Varför kritiseras just mitt sätt som fel?

Utmana mig gärna på faktiska grunder, så att jag kan besvara sakligt. Men förnedra mig aldrig med kritik som inte är relevant. ”Låt var och en skämmas för sig själv”. Det är en underbar devis. Men jag skäms ju inte för den jag är. Mer sällan idag i.a.f. Så det borde andra sluta med å mina vägnar. Lägg inte sten på min börda med ert avlopp!

Låt inte mig besvära er för att jag ägnar mig åt mig själv, livet och omgivningen på mitt sätt – det sätt jag kan – och då gör skitbra. Inte för mycket begärt. Väl? Jag behöver få vara mig själv för att övervinna och bygga nytt. Ber inte om lov. Gör det bara. Livet är underbart då.

Så gör inte er själva till ett problem för mig med att säga att jag stör eller bryter ramar. Jag har inte gett någon en enkät att kryssa i om mig. Ingen har ett mandat att bestämma om hur bra eller dålig jag är. Inte så länge jag inte verkligen invaderar andra. Andras åsikter kan inte få betyda mer än jag själv.

Passa in? Tillåt mig att.. alltså.

Fyraåringsreaktioner är jag färdig med. De kan ta hur mycket energi som helst utan att ge ett enda resultat. Mig inklusive, jag kan lätt falla dit och ilsket vilja hävda att det är mest synd om mig. Bara om mig! Not.

Alltså – jag är så jävla dödstrött på att andra har problem med mig. Jag har inte problem med deras egenheter om de inte klistrar sig fast i mitt ansikte. Men vissa stör sig ändå som fan på mitt sätt att vara. Enkelriktad acceptans. Man blir ju torr i munnen av att bara tänka på det.

Men hur skulle någon människa alls kunna anpassa sig till att behaga ”alla andra” och kväsa sin personlighet intill en sarkofagisk sömn? För alla andra är du själv och en hel bunt med andra människor som är så rädda för att synas att de hellre kryper ner i en grop och förmultnar än att riskera att utmana andras påhittade ramar.

Kan inte ändra mig. Försökt, men den energin kan istället läggas på att göra något kreativt med just den jag är.

Det finns ju inga andra att skämmas inför ens – det är ju vi! Idag kan jag lätt säga till mitt försvar; att jag har rätt att existera och fungera som jag gör. Det tog ett halvt liv för mig.

Så? Resten av mitt liv har jag inte råd med oro om att jag inte passar in. Passa in i vad? I en världsomfamnande kärlek?

Försök inte visa mig hur man ska vara för ingen annan vet egentligen hur eller varför man skulle. Fast de låtsas. Jag kan inte låtsas.

Ni visar mig störst kärlek med att låta mig vara fri, utan att blanda in mig i era egna uppdämda känslor. När en person fnyser två gånger åt mig kanske det verkar överdrivet av mig att reagera.

Men jag har ju upplevt samma bemötande av två fnysningar X så många gånger att det inte går att hålla räkning på. Så sluta tro att hjulet är nyuppfunnet med att försöka korrigera mig. Det är så matfattigt det kan bli.

Kanske dags att lära av mig istället? Har inte längre något behov av att försvara mig. Men besviken blir jag.

Problem med vem jag är och vad jag gör och hur och när jag gör det?
Maila dunnot.give@shit

Jag kan släppa nu och bara – wiiihaaa!

gungar-slc3a4pper

Som jag var född att vara.

Advertisements

5 Responses to “Varför kritiseras just mitt sätt som fel?”


  1. 1 ogonrorelseterapi juni 12, 2014 kl. 6:26 f m

    Fattar inte hur någon kan fnysa åt dig. Du som är en underbar mamma och kämpar med allt i er vardag!
    Men jag har ju också råkat ut för folks tyckanden och tänkanden. Så lätt för andra att döma som inte vet ett dugg om hur vår vardag ser ut.
    Nä, fortsätt vara dig själv vetja!!😊 var kreativ och glad över att Du är just Dig själv!!! Den insikten är djup! Du har kommit långt med din personliga utveckling! Att inse att det viktigaste är att man är sig själv!
    Stor kram och ha en härlig dag! 😊

  2. 2 Frida juni 12, 2014 kl. 12:26 e m

    Av en ren slump så hamnade jag på din blogg. Är väldigt glad att jag gjorde det 🙂 fick min diagnos ADD för drygt ett år sen och idag förstår jag varför mina skolår var så himla tuffa. Har dock ännu inte kommit underfund med hur jag fungerar. Har gått på ADHD kurs på psykiatrin och varit med på en fika kväll med attention. Lärt mig lite mera om mig själv och andra.
    Jag är helt övertygad om att jag fått den här diagnosen från min pappa, men han vägrar se det så för i hans ögon är alla dessa ”bokstavskombinationer” nån form av sjukdom. Jag har försökt berätta, men det är som sagt omöjligt. Pappa bor i Stockholm, och jag bor (fortfarande.. 23år gammal) hos min mamma i Dalarna.
    Jag undrar om du vet nån utöver attention riks som anordnar föreläsningar eller träffar för personer med npf och/eller deras anhöriga?
    Min mamma har iallafall fått mer förståelse, och likaså min bror. Men skulle vilja veta mer ändå genom att träffa människor och se likheter och olikheter och få förståelse. Tack för en superbra blogg! 🙂

    • 3 Victoria Qvarnström juni 23, 2014 kl. 4:31 e m

      Tack tack! 😀
      Det är mycket att bearbeta efter fastställd diagnos när man ska få alla delar på plats. Man får ta det pö om pö. Men grattis till det stora steget!
      Många vet ingenting om dessa diagnoser och de som vägrar får man låta ta in det i sin egen takt. De kommer antagligen, som din pappa öppna ögonen mer, som att TV-inslag i ämnet kommer att intressera dem mer. Men lägg all energi på dig själv nu. Ser de en skillnad hos dig kan de kanske fundera på varför och hur det gick till? Det har tagit åratal för vissa i min nära omgivning att ens erkänna att dessa diagnoser finns, eller att de skulle finnas i vår släkt.
      Du ska absolut söka upp fler i din situation och frågan ska du nog ställa till Attention, eller googla lätt på sökord. Eller fråga din mottagning. Du kan också söka upp facebookgrupper om ADHD, där många har diagnosen. Där finns folk att fråga och diskutera med, som förstår problematiken på riktigt.
      Fortsätt lära allt du kan, det blir garanterat en spännande resa för dig!

      🙂 Victoria Q

  3. 4 Erika juni 25, 2014 kl. 7:06 f m

    Men det är ju omgivningen som ska respektera och anpassa sig efter dig ju, inte tvärtemot !
    Kramen / Erika

    • 5 Victoria Qvarnström juni 26, 2014 kl. 1:08 e m

      Tyvärr är det så. Känns löjligt att säga det, men mina funktionsnedsättningar går ju inte bort. Det är ju bra att jämka lite – om man har förmågan!

      Kram tebaka /
      Victoria


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Arkiv


%d bloggare gillar detta: