Allt skulle bli som att jag aldrig haft ADHD.

Allt skulle ju bli som att jag aldrig haft ADHD!

Många är intresserade av framgångshistorierna från dem som blivit utredda för neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som ADHD, autism (bla Aspergers) mfl systerdiagnoser eftersom fastställda diagnoser behövs för att göra människor mindre vilsna och kunna må bättre och få en chans att öka sin kapacitet – via medvetenhet och passande strategier.

En total riktigt fantastiskt normalisering av mitt liv inbillade jag mig någonstans inne i mitt aldrig sinande hopp – efter att jag både fått ADHD-diagnos och även hade gått i Kognitiv Beteendeterapi med inriktning ADHD – som hjälpte mig mycket just då. Jag kände en sådan lättnad av min ADHD-diagnos efter att ha legat i min säng i depressioner periodvis under tio år. 

Kände ett så stort framtidshopp så ni kan aldrig förstå, tror jag?

Jag trodde att när allt plötsligt klaffat inom via insikterna – om vad som felat och hur det påverkat – skulle jag får en öppning utanför mig själv också! Insikter om varför livet varit extra komplicerat, att kunna se bakåt och plötsligt inse varför kanske studier och förhållanden fungerat dåligt. ”Halleluja – jag kommer nu att återfå den chans som förvägrats mig! Himmeln kommer att öppna sig – alla kommer att se mina förmågor nu när jag mognat 10 gånger om via mina nya insikter och allt jag gått igenom, då jag innan analyserat allt och lärt mig så mycket. Livet kommer slutligen att öppna sina dörrar för mig. Jag kommer gå framåt i stormsteg i studier och arbetsliv – äntligen.”

För det finns en del att ta igen när man får sin diagnos först vid 41 års ålder. Man vill bara rusa ut i världen och återta, återta, återta allt man förlorat och faktiskt förvägrats för att man inte kunde men inte visste varför.

Man tror verkligen själv i euforin av att ha hittat hem i sig själv att: ”Nu kommer det bli som om att jag aldrig har haft en hittills okänd diagnos som i många fall hindrat mig att bli det jag kunde ha blivit om jag hade vetat vilka mina svårigheter var.”

Att allt kommer att kunna ordnas upp, att man kan falla in i samhällsmallen. Att arbetsgivare gillar ens nyfunna personliga utveckling – en jävla styrka och motor att komma framåt. Man börjar sikta in sig på den totala framgången man har skärmats av ifrån.

WOW – vilken befrielse det var den dagen jag fick min ADHD-diagnos. Jag både grät och skrattade av lättnaden av att jag inte gjort något fel, eftersom jag inte vetat. Jag fick ta gången på tio år tillbaka en framtidstro. Att bara hjärtat fortsätter pulsera betyder ju inte att man lever.

Var nog den mest envisa och målinriktade som mitt rehabteam träffat. Eller den mest kunniga i hela teamet eftersom jag kunde mer om vad jag behövde och hur. det var ju bara beordrade att träffa mig, några representanter från flera olika myndigheter, Men de hade ingen erfarenhet av att arbeta kompletterande team och ”sy ihop en hel kostym”.

Första chansen jag fått hjälp att hantera under 13 års tidsbegränsad sjukersättning. Fanns inte i mig att tro något annat. en gång hade jag ju fungerat, men på ett lite för högt utbrännande sätt.

Allt inom rehaben tog flera månader längre tid än jag trott, mellan 3-6 månader för att något skulle hända. Sedan för mig fruktansvärt plågsamma pauser eftersom de inte hjälpte mig vidare nät en insats tagit slut med att ha en plaering med arbetsplatser som tog emot sådana som mig. Jag försökte be mina egna kontakter om hjälp. Men, ni förstår ju att ingen vill hjälpa en så´n som mig? Jag fortsatte envist att tro och kämpade mig igenom rehabinsatser i tre år. Endast en nära vän använde sina kontakter så jag fick en plats, men efteråt hade inte rehabiliteringsmyndigheterna något åt mig. Som vanligt.

Det en vän med mer än 25 år inom reklam, som copywriter skrev om mig när jag sökte jobb på nätet var:
Tja, vad ska jag säga om Victoria? Nä, jag har aldrig jobbat med henne, men hon är en god och nära vän. Och utifrån den utgångspunkten kan jag bara hålla med föregående talare. People skills till max, empatisk intill synskhet, kurage som får en vanlig civilfegis att skämmas och totalt fokus på och entusiasm inför det hon har framför sig.
Men jag ser annat också. Som reklamare imponeras jag av hennes förmåga till kreativt och konceptuellt tänkande. Hennes idéer håller ihop och existerar i ett större sammanhang. Mindre vanligt än man tror. Och alla som läst hennes bloggar vet att hon är en alldeles utmärkt, nyanserad och levande skribent. Fruktförmedlingsinslaget i Epstein i P1 var lite kort, men jag kan garantera att hon är lika verbal i tal också. Tillsammans gör detta att jag är övertygad om att hon till slut får sin silverkula, sin hitsingel. Den där kombinationen av omständigheter, slump och modigt chanstagande som tar henne till en position där alla plötsligt vill ha henne. Men till dess är det en skandal att hon ska behöva gå och krafsa i ruinerna av välfärdssamhället till ingen nytta, varken för henne själv eller för de företag som kunde ha nytta av henne. Kom igen nu, bidra till en bättre värld.. Klart kvinnan ska ha ett jobb.
/Hans A Copywriter Dedicate

Men min rehabilitering under dessa tre år inte gick längre än till arbetsträning under tio månader. Företaget, gatutidningen Faktum höll mig där i nio månader extra för att hjälpa mig då jag inte fick hjälp till något annat efteråt. Jag använde en annan blogg för att bevisa mig. Arbetade idéellt. https://ankedoter.wordpress.com/2011/06/15/hbtq-festivalen-2011/ Men det betydde heller inget att jag var pionjären som startade Sveriges första fruktförmedling på nätet.

Jag ville ut och berätta! Föreläsa. Men samtidigt var min rehabilitering till arbetslivet misslyckad. Framgångshistorier. Sådana föreläsningar drar nog störst publik? Hoppingivande om att alla problem med att ha en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning plötsligt är som bortblåsta. Ett riktigt lyckligt Hollywoodslut.

Jag vet inte exakt när eller hur min ork tog slut? När jag satsat allt, men ändå inte fick jobb? När en av mina närmaste under min arbetsträning åkte in på sjukhus? Eller skolrymningarna av mitt diabetesbarn med flera NPF-diagnoser?

Alla kan något. Men alla kan inte allt, eller kan allt samtidigt.

Inget Hollywood-slut i återtagandet av mitt liv. Utan mer åt Dogmafilm*-hållet.

hollywood

*En av ”ederna” vid Dogmafilmande: Vidare svär jag som regissör att avstå från all personlig smak. Jag är inte längre konstnär. Jag svär att avstå från att skapa ett ”verk”, eftersom jag anser att ögonblicket är viktigare än helheten. Mitt främsta mål är att tvinga fram sanningen ur mina karaktärer och miljöer. Jag svär att göra detta med alla tillgängliga medel och på bekostnad av all god smak och estetiska överväganden. Därigenom avlägger jag mitt Kyskhetslöfte.

Annonser

18 Responses to “Allt skulle bli som att jag aldrig haft ADHD.”


  1. 1 malix.se.malix maj 29, 2013 kl. 8:45 f m

    I gatan va du är bra Victoria så in i pricken på vad jag själv just känner just nu för allt kan liksom inte bara bli framgångshistorier även om vi trodde det då att nu ska allt hända nu kommer allt att ske, Men känner att framgång det är vad vi gör det till vad är framgång egentligen? så in i gatan va framgång det blev av att läsa det här så mycket sanning ibland känns det som en lögn när människor jag möter går och tror att bara jag får det då kommer allt lösa sig. Hahaha bara för att jag har en karta så tar den ju mig inte enda fram den ger mig nycklar kanske frågan är bara om jag hittar alla nycklar när jag håller på att gå vägen fram. vissa kanske jag glömde på vägen. Nej jag tror mera vi får se framgångarna i vinsterna vi själva gör i livet, en vinst som jag ser är att jag lutar mig tillbaka och ber om hjälp ibland när det blir för fel det är oxå en framgång i alla fall för mig. kram på dig framgångens förstaledsgåare 🙂

  2. 2 Jennie Jakobsson juni 2, 2013 kl. 10:05 f m

    Hej Victoria! Jag har skrivit ett meddelande som jag skulle vilja skicka till dig privat, men det fungerar inte. Kan du ha bytt mejladress eller något? (Skickade till victoria.q@hotmail.com) Eller har du ett facebookkonto där jag kan bli vän med dig och skicka meddelandet till?

    Mvh Jennie

    • 3 Victoria Qvarnström juni 7, 2013 kl. 1:11 f m

      Nu blir jag lite orolig Jennie, har jag blandat ihop två olika mejladresser. Den aktuella är: victoria.q@live.com

      Eller adda mig på facebook, sök: Victoria Frances Qvarnström

      Kollar upp var i hel..a friden jag har skrivit fel mailadress!

      Men imorgon, nu är det mitt i natten, måste sova.

      /Victoria

  3. 4 adamarsbacken juni 2, 2013 kl. 3:26 e m

    jag håller helt med dig! det finns ingen Quick-fix och ibland kan jag tycka att de som ropar efter lyckliga slut, goda råd m.m. litegrann värjer för de svårigheter som det faktiskt innebär att leva med eller nära npf.

    • 5 Victoria Qvarnström juni 7, 2013 kl. 1:08 f m

      Ja, och det är en svår insikt när man, trots utredning, KBT-terapi och strävan ändå utesluts.
      För att man borde vara mer lik ”andra”?

      /Victoria

  4. 8 FinaFiona juni 8, 2013 kl. 4:46 e m

    Hejsan på dig! sig
    Ditt inlägg föll på sin plats i mitt hjärta! EN framgångs historia som kom av…en överlevare.
    Egentligen är det dessa ord som behöver komma fram. Att slippa känna sig så ensam i sin kamp om att orka överleva.
    I min dröm är jag en framgångshistoria…som berättar om hur jag kom förbi alla hinder i vardagen osv. Men t.o.m i drömmen blev jag svettig och slut för jag inser att vissa saker försvinner inte. Stressen knäcker mig med jämna mellanrum och varje gång blir jag förvånad.

    Så Tack du rara människa för att du ”bara” är en överlevare. / Fiona

    • 9 Victoria Qvarnström juni 10, 2013 kl. 2:57 e m

      Tack Fiona.. 🙂
      Att ”bara” överleva vet vi i den sitsen – är inte så lätt. Jag är glad att jag orkat hit.
      Har bara släckt ner alla gamla drömmar om var och vad med jag ville arbeta. För nu snart fyra år sedan hade jag ännu kvar hoppet.

      Har ändrat framtidsriktning idag. Det var inte lätt, men även jag kan avgöra när en väg stängts för alltid.

      Och jag är lycklig. Att få svar gjorde mig lycklig, när jag nu verkligen VET var stoppskyltarna är eftersom jag har prövat alla möjliga vägar – så kan jag gå vidare i livet till något annat. Som kanske passar mig också!?

      Kram!

      Victoria

  5. 10 Margareta juni 26, 2013 kl. 8:05 f m

    Hejsan! Läser din blogg för min syster fátt ADHD diagnos och tänkte att din blogg kan hjälpa mej. Tusen tack!! Margareta

  6. 12 solängel augusti 28, 2013 kl. 8:04 f m

    Oj så jag känner igen. Att äntligen få diagnos (fast jag var bara 32 när jag fick diagnos), hoppet som väcks; ”nu ska jag få hjälp, nu kan jag äntligen få bli den människa jag vet att jag kan vara, orka jobba (eller ja, åtminstone slutföra utbildningen) och ändå orka med familjen och vardagslivet” och så stöter man på patrull överallt. ”Jo, visst borde du tillhöra personkrets 1, men du har ju en sambo, så du får inte någon LSS-insats.”

    Det gör ont att vakna upp till verkligheten.

    Tack för en bra blogg!

    • 13 Victoria Qvarnström september 16, 2013 kl. 8:30 e m

      Ja du. Dagens verklighet – som måste förändras till varje pris – är det som får mig att försöka kämpa privat och blogga vidare. För -fy fan – så ska det inte gå till!

      Kämpa på – det är det vi måste! ❤

      Kram från
      Victoria

  7. 14 Peter Lundgren september 17, 2013 kl. 4:18 e m

    Så bra du skriver!
    Jag har några saker jag hamnat i sen jag fick min diagnos som jag inte vet hur jag ska hantera.
    Jag har gång på gång sedan jag för ca. ett år sen fick min diagnos hamnat i situationer där min impulsivitet och brist på konsekvens tänk har ställt till det för mig. Oftast är det då jag och min flickvän pratar om något jag upplevt, något jag känner. Jag har aldrig skyllt på min ADHD för det som händer men då jag försöker förklara att det går så fort innan jag hunnit hantera situationen så hinner jag alltid säga något, nått som sårar eller något som A tar illa upp för så får jag tillbaka att det är bara ta ansvar och tänka efter men jag kan inte, inte än, vet inte hur jag ska göra! Känner mig förtvivlad, det hör håller på att ta död på vårt förhållande :/
    Jag har hjälp från en affektiv enhet, jätte bra hjälp, och tar Concerta .
    Tack för en mycket bra blogg!

    • 15 Victoria Qvarnström november 2, 2013 kl. 7:49 e m

      Jag hinner aldrig hänga med i det jag vill.. Det är egentligen ett bevis för att med egen diagnos och ett barn med en ännu svårare livssituation – så tar kampen för liv totalt över. Man har inte utrymme för att vara en autonom människa längre. Man kan bara fokusera på det viktigaste. Kriget för LIVET övrtar en totalt-

      Så ursäkta mig att jag inte (har utrymme att) se(r) utanför min egen akutbubbla. Hade önskat att jag hann med allt som betyder något – som en viktig bloggutmaning.

      Kram, kram – tack för att NI håller ställningarna i bloggvärlden!!
      Det jag/familjen upplevt och ännu gör är en viktig pusselbit om NPF-familjer och barnen. Något, som kanske kommer på pränt senare.

      Victoria

  8. 16 Johan januari 8, 2014 kl. 1:15 e m

    Tack för en bra blogg!

    Jag ska inte upprepa allt om hur det är att leva med ADHD, bara berätta lite om hur jag har tacklat en del saker.

    Fick min diagnos när jag var 56, då jag hade fått reda på att jag skulle bli pappa på gamla da’r, första gången…! Är 61 nu.

    Hade misstänkt detta under ett par år, men inte kommit till skott med utredning förrän jag fick reda på att jag skulle bli förälder. Då tyckte jag plötsligt att det blev viktigt.

    Jag tar ingen medicin. Har testat, men jag kände mig handikappad och fråntagen mina viktiga hjärnfunktioner, expansiviteten.

    På mornarna har jag min storhetstid, tillsammans med morgonkaffet kan jag uträtta STORDÅD! Senare på dagen blir det ju som ni förstår svårare, och på kvällen är jag HELT SLUT!!! Kan INTE upprätthålla några sociala normer på kvällarna, och vad det gör för mitt sociala liv förstår säkert alla här på denna blogg.

    För övrigt skulle jag vilja ändra det där med ”funktionsnedsättning” till ”funktionsförändring”. Jag skulle vilja säga att min ”produktion” knappast är nedsatt, den är förändrad från ”normal-människans” ”produktion”. Den är eventuellt till och med högre eller mer omfattande, det är svårt att avgöra, eftersom ingen människa kan uppleva bägge världarna.

    I alla fall, vad som läker mina sår, och ger mig balsam på min stress, är några saker:
    Kanske först livs-strategin att allt inte behöver gå fort, att livet är här och nu.
    När jag känner pressen av att jag BORDE öka tempot för att klara av det jag nu känner att jag BORDE göra:
    Då gör jag TVÄRTOM!
    Jag MINSKAR takten. Vad händer då? Jo, jag sparar på energi, den mentala energi som är så viktig för oss, som vi pga vår funktionsförändring har för vana att slösa med.

    Alla känner väl igen det där när man ska gå ut och göra ärenden, så ska man slå ett antal flugor i en smäll och göra ett antal på en gång. När man sedan kommer hem igen, kanske efter att ha lyckats fullfölja sin plan, så är man ju HELT jävla slut! Orkar inget mer den da’n!

    Det där la jag av med för ett antal år sedan. Jag började helt enkelt med en princip att ALDRIG göra mer än ETT ärende åt gången, sedan hem och vila. Med tiden blev vilan kortare, till slut kunde jag bara lägga mig på sången 1 minut, så var jag färdig för nästa ärende.
    Nuförtiden klarar jag av flera ärenden åt gången, men jag är JÄVLIGT vaksam på hur min energinivå ligger! Jag går sällan i flera matbutiker med överfulla kassar. Brukar gå hem redan när EN kasse är full. Sedan får jag väl gå ut igen. Inte ngn katastrof.

    När jag har min son(delad vårdnad 50/50) orkar jag sällan med mer än bara det. Så jag bokar inte in något annat då, helt enkelt! Vill inte utsätta honom för hur jag blir när jag tappar all energi.

    Jag ÄLSKAR att vara ute i naturen! Detta är en källa till harmoni för mig! Skogen, havet. fåglarna, fiskarna, bergen, friheten från närvaro av andra människor, allt detta GER mig energi, istället för tar energi.
    Jag kan sitta på min strand i skärgården och snacka med fåglarna, och känna total närvaro, här och nu, utan några problem av någon sort. En tillflyktsort. Kommer jag ut en gång i veckan mår jag för det mesta ganska bra i livet.
    Och att må bra i livet, vad är det? För mig har det blivit att kunna slappna av, att kunna vila i mig själv här och nu, att inte oroa mig. Bara det…behövs inget annat….

    Jag ska också tillägga att jag idrottar/tränar/motionerar en hel del, och det ger också mycket goda effekter.

    Så, kanske detta inlägg kan ge någon något?

    Mvh Johan


  1. 1 Mina bästa ADHD-inlägg här. | Victorias ADHD-npf-blogg - om att vara mal placé. Trackback vid maj 29, 2014 kl. 1:32 e m
  2. 2 Mina bästa ADHD-inlägg samlade | Victorias ADHD - autism - blogg om NPF Trackback vid oktober 26, 2014 kl. 12:26 e m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Arkiv


%d bloggare gillar detta: