försök att gå ut på promenad, som om jag också skulle tyckta att det är härlgt att promenera i vårsolen.

    • 2 Victoria Qvarnström april 27, 2015 kl. 11:05 e m

      Du beskriver scenarion som är verklighet för många med npf/neuropsykiatriska diagnoser som att det i grunden kan handla om aversionen att byta om och duscha med andra – som är övervägande vanligt vid npf-diagnoser. Du verkar fungera ganska mycket som jag gör? Dessutom blir hurtiga påhejningar en avtändande opepp som får mig ännu mer motvalls i magkänslan.. ”Var som alla andra!” – är det sämsta man kan säga till mig.
      Länken till undersökningen och länken däri kändes ganska fattig!! Men jag orkar inte heller söka djupare om antalet personer i undersökningen, som avgör trovärdigheten mycket.
      Hade jag orkat skulle jag djupsökt bättre för att se vad F&F egentligen publicerade..

      -Med vänlig hälsning Victoria Qvarnström


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Arkiv


%d bloggare gillar detta: