Överkommen föräldraegoism är värd guldmedalj

Hur känner man när ens unge bor långt bort och spotify är en glädjande kontakt? Mår? Det är inget man har råd tänka på. Bara ens barn verkar må bra. Vår tös flyttade alltså här hemifrån när hon var 15. Till ett LLS-boende för att vi inte längre själva klarade att tillse alla hennes behov av omvårdnad och skydd, dygnet runt, så som vi ser föräldraansvaret. Efter alla 8-9 år med dygnet-runt-koll på hennes svårinställda typ1-diabetes så var det inte mycket kvar av oss föräldrar. Jag ångrar inte beslutet att låta vårt barn flytta till sitt LSS-boende då ett professionellt och specialutbildat personalteam istället kan hjälpas åt att ta hand om henne, både de krävande hälsobehoven och att jämsidigt hantera hennes neuropsykiatriska diagnoser. Hade vår tös inte fått typ1-diabetesen så hade hon och hennes välmående blivit 60% lättare att hantera, enligt min bedömning. Nu är ju helheten mer komplicerad med både neurospykiatriska funktionsnedsättningar och hennes allvarliga och svårinställda sjukdom, uppepå det. Hur kan man ens tänka på att tacka nej till erbjuden avlastning i ett så desperat läge? Vi är väl några av de mest samarbetsviliga föräldrar som funnits, som bara tacksamt har tagit emot det vår kommunen praktiskt genomfört som anpassade speciella insatser för dottern, som nu, via LSS. Det gick inte så bra först. Insatser kunde inte ens fullföljas eftersom det inte gick att hitta personal till insatserna. Dottern flyttade härifrån hemifrån 15 år ung i mars i år. Undrar ni hur en hönsmamma är – så tänk på mig.. Men lovat mig själv att inte förgås av ånger och därmed ångest – för jag vet att detta är bättre än att hennes närstående vuxna helt förgås och dras ännu längre ner i hopplöshetens och ångestens kvicksand. Maktlösheten i att inte orka skydda sitt barn totalt, den är förstörande. Så, jag försöker vara modig och bita ihop. Bara för min dotterns skull. Tänka ”i längden”. Det vore grymt mot dotterns framtid att vara en egoistisk förälder. Men jag vet också att personalen på boendet omöjligt kan greppa de komplexa svårigheterna runt dottern på ens ett par veckor. Har gett all information jag kunnat och fortsätter vid varje ny situation eller kris så att de förstår bättre och agerar, kanske mer förebyggande nästa gång. Vi vuxna vars hjärtan blöder i längtan efter vår älskade flicka, vi alla måste vara modiga, fast vi är jätteledsna egentligen. ”Skickat bort” vårt barn – utan dåligt samvete. Det är en sanning med mycket stor modifikation. Men vi är ju de vuxna – hon är barn. VI måste ta all sorg – inte hon. Hon får inte veta hur svårt vi hela tiden känner utan henne här. Som tur är så vill hon bara leva tonårsliv och kompisar betyder alt för henne. OK, tonårslivet är en mycket jobbig grej, alla risker och när hon kan rymma för att hon bara skiter i alla regler och sin diabetes. Hennes blodsockervärden är återkommande jättehöga vid vissa tider på dygnet, eller när hon känner sig ”fri”.

images-2Ibland består veckans en av två kontakter med min unge i att min Spotify stängs av för att mitt konto ”är använt någon annan stans”. Av henne. Hon brukar mest köra i mobilen, men ibland så får vi battla lite. Jag protesterar, uppdaterar, loggar in igen. Och blir utesluten igen. Är dottern riktigt envis så ger jag mig. Så känns ett leende i mig. Vi båda ler nog då. Inget mer. Lyckan värmer upp hela mig. Hon finns. Och vi battlar.

Jag lyssnar till musiklistor som hon har lagt till. Och jag förstår mer av allt om vad som är hon, hennes problem, tankar, vänner och var hon befinner sig i livet. Min dotter ska snart fylla 16. Hon kanske inte flyttar tillbaka till mig alls, hon ska gå klart gymnasiet och sedan fyller hon 18. Men det är en ångest som jag som vuxen får hantera.

Men, hon är ju alltid min – som jag är hennes. Hon är min skitônge och jag är hennes jobbiga mamma – ett epitet som jag stolt över. För jag vet att hon är stolt över mig. Vad jag gör, det jag kämpar för, som också innefattar henne och de liv jag förändrar med min blogg. Och hon vet stensäkert att jag, vi aldrig kommer att överge henne. Är jag tacksam över livet? Ja. Även i dess mest banala form. Som när hon som betyder mest i hela min värld stjäl min spotifylyssning. Man blir lätt tacksam över litet – men det förhållandevis lilla kan lysa som en sol. Det som andra inte ens ser.

Ta vara på livet i stort och smått och gör det bästa man kan.

Det är tammefaen en bragd, bara det!

Advertisements

1 Response to “Överkommen föräldraegoism är värd guldmedalj”


  1. 1 ogonrorelseterapi oktober 23, 2014 kl. 3:58 e m

    Du är en fantastisk mamma!💜


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Arkiv


%d bloggare gillar detta: