Allt skulle bli som att jag aldrig haft ADHD.

Allt skulle ju bli som att jag aldrig haft ADHD!

Många är intresserade av framgångshistorierna från dem som blivit utredda för neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som ADHD, autism (bla Aspergers) mfl systerdiagnoser eftersom fastställda diagnoser behövs för att göra människor mindre vilsna och kunna må bättre och få en chans att öka sin kapacitet – via medvetenhet och passande strategier.

En total riktigt fantastiskt normalisering av mitt liv inbillade jag mig någonstans inne i mitt aldrig sinande hopp – efter att jag både fått ADHD-diagnos och även hade gått i Kognitiv Beteendeterapi med inriktning ADHD – som hjälpte mig mycket just då. Jag kände en sådan lättnad av min ADHD-diagnos efter att ha legat i min säng i depressioner periodvis under tio år. 

Kände ett så stort framtidshopp så ni kan aldrig förstå, tror jag?

Jag trodde att när allt plötsligt klaffat inom via insikterna – om vad som felat och hur det påverkat – skulle jag får en öppning utanför mig själv också! Insikter om varför livet varit extra komplicerat, att kunna se bakåt och plötsligt inse varför kanske studier och förhållanden fungerat dåligt. ”Halleluja – jag kommer nu att återfå den chans som förvägrats mig! Himmeln kommer att öppna sig – alla kommer att se mina förmågor nu när jag mognat 10 gånger om via mina nya insikter och allt jag gått igenom, då jag innan analyserat allt och lärt mig så mycket. Livet kommer slutligen att öppna sina dörrar för mig. Jag kommer gå framåt i stormsteg i studier och arbetsliv – äntligen.”

För det finns en del att ta igen när man får sin diagnos först vid 41 års ålder. Man vill bara rusa ut i världen och återta, återta, återta allt man förlorat och faktiskt förvägrats för att man inte kunde men inte visste varför.

Man tror verkligen själv i euforin av att ha hittat hem i sig själv att: ”Nu kommer det bli som om att jag aldrig har haft en hittills okänd diagnos som i många fall hindrat mig att bli det jag kunde ha blivit om jag hade vetat vilka mina svårigheter var.”

Att allt kommer att kunna ordnas upp, att man kan falla in i samhällsmallen. Att arbetsgivare gillar ens nyfunna personliga utveckling – en jävla styrka och motor att komma framåt. Man börjar sikta in sig på den totala framgången man har skärmats av ifrån.

WOW – vilken befrielse det var den dagen jag fick min ADHD-diagnos. Jag både grät och skrattade av lättnaden av att jag inte gjort något fel, eftersom jag inte vetat. Jag fick ta gången på tio år tillbaka en framtidstro. Att bara hjärtat fortsätter pulsera betyder ju inte att man lever.

Var nog den mest envisa och målinriktade som mitt rehabteam träffat. Eller den mest kunniga i hela teamet eftersom jag kunde mer om vad jag behövde och hur. det var ju bara beordrade att träffa mig, några representanter från flera olika myndigheter, Men de hade ingen erfarenhet av att arbeta kompletterande team och ”sy ihop en hel kostym”.

Första chansen jag fått hjälp att hantera under 13 års tidsbegränsad sjukersättning. Fanns inte i mig att tro något annat. en gång hade jag ju fungerat, men på ett lite för högt utbrännande sätt.

Allt inom rehaben tog flera månader längre tid än jag trott, mellan 3-6 månader för att något skulle hända. Sedan för mig fruktansvärt plågsamma pauser eftersom de inte hjälpte mig vidare nät en insats tagit slut med att ha en plaering med arbetsplatser som tog emot sådana som mig. Jag försökte be mina egna kontakter om hjälp. Men, ni förstår ju att ingen vill hjälpa en så´n som mig? Jag fortsatte envist att tro och kämpade mig igenom rehabinsatser i tre år. Endast en nära vän använde sina kontakter så jag fick en plats, men efteråt hade inte rehabiliteringsmyndigheterna något åt mig. Som vanligt.

Det en vän med mer än 25 år inom reklam, som copywriter skrev om mig när jag sökte jobb på nätet var:
Tja, vad ska jag säga om Victoria? Nä, jag har aldrig jobbat med henne, men hon är en god och nära vän. Och utifrån den utgångspunkten kan jag bara hålla med föregående talare. People skills till max, empatisk intill synskhet, kurage som får en vanlig civilfegis att skämmas och totalt fokus på och entusiasm inför det hon har framför sig.
Men jag ser annat också. Som reklamare imponeras jag av hennes förmåga till kreativt och konceptuellt tänkande. Hennes idéer håller ihop och existerar i ett större sammanhang. Mindre vanligt än man tror. Och alla som läst hennes bloggar vet att hon är en alldeles utmärkt, nyanserad och levande skribent. Fruktförmedlingsinslaget i Epstein i P1 var lite kort, men jag kan garantera att hon är lika verbal i tal också. Tillsammans gör detta att jag är övertygad om att hon till slut får sin silverkula, sin hitsingel. Den där kombinationen av omständigheter, slump och modigt chanstagande som tar henne till en position där alla plötsligt vill ha henne. Men till dess är det en skandal att hon ska behöva gå och krafsa i ruinerna av välfärdssamhället till ingen nytta, varken för henne själv eller för de företag som kunde ha nytta av henne. Kom igen nu, bidra till en bättre värld.. Klart kvinnan ska ha ett jobb.
/Hans A Copywriter Dedicate

Men min rehabilitering under dessa tre år inte gick längre än till arbetsträning under tio månader. Företaget, gatutidningen Faktum höll mig där i nio månader extra för att hjälpa mig då jag inte fick hjälp till något annat efteråt. Jag använde en annan blogg för att bevisa mig. Arbetade idéellt. https://ankedoter.wordpress.com/2011/06/15/hbtq-festivalen-2011/ Men det betydde heller inget att jag var pionjären som startade Sveriges första fruktförmedling på nätet.

Jag ville ut och berätta! Föreläsa. Men samtidigt var min rehabilitering till arbetslivet misslyckad. Framgångshistorier. Sådana föreläsningar drar nog störst publik? Hoppingivande om att alla problem med att ha en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning plötsligt är som bortblåsta. Ett riktigt lyckligt Hollywoodslut.

Jag vet inte exakt när eller hur min ork tog slut? När jag satsat allt, men ändå inte fick jobb? När en av mina närmaste under min arbetsträning åkte in på sjukhus? Eller skolrymningarna av mitt diabetesbarn med flera NPF-diagnoser?

Alla kan något. Men alla kan inte allt, eller kan allt samtidigt.

Inget Hollywood-slut i återtagandet av mitt liv. Utan mer åt Dogmafilm*-hållet.

*En av ”ederna” vid Dogmafilmande: Vidare svär jag som regissör att avstå från all personlig smak. Jag är inte längre konstnär. Jag svär att avstå från att skapa ett ”verk”, eftersom jag anser att ögonblicket är viktigare än helheten. Mitt främsta mål är att tvinga fram sanningen ur mina karaktärer och miljöer. Jag svär att göra detta med alla tillgängliga medel och på bekostnad av all god smak och estetiska överväganden. Därigenom avlägger jag mitt Kyskhetslöfte.