ID-kriserna vid NPF får en undersöka

Med npf avser jag neuropsykiatriska diagnoser som ADHD, autismvarianter, Tourettes m.fl systerdiagnoser som dyslexi, ätstörningar och mera som komplicerar livet. De flesta som diagnostiseras känner en lättnad och ett lyft efter att äntligen ha fått svar. Sfären kring ens npf-diagnos och liv handlar inte om att det är tungt att bara ”ha en bokstavskombination”. Det är inte brännmärket som gör ont, utan orsakerna till att man behövt fastställan om vad som ligger bakom misslyckanden i livet. Både vad som känns som personliga fel och att ha svårt att genomföra det som förväntas av andra i samma ålder.

Inget går att förvänta sig men varje strid får en att växa

Självbilden färgas självklart av dåligt självförtroende efter misslyckanden och den förvirrande ”kampen mellan gott och ont”. Men man kämpar på eller går under. Och faller man är man inte sämre, utan växer. Ur min synvinkel är npf-personligheter mer direkta, alltså ärligare än det stora flertalet. Rak som en spak är drag jag uppskattar som mycket stronga!

Man lever trots allt på gungfly av att aldrig ens på ett ungefär kunna sia om hur det kan gå nästa dag. För kanske man plötsligt – om man inte är inne i en kreativ hyperaktiv våg – vaknar deppad och helt psykiskt och även kroppsligt matt, som vid en kraftig influensa? Vilket kan tas som ovilja och lathet av andra. ”Ja, tänk den som kunde ta semester när det passar!” Men den ojämna prestationsförmågan vid ADHD är helt diagnostypisk.

Det gör ont att ha ADHD. Men det är samtidigt väldigt kul – när det går bra!

Får man inte ett positivt stöd och förklaringar om att man duger hur det än blir, så drabbas ens självkänsla. Ju tidigare man får en diagnos, desto större chanser att må bra, som att medvetet försöka lära sig styra upp vissa problem. Det tar tid, men det går. Inte så att man någonsin blir någon annan, utan mår bättre av att få större kontroll. Från ett stormigt hav till fast land under fötterna. Ni vet, efter ett tag i sjögång så svajar det i huvudet fortfarande efteråt. Och det kommer vi med npf att leva med hela livet. Men det finns ändå en ny fast mark.

Alla speglas i andras respons

I femte klass bytte jag skola p.g.a flytt närmare en annan skola i kommunen. Snälla kompisar, en mattelärare som fick mig att förstå. Men jag var ju jag och brast ut som alltid förr, mitt i en lektion: ”Har ni tänkt på att […]? Tror ni inte […]? Eller?”. Mina klasskamrater var bra. Jag har aldrig mobbats. Men de andra, som känt mig sedan första klass gav sig ju in i diskussioner om mina frågor och bekräftade eller höll inte med. På nya skolan fick mina oväntade kommentarer klasskamraterna att skratta till, eller vara tysta. Kände mig utanför på så vis, blev osäker. För jag kunde ju bara vara mig själv. Återgick efter en termin till min gamla klass, för trygghetens skull.

Om jag inte uppmärksammas för det jag gjort ”rätt” så vet jag själv inte om det är rätt eller fel. Fortfarande vid 48 år. Men jag struntar i det idag. Och då blir det bra. Man kan inte behaga alla. Jag följer mitt inre nu för det inspirerar mig att spira. Tänk hur annorlunda livet kunde ha blivit med en tidigare diagnos?

Var och vem är man i en luddig omvärld utan ramar?

Vem faen är jag när andra är oriktiga, som jag egentligen tycker falska med sina åsikter? Skrattar åt när jag tror att de menar allvar när de säger att de har sex syskon? Vore det så otroligt? Och varför finns det krig? Det är ju destruktivt, så vem kan må bra av det? Allt var bara ologiskt.

Blev i förpuberteten helt rådvill för det är ju då man börjar forma sin egen personlighet. Alla jag försökte studsa mot var bara som något pösigt så jag föll snopet rätt ner i besvikelse i mina försök att samla ihop olika svar för att förstå hela konceptet.

Kom aldrig till lugn vid sovdags nätterna under hela högstadiet. Funderingar tankar med eventuella slutsatser poppade upp – precis när jag höll på att falla i sömn. Fick ha kollegieblock och penna vid sängen, vaknade, tände sänglampan och skrev ner. Två-fyra gånger varje natt. Vår klassföreståndare frågade varför jag var så hålögd? Men det enda sättet att kunna slappna av för stunden var att skriva ner så jag inte glömde och hade något ytterligare att jobba utifrån.

Tur att min familj är som den är, så jag fick något tankemotstånd och respons ändå. Min äldste bror Kevin, åtta år äldre blev mitt bollplank när han var hemma och vi kunde filosofera nätter igenom. Medan den bredare responsen jag sökte uteblev.

Social ångest – tycker de att jag är konstig?

Att träffa ett gäng tonårskompisar kunde ge mig en vridande efterångest. Jag hade väl skrattat ganska högt och länge – faktiskt hysteriskt? Men det där har följt mig högt upp i åldern även efter diagnos. Att undra om jag får vara med enbart av andras humanism och vänlighet? Eller för att andra verkligen tycker om mig och även mitt sätt att vara? Men till vilket pris som helst så vill jag inte få vara med för att jag är ”en rolig prick”.

En dag landar man i det självklara

Livet är lättare nu när jag landat i att det inte är farligt att vara mig själv och att stå upp för det om det krävs. Så självklart rätt för mig att leva utan genvägar eller avvikelser. Konflikter är inte alls farliga om man sköter sig snyggt. Man dör inte! Precis som att man inte dör av ångest! Känner mig som Världsmästare när jag mår bra. Det har inte varit gratis, för jag dög ju som mig själv, redan från första början, men ägnade så många års energi åt att försöka vara ”som andra”.

Vad är gåvan med att ha varit olycklig?

Jag har alltid varit en excellent KAOS-pilot. Och nu kör jag Concorde, jaktplan (inte JAS) och väjer och krossar när det krävs. Bara det senaste året har jag levt mig genom så mycket känslor av reella nödsituationer och undrat när det ska gå över. Men insett att det inte går över, kriser kommer kriser går så länge livet består. ”Seglaren sitter inte och väntar på medvind utan lär sig att segla.” Nu känner jag mig inte som offret som väntar på en himlasänd städare som ska göra att allt börjar om från noll, till ett liv helt utan problem. Eller väntar på att jag ska hämta mig från stressen. Jag kommer aldrig att bli som förut. Min dotter har ju trots allt varit i allvarlig livsfara fyra gånger på två år. (Har inte berättat här på bloggen om fjärde tillfället, för en månad sedan.)

Mindes just en nära väns gamla råd om: Att gräva där jag står”.

Om jag så förväxlar ord hela tiden, vilket angående hjärnbrännan har skrämt både mig och min sambo, så är det bara att acceptera att det är så idag. Ni vet. Man lär sig så många kloka ordspråk. Men det kanske tar 25 år att förstå dem? Man måste nämligen själv gå igenom eldregnet för att lära sig. att teoretisera genom böcker kommer alltid att vara en pseudoerfarenhet – som betyder noll, för att det man inte smakat direkt på tungan och genomlevt är falskt innan man verkligen erfarit Livets Hårda Skola.

Äh, jag skulle helt enkelt inte ha blivit den jag är utan det jag gått igenom!

Hur skulle jag ha kunnat känna en så stor tacksamhet för livet om liv eller död inte hade legat i vågskålen? Kanske lätt att säga i efterhand att svårigheterna varit en gåva. Kanske föds jag ändå som en råtta i nästa liv? Men värderingen över det är det jag som bestämmer om! Har alltid hoppats på nästa morgon.

Det viktiga att förstå är att – serveras man inte frukost på sängkanten är det inget som hindrar att man själv går upp och fixar ett ljuvligt kaffe och vaknar till.

Kan du inte simma - så flyg!

Kan du inte simma – så flyg! /Foto Ella Qvarnström

Fotnot: Jag använder här uttryck som ”vi med ADHD, vi med npf” för att förenkla. Jag har besitter dessutom också npf. Skriver jag ADHD så menar jag också i många fall hela npf-spektrat, för det finns många fler gemensamma nämnare än skillnader.

0 Responses to “ID-kriserna vid NPF får en undersöka”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Arkiv


%d bloggare gillar detta: