Idag är jag glad och full av kraft igen!

Underbart att känna kraft av glädje efter en aktiv dag med älskade mamma. Jag har under några dagar varit ledsen och sänkt efter en incident med dottern i fredags natt. Höll då ihop mig iskallt samlad och kunde inte släppa fram några känslor alls – men de började sippra ut av sig själv sent söndag kväll. På måndag och tisdag var det jättejobbigt och kraftlöst.

Fredag-lördags-incidenten slutade efter 12 timmar(!) lyckligt med perfekt hjälp från hennes LSS-boende. Men hela natten satt jag i telefonkontakt och stämde av och utbytte information med både boendepersonal och myndigheter i telefonen, redo att köra de 45 minutrarna dit. Att inte veta vad som hänt eller hur dottern mådde, kanske hamnat i en fruktansvärd situation, det var självklart en mardröm. Men jag varken grät, blev förvirrad eller bröt ihop. Bara totalt fokuserad och samlad.

Jag var så klarsynt i sinnet då, jag har en extremt snabb förmåga till skärpta sinnen vid kriser eller olyckor. Allt annat blir då osynligt för mig och jag blir totalt lösningsorienterad. Ännu mer än vanligt, alltså. Den förmågan till snabb omställning vet jag att några andra med ADHD också besitter. Vet inte om det är för att jag är en kaospilot van att reda upp mitt ADHD-kaos utan rädsla? Eller för att det kroppsegna adrenalinet höjer kontaktsubstansnivåerna i hjärnan till total fokusskärpa? Något primitivt, som jag inte styr medvetet är det i.a.f.

Innan krisnatten i fredags har jag under några veckor idogt strävat för att mamma ska känna sig hemma på sitt nya äldreboende. Hon är 84 nu och har fått Alzhemiers. Efter att ha träffat henne flera gånger under veckorna har jag märkt att sjukdomen förvärras ganska snabbt. Hon oroar sig oerhört för räkningar – pratar om det mycket, kan inte släppa det, så jag har hjälpt henne med bankärenden o.s.v. Försöker göra henne trygg i sådant jag kanske har makten över. Jag ringer henne varje dag. Mamma är ju en rolig person att prata med dessutom, alltid positiv, om hon inte känner oro. Men jag lyssnar. Hon behöver det. Gör mitt bästa och hon är glad. Det är det viktiga för mig.

Idag köpte vi ett fint vitrinskåp till mamma till bostaden. Jag körde hem det till henne och ställde det på en säckkärra för att köra in. Så – NU ser det ut som ett hem hos mamma. Vi var båda mycket nöjda, nästan fnissigt glada efter dagens strapatser.

Hjälpt henne under dessa veckorna med annat också, som textilier, tavlor för att mysa till det i hennes lägenhet på äldreboendet, ett stenkast bort från mig. Mamma hade ju inför inflyttning dit inga egna saker kvar, mer än en fåtölj och tempurmadrass som stod hos syrran. Jag och mina syskon har kommit med kära saker vi sparat från mamma, så hon får det mer bekant hemma i det nya.

Mamma, The Real Iron Lady fick nämligen hemlängtan till sin födelsestad i England när hon var 78 år. Vi barn stöttade henne att genomföra, kanske sitt sista projekt. Som en sista önskan i livet. I längtan och mod bryta upp efter att ha bott här i 50 år! Med tvåsiffrigt antal barnbarn, men alla stora nog för egna kontakter med henne. Mamma ville bara ”dö hemma”. Vi hjälpte henne då att bli av med sina möbler, prydnadssaker och allt i ett hem och det mesta av kläderna så hon bara hade två fulla resväskor kvar. Hon åkte tillbaka till nordöstra England precis som hon kom hit efter kriget – med två resväskor.

Men när hon diagnostiserades med Alzhemiers i England blev det för mycket för henne att vara skild från sina barn. Hon är väl medveten om diagnosen, en intelligent och kunnig kvinna. Äldste brorsan gick då in som projektledare och såg till att hon var tillbaka hos oss inom en vecka.

Med två resväskor. Vilken resa. Modig mamma, garanterat ADHD-förmågor, hon med. Min förebild i både omsorg och mod. Gener att vara stolt över.

Jag tänker hela tiden, varje dag på min dotter och mamma – mina käraste i livet. De måste ha det bra! Och de bor nu båda på institutioner och som jag ser det, behöver sina anhöriga. Speciellt viktigt att dela fakta om dottern till dem som ska ge henne omsorg, både om hennes typ-diabetes och npf-diagnser, samt erfarenheterna av problem som kan uppstå. Sedan detaljer med mamma som jag ser att hon behöver, saker som en speciellt avlastande sittkudde och liknande. Medan hon själv aldrig ber om något. Hennes generation är inte så krävande, de bara finner sig.

Kanske behövde ta igen mig ett par dagar, efter allt med mamma och dottern? Ja, självklart.

På söndagsnatten kom min reaktion och jag fixade sedan ingenting, inga krav alls på ett par dagar. Min livspartner ryckte in för att underlätta och gick ensam på ett läkarmöte om dottern. Men han är ju också Vårdnadshavare via ett juridiskt bindande intyg från oss föräldrar.

Vi ser ju oss som tre vuxna ansvariga kring dottern, med tre Vådnadshavare. En liten familj. Allt handlar om dottern som vi alla älskar så mycket. Hade vi inte haft den kompetente mannen – min sambo – i familjens liv de senaste åren vet vi inte hur det hade gått. Kanske inte så bra som att dottern hade fått sitt LLS-boende?

”Det är bara att bryta ihop och gå vidare.”
Nu kan jag gå – igen. Och känna glädje.
Detta foto nedan inspirerar mig mycket.

15 år sedan, mamma leker med sitt barnbarn, vår dotter <3 <3

15 år sedan, vår alltid så vitala mamma leker med sitt (gulligaste!) barnbarn, vår dotter.

2 Responses to “Idag är jag glad och full av kraft igen!”


  1. 1 ogonrorelseterapi oktober 22, 2014 kl. 7:10 e m

    Underbara Victoria! Vilken fenomenal styrka och kärlek du visar din älskade mamma och dotter! Vacker bild på dem båda som du delar med dig av. Hoppas du får lov att vara i glädjen ett tag och bara njuta av stunden att allt har ordnat sig för både din mamma och mormor! Stor varm kram 💜

  2. 2 ogonrorelseterapi oktober 22, 2014 kl. 7:11 e m

    Mamma och dotter skulle det förstås stå!!!! 😊


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Arkiv


%d bloggare gillar detta: