Utreda och få svar om ansvar – vi försöker men orkar bara skrapa på ytan

Jag står fortfarande för nödropet för dottern för jag orkar inte backa längre. Desperationen betyder inte att jag är från mina sinnen och enbart känslostyrd. Utan att jag släpper fram allt, med en stor motivation att lösa något.

Men kan media kanske hjälpa oss att granska och utreda alla tidigare händelser med kommunen inblandad, som riskerat vårt barns hälsa och liv? Det får bara inte hända – inte igen i.a.f. Vårt barn är inte det enda som lider skada p.g.a oengagerade hjälpinsatser och satsningar.

När blir de svaga i vårt samhälle betydelsefulla nog? Skattebetalare skulle nog vilja att skatten gick till de svaga, och att dra igång ett värdigt liv för fler.

Vi ska ha möte med LLS-boendet för att gå igenom rutiner, sommarvikarier, att boendet inte förstått – alltså lyssnat på våra extremt utförliga varningar om riskerna för dottern, vilka vi själva jobbat med för att parera länge. Om att de borde utforma handlingsplaner för dotterns rymningar. När hon var försvunnen under 24 timmar vägrade boendets jourperson att ringa polisen. Eller, det sa hon inte. Vi fick upptäcka det själva, när jag satt hela natten och spårade varenda själ jag hört talas om och pratade med polisen fyra gånger. Men de kunde inte leta, sa de, p.g.a någon dum regel, fast de tog emot en massa uppgifter av mig.

Dottern tyckte efteråt att jag varit för dramatisk och pinsam. Jag svarade att: Jag är inte bara mamma. Jag är en envis uppletare också. Det får du räkna med. Nästa gång blir det ännu pinsammare för dig. Det hjälpte inte. Hon och konsekvensförståelse är inte släkt. Det finns ju orsaker till vårt hjälpbehov.

Komunen bör vara intresserad av hur den kostsamma avgiften de betalar för vår dotter används. Det bästa förslaget vi fick. Det är för lite personal för att utreda alla möjliga placeringar, men handläggarna gjorde sitt bästa. Har mailat dem för kännedom. Jag har länge inte kunnat kommunicera på andra sätt än i skrift. Skriva är mitt medium.

Kan någon någonsin ta ansvar och erkänna misstag? Alla är rädda för att mista sin position eller sitt arbete. Jag vill inte korsfästa någon enskild. Men kanske spika upp en skampåle? Inte ens det. Men lite ödmjukhet inför behövande som kämpar kraften av sig. Något som man inte borde behöva. Jag vill kunna få veta sanningen, hur gick något till. Hur ska det inte upprepas, just speciellt angående min dotter som behöver så m.k.t skydd och tillsyn? Det räcker väldigt mycket med att hon höll på att dö tre gånger under 2013. Det kan ingen begära att vi i familjen går vidare från utan att dra lärdom av.

Man är alltid förälder. Även med myndighetsansvar inblandat. Om man orkar vill säga. Men hur jäkla mycket ska man behöva att privat utreda åt myndigheter och institution innan saker fungerar bättre? Ägna helger och ledig tid som hade varit trevligare att ägna åt att hitta på något med sitt barn. Istället för att ligga och plugga en lunta av t.ex LLS-lagen för att hävda sin rätt och försvara sig mot myndighetens undanflykter.

Likadant inom sjukvården. Helst ska man vara läkare själv. Kanske ha en vän inom vården som kan hjälpa till med förslag på diagnos som man läser på och tar ställning till, innan man ber att det ska journalföras och kräva svar av läkaren på. Det är viktigt att samla bevis skriftliga bevis eftersom man kan förvänta sig trubbel i alla myndighets och samhällskontakter. Alla verkar fly sitt ansvar. Ett självpåtaget ansvar i.o.m sin anställning.

Undanflyktsfraserna står mig upp i halsen. Ska någon skyllas för något är det oftast föräldrarna som får allt vänt emot sig.
Vi kom ju överens om..
Eftersom ni..
Men..
Fast..
Jag förstår vad du säger, men..
Ni upplevde det säkert så, men..

Vet ni, i mina mörkare stunder tänker jag att det är en praxis att nöta ut föräldrar och andra hjälpsökande gentemot myndigheter. Så kan det väl inte vara? Jo, så är det. Handläggare i kommuner matas, lärs t.o.m upp i hur de ska undvika lagar.

Vem skyddar mitt och andras barn när föräldrarna inte kan längre?

Advertisements

3 Responses to “Utreda och få svar om ansvar – vi försöker men orkar bara skrapa på ytan”


  1. 1 talfrida augusti 5, 2014 kl. 8:08 f m

    Reblogga detta på ©Linslust och kommenterade:
    Tyvärr är detta alldeles för sant! Önskar att det inte var det…för ingen ska behöva gå igenom detta.

  2. 2 Joanna augusti 5, 2014 kl. 9:55 f m

    Kan bara hålla med dig i det du skriver, vem tar vid när vi föräldrar inte orkar? Har själv högljutt ställt frågan hos kommunens LSS handläggare, Försäkringskassan, Vuxenpsyk osv men alltid möts av ett jag vet inte. Min räddning har varit en bra kontakt på BUP som har tagit emot mig fastän jag inte ska få komma pga att det inte är tillräckligt allvarligt enligt bestämmelserna. Det enda man kan göra är att orka så länge det går och vad som händer sen vågar jag inte riktigt tänka på. Stor kram

    • 3 Victoria Qvarnström augusti 9, 2014 kl. 3:14 e m

      Det skulle behövas duktiga samordnare för alla oss. Det finns i vissa kommuner, men inte i vår. Tänka på att det inte går, det vågar man inte, nej.
      Vi kämpar på, man måste det!
      Kämpa på – och en jättekram till Er från Oss!!

      Victoria


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Arkiv


%d bloggare gillar detta: