Världs-autismdagen idag.
Jag går inte på något arrangemang, trots intressanta föreläsningar i massor.
Tycker-synd-om-mig-själv: Här hemma har vi autismdiagnoser 365 dagar per år, inte en. Men precis som för alla.
Är för utmattad för att f.n. ens lämna hemmet, för det är jobbigt, särskilt när man gått sönder i åratals kamp för rätt stöd för oss.
Tacksammar dem som orkar förkovra sig och vara ute och informera, för oss som inte kan just nu.
Det är både trist och fantastiskt!
Väljer fantastiskt faktiskt!!
Jag kommer att komma igen med min kraft!
Victorias ADHD - autism - blogg om NP-diagnoser 
❤ Kram hjärtat ❤
//Lena
Lena. Du och ditt hjärta har gett och ger mig så mycket Lena! När vi kämpat lite till och du kommit närmare mål kanske vi t.o.m orkar facebookmaila och gilla som varandras upptåg som fan – som förr! SKickar dig all min överskottskraft!! Stjärtehjärta från Vickan!
Ville bara skriva en kort rad o tacka för denna fantastiska blogg. Så obeskrivligt skönt att få känna samhörighet i all frustration och känsla av maktlöshet/hopplöshet. Precis som du, o säkert många andra hoppades jag att diagnosen i vuxen ålder skulle ge mig en revansch på livet. På alla relationer som slutat i totalt obegripliga konflikter för mig och kanske fram för allt äntligen få visa vad jag går för/vad jag kan prestera om rätt förutsättningar ges. Nu är känslan mer rädsla för att jag kommer växa fast i bitterheten över att aldrig passat in.
Jag hoppas innerligt att du låter kropp o hjärna vila och kommer med nya krafter. För dina ord sprider kraft till sannolikt fler än mig.
Tack igen. O håller tummarna för din revansch
HEj, varmt tack för att du berättade för mig att du kan känna samhörighet!
Bitterheten har jag också kämpat emot, men den tog mig delvis. Men nu har jag gjort mig fri från allt hindrande, som måstet att skapa mitt liv som majoriteten. DET är min revansch – att acceptera mig själv.
Lycka till – det finns jättemånga som har det eller har haft det som vi – men osynliga.
Kram från Vistoria