Jag är utbränd.

Känns lite paradoxalt att jag måste dra ner på takten nu, när jag inte ens har ett jobb. Jag har kunnat göra saker i min egen takt och hade verkligen inte förväntat mig att hamna här nere igen. Trots allt har jag mått bättre och bättre, även om det varit mycket att slita och dra i privat senaste åren med myndigheter.

Att blogga har varit mitt eget rum för att behålla förståndet och må bra. Jätteviktigt för mig att hålla hjärnan igång. Men jag orkar nu knappt källgranska längre, läsa hela bilden och dra slutsatser.

Ibland brukar jag ju bli lite förvirrad när jag är stressad, glömmer saker hela tiden, korttidsminnet kollapsat. Glömmer lite längre bakåt nu, som min dotters personnummer jag kunnat i 14 år och gamla telefonnummer sitter långt inne. Det är helt omöjligt för mig att minnas vilka myndighetsbrev jag fått, saker jag borde minnas som jag ska göra, som brukar sitta som ett eldmärke tills de är genomförda, viktiga saker – är som bortblåsta.

Mina ben är som fyllda av bly och mina armar är förlamade, så tunga att lyfta att det nästan inte går. Har med nöd och näppe varit utanför dörren (knappt) tre gånger den senaste månaden, men jag undviker då nya människor – som alltså finns utanför min dörr. En ologisk känsla, men tröskeln för att gå ut är mycket hög nu. Väl där brukar det fungera. Men motståndet inom mig är oerhört starkt.

Jag orkar inte gå ner till tvättstugan och sätta upp ett tvättlås och än mindre orka tvätta. Diska försöker jag, men det är ofta sambon som gör allt vettigt hemma nu. Jag måste sköta min dotters typ1-diabetes och laga hennes mat. Det är det enda jag gör, om jag så kryper mentalt. Men förra veckan var hennes blodsockervärden alldeles för höga, för att jag varit så utmattad. Och då är hon det viktigaste i mitt liv. Känns ju väldigt jobbigt att bara kunna hålla det flytande, men inte kunna medvetet arbeta för ultimat bra värden. Denna veckan har jag kämpat mig blå med mina sista krafter, med lite positiva resultat på mätaren.

Jag har fått svårt för att svara i telefon, en sorts social fobi jag utvecklat nu när jag inte mår bra. Förväntningarna på mig vid ett telefonsamtal pallar jag inte alls. Min sambo sköter med fullmakt all kommunikation med kommunen angående LSS och dottern samt mina kontakter med Försäkringskassan. Jag förstår ju inte vad de säger ens. Jag har tur som har ett ombud – min sambo är fantastisk helt enkelt. Kärleken gör mig lycklig varje dag och vi har ett flexibelt och jämbördigt förhållande. Han ser mig inte som svag, även när jag känner mig så själv. Han ser andra styrkor när jag förlorat de styrkor som stärkte mig så mycket i min identitet. Men jag vet vem jag är och jag känner mig stolt över mina prestationer, samtidigt som jag inte kan dissa mig när jag inte orkar prestera. Jag har stärkt min identitet de senaste åren, efter ADHD-diagnosen, med att göra det mitt hjärta säger.

Kände att jag lyckades med något oerhört svårt när jag för många år sedan lärde mig att lyssna inåt på hur det kändes, för att inte överbelasta mig och bränna ut orken igen. Förr hamnade jag i detta förlamade energilösa läge ofta för att jag inte kunde bromsa mig och körde med full fart och bromsades enbart av betonghögen, 16 meter in på andra sidan av den berömda ”väggen”. Jag har hamnat i utmattningsdepressioner fler gånger än de flesta har tapetserat ett rum, brukar jag säga. Men jag har medvetet, klokt och vuxet valt bort allt som stressar mig, med hänsyn till min ADHD.

Men jag kan ju inte välja bort mitt liv med de yttre påfrestningarna, inget jag skulle vilja heller. Men jag förbannar att jag inte orkar mer. Att min energi nu har dalat till noll i princip, efter att ha behövt kämpa mot en kommuns negligerande, som jag och min sambo tillsammans anmält till Socialstyrelsen. Stressen inom mig har tagit ut sitt pris.

Det var så underbart efter min ADHD-diagnos för snart fem år sedan. Jag hittade mig själv, fick mer energi av bara det och några månader senare av min medicinering med Strattera som gjorde att jag inte sov jämt.

Jag fick livet tillbaka, jag tryckte på, igen, om rehabilitering tillbaka till arbete. Jag kämpade då i tre år till för att jag så klart trodde att mitt liv kunde återfå ett normalläge. Ni vet, som vem som helst, som har ett jobb, kan satsa på livet, få billån, åka på semester med sitt barn, allt sånt jag inte kunnat. För vem ger i en handvändning upp sin möjlighet till ett liv? Jag kämpade i 16 år. Inte en handvändning precis. Men jag var envis om att testa alla möjligheter och var den som drev på alla instanser. Sen tog det stopp för mig.

Jag kunde först då acceptera att det inte gick att stå till arbetsmarknadens förfogande. Men accepterade till slut andra värden. Jag kunde informera om neuropsykiatriska diagnoser på min fritid te.x. Nu klarar jag inte ens det.

Precis för en stund sen skickade jag tre mail. Jag avbokade allt. Två saker, som ett par föreläsningar då jag var utvald utan någon egen marknadsföring. Kunde fått mycket cred särskilt från ett av uppdragen, som var lite udda och inte alla erbjuds. Samt en intervju jag inte förmår ta mig till.

För i nuläget är min största cred att överleva. Jag orkar knappt ens skriva på facebook längre, då fattar ni kanske? Jag har alltid varit nätaktiv, det är det som roat mig, inspirerat och gett mig kraft.

För mig är det viktigaste nu, det jag måste prioritera att komma tillbaka. Mitt bloggande, skrivande och debatterande har gett mig min identitet åter. Men jag påminns nu att en del av min identitet är mental sårbarhet.

Det smärtar eftersom det hänt flera gånger i mitt liv att jag stått framför portarna med inträdesbiljetten till något väldigt positivt, utvald – men fått böja på huvudet och snopen lunka iväg därifrån.

Känns lite lättare nu när jag tagit det mycket mogna beslutet att avboka allt. Jag väljer att inte känna mig som en förlorare. Tidvis vinner jag, tidvis inte.

That`s it.

Nu såg jag något roligt när jag googlade mina egna inlägg för att lägga till nedan, under bilden. Att bloggen Genrep 2010 efterlyste mig när jag hade dödat min föregående blogg Tankar i lösvikt. Efterlysning: Victoria, vart tog du vägen? Det värmde oerhört mycket att läsa. Hade inte sett det förr och både Genrep och Farsan mitt livet hittade hit trots att jag förr bloggade anonymt. Två superfina bloggare – och jag vet inte ens deras identiteter! Men de stärker mig. Sånt här, som nedan tankar på min energi..

Var är Victoria

Jag återkommer nog här igen. Under tiden mest slipar till och lägger till alla länkar jag tänkt på, nu när jag inte orkar skriva något mer kvalificerat för närvarande. Det händer oss alla och då gäller det att ta  hand om sig.

Relaterade inlägg på bloggen:

För svårt för ord.
Utbränd och vidbränd.

Fullt ös medvetslös – ADHD.
Räknar timmar i vakenhet.
Twitter – tillbaka till livet.
Så här rehabiliterar man.

Rehabilitering till arbete eller habilitering till liv.
Rehabilitering en svår påfrestning.

21 Responses to “Jag är utbränd.”


  1. 1 akaandrew februari 19, 2013 kl. 7:51 e m

    Läser din blogg med jämna, men glesa, mellanrum. Känner igen mig i mycket du skrivit om idag. Du berör när du skriver. Tack för det! Hoppas att dina kloka beslut att backa och försöka återhämta krafter gör att du snart är på benen igen.

    • 2 Victoria Qvarnström februari 20, 2013 kl. 1:09 e m

      Tack, det är synd att folk ska behöva känna igen sig, för det är inget roligt att känna all energi sina. Hoppas jag snart börjar hitta sugen igen. *L*

      Mvh Victoria

  2. 3 Marie Björling februari 19, 2013 kl. 8:20 e m

    Jag kommer att sakna dina inlägg men ser fram mot nya när du åter orkar och kan skriva igen. Ta hand om dig och de dina så länge som det behövs. Jag väntar gärna på dig……

    • 4 Victoria Qvarnström februari 20, 2013 kl. 1:08 e m

      Tack.. *L* Det är det klokaste jag kan göra, att bara chilla ett tag och avsäga mig krav som inte är livsnödvändiga att uppfylla.

      Mvh Victoria

  3. 5 joanna februari 19, 2013 kl. 9:22 e m

    Fina du! jag känner dig inte mer än från dina inlägg (och lysande sådana) men oj vad du sätter ord på det jag känner och upplever. För hur förklarar man för någon som inte har ADHD hur det känns när man är slut som artist?! När huden känns för liten och det tokmaler av värk i hela kroppen. Något jag brukar förklara med migrän i kroppen….. När orken inte finns till något, när allt känns övermäktigt och då menar jag allt. Matlagning, tvättning ja ibland tom att duscha. Tungt och så slitsamt. Tack för att du sätter ord på just detta. Var rädd om dig!

  4. 6 Louise februari 20, 2013 kl. 5:20 e m

    Hej!
    Känner så väl igen känslan du beskriver om hur minnet sviker, att inte ha koll och orken som är obefintlig. Jag fick hjälp med en mindfullnesutbildning av vårdcentralen och gick en coachitbildning som gav mig verktyg att hantera livet.
    Önskar dig allt gott och att du snart får näsan ovanför vattenytan. Uppskattar din blogg som ger mig mycket!!
    Kram Louise

    • 7 Victoria Qvarnström mars 3, 2013 kl. 6:06 e m

      Roligt att höra att du gillar min blogg. 🙂
      Jag har också lärt mig Mindfulness, jättebra! Tyvärr är det svårare att kunna hantera stressen när det handlar om saker man har svårt att påverka. Men människan är ändå fantastisk, man orkar ett steg längre än man tror, hela tiden.
      Kram på dig och önskar dig lycka till, låter jättebra!

      Victoria

  5. 8 vuxenadhd februari 25, 2013 kl. 11:30 e m

    Just nu mår jag som du beskriver det Victoria. Det enda jag orkar är i stort sett att skriva av mig. Måste fråga dig, vet du om det går att sjukskriva sig för detta? Hur bär man sig åt då? Tar man kontakt med sin läkare, psykiatriker eller försäkringskassan först? Vaknar på morgnarna av att hjärtat bankar i bröstet och har ständig värk i axlar och rygg. Fortsätter det så här och jag inte får ro kommer jag få en hjärtattack förr eller senare känner jag.

    • 9 Victoria Qvarnström mars 3, 2013 kl. 5:10 e m

      Du bör ta kontakt med en läkare, helst en psykiater om du har en för sjukskrivning. Det kallas utmattningsdepression som medicinsk term. Du kanske kan få behandling via läkaren också, som samtalskontakt, avslappningsterapi eller tom sjukgymnastik?
      Ring FK och fråga hur länge du kan sjukskriva dig själv.

      Lycka till, det är inte bra att låta det vara utan att söka hjälp.

      Victoria

  6. 10 vuxenadhd mars 4, 2013 kl. 4:38 e m

    Tack! Har en tid nästa vecka hos min psykiatriker. Har som grädde på moset fått magkatarr så nu käkar jag losec, missar jag en dos har jag så ont i magen så jag knappt kan göra något.

    Ska prata med psykiatrikern och se vad hon säger!

    • 11 Victoria Qvarnström mars 9, 2013 kl. 8:16 e m

      Samma här – magen är helt urballad, ont, kräks nästan varje dag. Kroppen ropar ibland.

      Lycka till!

      Victoria

  7. 12 bomek mars 10, 2013 kl. 2:05 e m

    Vilken tur att du iallafall är (mer eller mindre) medveten om dina problem, man ska vara snäll med sig själv.
    Så lyssna på dig själv o.s.v. Vi som läser din blogg överlever säkert även utan en konstant ström av nya inlägg.

    Ta vara på dig, och vilken tur att du verkar ha en otroligt bra och förstående sambo 🙂

    Skickar en impulsiv och koncentrations-störd KRAM och önskar dig allt bra som du kan behöva.

    //Mats R (bomek känns så identitets-löst).

  8. 14 Lena Edman april 6, 2013 kl. 3:52 e m

    Hej… vilken kick jag fick av din text. det var nästan som att jag själv skrivit. Känner igen mig i så mkt. O jag förstår din sorg i hur livet är. Själv kämpar jag varje dag, Har aldrig tänkt mig själv som att jag skulle ha ngn diagnos, men ja. kanske jag har de..? Min dotter har de säkert, hon är 21 år o har aldrig blivit utredd ordentlig. Ändå har hon varit i samtal o gått hos BUP sen 6 års ålder. Bara en psykolog lyssnade o gav oss svar på en stor fråga som vi burit. Tyvärr kan jag inte göra så mkt längre för min lilla flicka längre då hon är 21 år fyllda. Idag ”röker hon på” cannabis till min stora sorg. Hon mår finfint brukar hon säga.. är mest livrädd att hon ska gå i samma spår som sin far. Han dog i sviterna efter ett livslångt missbruk, han blev inte ens 50 år. Själv är jag stor motståndare av droger. Röker inte ens vanliga cigaretter längre. Min plåga är att dagligen på jobbet fajtas med vuxna människor som jag måste förklara för hur jag funkar. Jag är trög brukar jag säga.. hur seriös låter man då? jag behöver struktur o kontroll annars rasar mkt o jag mår dåligt. Ligger vaken nätter igenom bara för skitsaker. känns ofta så ohållbart. o jag säger till mig själv, släpp det! Men det är inte alls så lätt… jag har ändå livsglädje o en enorm kärlek till livet. Det är min räddning. tack för alla dina ord o din blogg.. du räddar många liv. Kärlek till dig 🙂

    • 15 Victoria Qvarnström april 9, 2013 kl. 3:50 e m

      Dina slutord.. de behövde jag, särskilt nu. Jag har ingen energi, och du gav mig lite skjuts uppåt nu!! Alltså, om jag gav dig en kick så fick jag en stor tillbaka!! Tack! ❤

      Blir så förbannat sorgsen – och förbannad å din dotters vägnar – och dina.
      En av de värsta sakerna är att ungdomarna med neuropsykiatriska diagnoser, utredda eller outredda innehar en viss omognad. De behöver lite mer tid för att växa upp. Men när de fyller myndiga är de lämnade åt sitt eget, ibland oförstånd. Att bara kunna se på som förälder – det är ett av helvetena på jorden.

      Har du funderat på att söka utredning för dig själv? Kanske dags. Och kanske det kan få din dotter att också vilja sen? Du får gärna adda mig på facebook. Om du behöver möta fler i din situation finns det grupper som jag kan ta med dig i. Om du inte redan hittat dem?

      Iaf heter jag Victoria Frances Qvarnström på facebook. Adda?

      Kram kram
      från Victoria

  9. 16 Helena Vigerlund april 9, 2013 kl. 12:50 e m

    Jag fick upp en sida och började läsa, sådär lagom när jag själv med min adhd kunde känna igen mig. Jag orkade knappt läsa och raderna bläddrade förbi mitt medvetande, men nånstans fanns de där endå mer än nånting annat just nu. Blev liksom bara tvungen att ge det hela en liten, kanske ganska overklig kommentar. Stor kram.

  10. 17 Friendly ghost oktober 28, 2013 kl. 6:46 f m

    Hej Victoria!
    Jag är en 44-årig finlandsvenska och jag fick min ADD-diagnos för 2 år sedan. Jag känner så väl igen mig i mycket av det du skriver! Tusen tack för en jättebra och jätteviktig blogg!!!
    Jag har också haft depressioner från och till innan jag fick min diagnos, och jag trodde väl att jag skulle slippa dom i och med diagnosen. Men så är det ju inte. Har man ADHD har man också lättare för att bli deprimerad. Och det är ju inte så konstigt, så som vi måste kämpa. Det kan ingen annan riktigt förstå, hur tungt det kan vara. Men vi ger inte upp! Vi kämpar vidare!
    Stor, varm kram ”Friendly ghost”

    • 18 Victoria Qvarnström november 2, 2013 kl. 7:34 e m

      Vill påminna om att diagnoser inte egentligen ”finns”. Det är som en radarkontroll över var i dina personliga problem ligger.
      Bloggat om Diagnosjämförelser.

      OCH VI kämpar vidare! Skönt för mig att få din kommentar – känner igen mig mycket.

      Kram och lycka till

      Victoria Frances Qvarnström 🙂


  1. 1 Sveriges skam har slagit oss till marken. | Victorias ADHD-npf-blogg. Trackback vid april 8, 2013 kl. 7:58 e m
  2. 2 Lite från bloggsidan skriven av: Victoria Qvarnström | npfbloggar Trackback vid april 20, 2013 kl. 7:38 f m
  3. 3 Sviter utav allt för lång tids press. | Victorias ADHD-npf-blogg. Trackback vid mars 23, 2014 kl. 5:47 e m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Arkiv


%d bloggare gillar detta: