Tillbaka från skyttevärnen.

Ni vet ju hur det är – att när man är som svagast så kan styrkan inom en göra sig som mest påmind? Motsägeslefullt men kanske så krasst att eftersom man faktiskt inte dog redan igår – så måste det existera ett blint sandkorn av hopp någonstans?

Uppepå den skarpaste eggen skärps sinnena otroligt.

Minns mig själv för över 15 år sedan ensam ihopkrupen på mitt badrumsgolv i en gråt utan slut. Gång efter annan i sorg över mitt förlorade liv, eftersom depressionerna då kommit att äga allt som förr varit mitt. Kunde inte ställa mig upp i min kraftlöshet, utan torkade snor och tårar med det som råkade hänga ned bredvid. 

Flera år senare har all strid handlat om den lilla människa jag födde som välsignat kom till oss. De slagen jag har stridit för mig själv kan inte jämföras med det ständigt upptrappade kriget för dottern.

För dem som inte själva kan så måste man mer än man psyktiskt egentligen har förmåga till.

Jag orkar inte dra detaljer, det skulle bli en tjock bok refererande från sex år tillbaka, de senaste två åren famlande efter sista halmstrået.

Hade inte min sambo kommit in för två år sedan och tagit över vår adminstrativa kamp – så hade troligtvis någon av oss biologiska föräldrar eller vår dotter varit döda.

V näsa bloggIdag är dottern trygg – när kommunen äntligen tvingades lyssna när vår tös varit längst ut på grenen flera gånger och vi vägrade acceptera en tillfällig lösning. Nu finns en tydlig handlingsplan och lättnaden inom mig är helt ovant stapplande – och fantastisk! Vågar knappt känna efter, men jag börjar se tecken hos mig själv på att jag är på väg tillbaka. Mycket förvirrande efter all tung tid. Jag misstänker – gissningsvis – att den förväntade posttraumatiska stress – PSD – efter den mentala stridssituation som pågått – bara kommer att bli en tummetott.

Min dotter är vid liv – det gör mig frisk.

Jag lever helst – nu, nu, nu!

Hade vi inte till slut mött duktiga samvetsgranna kommunhandläggare så hade vi direkt hamnat på ruta #1 i ren förtvivlan igen. Tack! Rädda liv är inte så litet. ❤

1 Response to “Tillbaka från skyttevärnen.”


  1. 1 Marie Björling oktober 24, 2013 kl. 5:35 e m

    Kul att du är tillbaka och att du och familjen mår / har det bättre. 🙂


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Arkiv


%d bloggare gillar detta: