Rottisen balanserade upp vår diagnosfamilj

gun-450-trappanJag blev för några år sedan sambo med Seth Sjöblom – som är hundcoach. Han fick en blivande tonåring på köpet och jag och dottern blev med hund. En stor och stilig rottweilerhane vid namn Gunvald Larsson är fortfarande med oss.

En påtaglig och viktig del i vår familj. Precis som valpen Vilja som är en liten busa. Hon har nafsat Gunvald i läppen ett antal gånger, utan att han reagerat.

Men fostran av henne fortgår och Gunvald har världens tålamod. Det har han haft med mig och dottern också, när vi gjort övertramp. Han har också hjälp oss och hela vår lilla familj till eftertanke.

Det var inte så lätt att lära känna Gunvald. Inte ens självklart att det skulle gå, om jag gått på honom för hårt och enligt hans standard, gjorde bort mig. Men Gunvald är en säker, subtilt dominant och lugn hane. Med stor personlig integritet, en s.k ”enmanshund” – då närmaste accepterade kretsen också ingår i hans acceptans och kärlek. Han har också den rastypiska känsliga radar för stämningar, när något avviker från det vanliga. Han vaktar och övervakar precis som han är född till att göra. En respektingivande hund och man ska inte missta sig på det, för han accepterar inte vem eller vad som helst.

Jag förhöll mig ganska passiv när jag först hade presenterats för Gunvald. Lyssnade på min sambo, hans husses tydliga instruktioner och observerade deras samspel för att lära mig mer. Min sambo känner rasen rottweiler väldigt väl efter att ha fostrat tre fina hundar och är väldigt hundvan i övrigt. Seth tog över när han märkte att jag inte visste vad jag skulle göra med Gunvald, som med det här pratandet som särskilt hanarna har. Med hundstämband så låter så klart även lekspråk som morrningar. Men med tiden urskiljer och förstår man de olika ljuduttrycken, jämte att man lärt sig mer om hundens kroppsspråk.

Avvaktade alltid Gunvalds eget initiativ att söka upp mig och lät honom vara annars vara, men gick inte på, ens när han frivilligt närmat sig. Gunvald blev efter ett halvår sjuk och kräktes oupphörligt. Jag som vaknar av minsta knyst tog flera gånger under några nätter ut honom så han fick kräkas på gräsmattan. Han ville ju inte kräkas på en matta, eller ens inne, och verkade så tacksam för att jag var där och hjälpte honom. Märkte då att han som ett barn lade sig nära mig när han mådde så dåligt. Sedan när han tillfrisknat kom han steg efter steg närmare och närmare tills han accepterat mig fullt ut. Det tog ett par månader. Men fortfarande respekterade jag gränserna jag lärt mig om Gunvald och försökte absolut inte pussa eller få hans uppmärksamhet om han själv inte ville.

Tonårsdottern är en lugn och mer kontemplativt långsam tjej som behöver sin tid, särskilt med vissa saker, innan hon känner sig klar. Hennes autistiska egenskaper ihop med hennes ADHD och OCD/Tvång och liknar mer en seg ADD mot min ADHD som är av galopperande art. Jag har ADHD, snabbare, kan ibland vara hyperaktiv.

Trots att jag lärt mig något mer av egenkontroll nu som äldre är jag fortfarande inte så värst stresstålig, så bra på att vänta eller när människor är långsammare än jag och därför tvingar ner mitt tempo.

Jag fick kanske min älskade långsamma dotter som min livsutmaning för att lära det som jag behöver mest?

Dotterns skolmorgnar har alltid varit en jobbig procedur som inte gått med automatik utan jag har fått vara ständigt närvarande och sett till att hon inte fastnat med något. Fått pusha, lägga fram och hjälpa till att leta kläder åt henne när det måste vara just rätt linne. Lägga fram kläder på kvällen har aldrig funkat eftersom hon kan ångra sig och får tvång om vissa plagg när det väl gäller, ofta i sista minuten.

När hon slutligen var på väg mot dörren kunde min lättnadens suck förbytas till ett gulp när hon tvärt vände om för att hämta något. Vad som helst mellan himmel och jord, inte alltid något som jag ser som superviktigt som mobil eller plånbok.

Sådana lägen blir svåra utmaningar, efter att hållit ihop en i övrigt harmonisk morgon på 1-1,5 timmar. Jättestressad och väldigt otålig när deadline redan är där, trots all min hjälp och handfasta coaching. Höjd röst och min avkomma som självklart protesterar tillbaka högljutt. Kan ibland tvingas sätta handen bakom hennes rygg och leda henne mot dörren. Harmonin har då förbytts till ömsesidig irritation och konflikt med höjda röster.

Rottisen Gunvald snappar i sådana situationer direkt upp stämningen och skäller på oss. Särskilt riktat mot dottern eftersom jag fått högre rang och han då ville hjälpa mig att hålla ordning. Det blev ohållbart och inte så trevligt. Så vi lugnade faktiskt ner oss så mycket vi förmådde. Eller rättare sagt – Gunvalds stress när vi hetsat upp oss lugnade ner oss något. Vi ville ju hans väl, så det fick komma före oss själva. Fungerade inte alltid perfekt, men vi hade honom i medvetandet hela tiden som motivation att förhålla oss lugna och kloka.

Dottern och jag blev gladare av färre konflikter, så vi kunde pussa varandra hejdå och le äkta mot varandra inför dagen, utan någon frustration och ilska.

Gunvald som nu blivit en gosehund med oss – med intakt integritet – han vaktar över oss både utåt mot omvärlden och inåt i familjen, så att inga konflikter eller disharmoni finns i hans flock. Både jag och dottern har idag oerhört starka band till Gunvald.

Och vi glömmer självklart av oss lite ibland och gör tvärtemot vad vi fått lära oss – men Gunvald accepterar oss så mycket att han har överseende. Vi är ju hans familj, hans flock..

292847_10151207948738522_361679264_n-1-1

Lade också märke till att varje gång jag ångade förbi genom bostaden i samma snabba takt som alltid, att Gunvald reste sig upp och spanade med sinnena på topp och reagerade.Var det ett hot mot oss på gång, eller skulle vi leka? Han tog in min helt omedvetna hyperstämning. Så jag började t-ä-n-k-a på varje steg jag tog och saktade ner mig. Trots att sådana här anpassningar till omvärlden är energikrävande för mig så blir jag ju påmind om Gunvalds oro varje gång jag passerar genom lägenheten. Och måste prioritera. Går lugnt. Behöver inte gå snabbt, som i min hjärna egentligen är effektivitet. Min snabba energi är ju inte medveten, men blev så märkbar för mig.

Vi har vunnit mycket med vår nya familj, både som hundfamilj och med den lugna dalmasen Seth som strategiskt kan mäkla till hur vi skapar harmoni och påverkar hela vårt liv positivt på många olika sätt.

Hundbloggen nedan, där jag är bloggcoach och min sambo Seth Sjöblom är hundcoach är dit jag flyr när jag behöver skriva något meningsfullt, men inte orkar med att reflektera över den här hårdare vardagen med diagnoser.

Några av mina rottweiler – Gunvald-blogginlägg på hundbloggen:

När jag plötsligt blev rottismatte.

Rottwiler ingen förstagångshund  

Rottweiler en svår ras att komma nära och fostra

Huvudsida till hundbloggen:

Hundcoachen Seth Sjöblom Mentor människa – hund

2 Responses to “Rottisen balanserade upp vår diagnosfamilj”


  1. 1 ogonrorelseterapi augusti 26, 2014 kl. 8:50 e m

    Vilken underbar resa för er samtliga i familjen att lära känna varandras integritet!! Saknar verkligen husdjur. Vi hade två högt älskade katter en gång i tiden. Än idag pratar vi om alla goda minnen som får oss att både skratta och gråta. Djurens kärlek till oss är en unik gåva!!🙂


  1. 1 Oron och tacksamheten att leva med hund | Hundcoachen Seth Sjöblom - Göteborg Trackback vid mars 27, 2016 kl. 8:06 e m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Arkiv


%d bloggare gillar detta: