Twitter – tillbaka till livet.

Att gå på AW och inte vika med blicken var drömmen som höll mig igång. Symbolik – ja visst. Men jag saknade möten i respekt.

Var vilsen i så många år av depressioner och påföljande sjukskrivning. Jag vågade knappt möta upp mina få nära vänner på AW – After Work – för jag kunde inte besvara frågan som alltid kom som förmodad isbrytare av något charmtroll där i baren – om vad jag jobbade med. Jag blev så obekväm. Skämdes för mycket för att jag inte arbetade. Oerhört tungt att handskas med – under många år. Så mycket att jag inte kunde se att man kunde vara värd något utan ett jobb, en lön och betala skatten på det.

Det är få människor man möter för första gången som känner respekt eller visar intresse för en – enbart för att man är en trevlig människa. Jag drog mig för att utsättas för det, efter att ha smakat lite på den förnedringen att viftas bort som obetydlig efter ett kort samtal.

Ljug – kanske någon skulle ha rått mig? Kan inte. Det hade varit att bekräfta och fördjupa min egen skam om att inte vara värd något. Behövde ju inte heller människor av den sorten i mitt liv.

Blev lite koko av att i min ensamhet krypa in i mig själv och inte få nya intryck och lufta hjärnan. Jag blev lite extra störd, fastnade i osunda tankar, tappade livsgnistan ännu mer och kände mig stundtals bitter. Skammen och stigmatiseringen förlamade mig ännu mer. Till slut kunde jag inte göra något annat än att sova så mycket det fysiskt gick. Tappade till slut förmågan att ens våga göra något för att må bättre.

Isolering - i en självbyggd sakrofag med väggar av gatstenar - där alla andra går ovanpå- och flyger iväg mot sina mål.

Isolering – i en självbyggd sakrofag med väggar av gatstenar – där alla andra gick ovanpå- och flyger iväg mot sina mål.

Hade fått en social fobi krypande upp över mina nackhår när jag trillat ner i djup depression – totalt sabbad och utbränd av alla försök – och inte öppnade persiennerna på ett år och inte svarade i telefon – om jag inte såg att det var min familj som ringde. De hade ju kommit och öppnat med egen nyckel om jag inte svarat. Så oroliga var de. Jag orkade inte möta någon endaste människa – så jag svarade iaf när de ringde. För att få slippa allt.

Det blev svårare och svårare att gå utanför dörren. Jag hade varit en oerhört pigg, nära snuskigt positiv och social människa innan. Upplevde att jag blev sjukare av att vara sjukskriven, förändrades negativt – och periodvis knappt klarade något normalt alls. Men isolering – hur skön den än kan vara för att man slipper så mycket – den kan göra en sjukare.

För mig blev depressionerna lättare att hantera med insikten som kom så småningom – från vännen jag slagits i sandlådan med när jag var 4-5 år – att det var en sjukdomsdiagnos – inte den jag var.

Personlighetsförändringen var ändå tung att bära – att bli så introvert – när jag tidigare varit motsatsen. Tappade hela min identitet. Jag var helt enkelt totalt psykiskt utmattad. Vanligt vid ADHD – men jag förstod ju så klart ingenting om det vid den tiden.

Jag gick på Arbetsterapi i början av min sjukdomsperiod. Det var bra för mig, det var schemastyrt, tre förmiddagar i veckan mellan 9-12 – så man kom upp ur sängen. Hantverk, små egna projekt och den gemensamma fikan klockan 10. Om man hade en dålig dag – så lyckades man iaf ofta ta sig dit till fikan.

Några år senare prövade jag ett Aktivitetshus och gick i kör där och tog en fika i anslutning till kören, men jag gick aldrig dit de andra dagarna. Kände att jag hade det bakom mig att umgås med psykiskt sköra människor i grupp. Jag mådde helt enkelt lite bättre själv och kände mig ibland som en anställd där, för jag såg hur dåligt vissa mådde.

Var så medveten om andras vibbar, och försökte uppmuntra dem, var extra varsam med de jag visste var extra sköra. Som ur ett utifrånperspektiv. Det kan man inte ha om man själv är under isen. Så jag mådde helt enkelt för bra jämförelsevis och kände att jag var på väg någon annanstans.

Jag ville umgås med människor jag hade intressen gemensamma med, inte bara att ha mått dåligt. Om jag ville umgås alls då så valde jag människor jag redan kände. Ibland var det som att träna på ett vanligt liv att dela vardagen med nära vänner, diska, måla om – kunna ha rutiner, för det hade de, men inte jag. Det blev ett avbräck från min egen spökliknande vardag.

Med dem var jag kanske lite apart, men jag var så klart helt accepterad – just för att jag är jag. Har aldrig varit som en diagnos för mina nära – de har bara sett att jag mått skit.

Och min bästa vän behandlade mig aldrig som sjuk. Hon tog det som självklart att ha vissa förväntningar på mig som vän – och det gjorde mig friskare. Jag fanns alltid där för henne – också. De stunderna var jag mig själv – inte en depressiv sjukdom.

Under min rehabiliteringsperiod på tre år, som avslutades nyligen men som tyvärr var oerhört dåligt uppstyrd så fick jag efter första insats på tre månaders trädgårdsrehabilitering som jag mådde mycket bra utav – gå hemma igen i flera månader. Rasade psykiskt efter att ha fått hopp. Var skarp i mina ordalag till rehabteamet om hur kasst det blev för mig. Men de kunde inte trolla fram en uppföljande plats att fortsätta rehabilitera mig på. Jag berättade verkligen tydligt för dem hur långt ner jag hamnat, värsta depressionen sedan min far dött 20 år tidigare. Det hade faktiskt varit bättre om jag inte hade fått något nytt hopp alls, eftersom rehabiliteringsinsatsen från deras sida mest innebar att sitta och prata på möten. Det var jag som drev allt praktiskt – det som betydde något.

Efter många påtryckningar när jag var så förtvivlad över rehabpausen följde en ur rehabteamet med mig på studiebesök på två Aktivitetshus – det var det enda alternativet Arbetsförmedlingen kunde komma på. De har ju inga kontakter. Och jag vägrade att riskera mina egna kontakter innan jag inte var klar för reguljärt arbete. Men jag passade inte på ett Aktivitetshus där folk mådde för dåligt, nästan behandlade som osjälvständiga individer för att de inte orkade mer. Jag var ju på väg vidare. Inte sjuk längre – behövde bara hitta tillbaka till någon sorts stabil tillvaro.

När jag väl hade fått min ADHD-diagnos 2008 beredde jag mig på rehabilitering – stenhårt. Jobbade upp mitt sociala nätverk på facebook och via twitter. När jag fått medicinering för/mot(?) min ADHD – Strattera – som lät min hjärna behålla vakenhetshormonet Noradrenalin så sov jag plötsligt 6-8 timmar. Mot att ha sovit 11-18 timmar per dygn – utan att någonsin vara pigg. Jag vaknade nu plötsligt kl.5.30 och satte mig och twittrade i brist på annat. Den stilla morgonens twittrande är nära upplevelser med människor eftersom så få andra är vakna då. Jag peppade mig själv inför kommande arbete som jag hoppades på.

Varför jag älskar sociala medier? Kontakterna, särskilt via alla nya människor på twitter – hjälpte mig tillbaka till livet. Kunde vara social på mina egna villkor, även dagar jag inte orkade klä på mig eller diska. Inte för att man diskar mer frekvent av att sitta vid internet..

Men förstå symboliken. Jag accepterades för att jag var rolig, klok, djup, knäpp, arg – precis allt jag var det OK – och normalt på twitter.

Och jag vågade mig ut att träffa dessa random människor på twitterträffar – sk tweetups. Fick verkliga vänner. Och fortsatte blogga, nådde ut till fler. Började brinna mer, antagligen av responsen. Jag fanns plötsligt. Igen.

Men jag bloggade aldrig om det här värsta jag gått igenom under den här tiden, om hur dåligt jag verkligen mått. Ville inte rasera alla chanser till återhämtning och arbete, för jag vet hur fördomsfulla folk är mot psykiskt illamående. Få har (H)järnkoll. Arbetsgivare är rädda för att satsa och ser en mer som problem än en tillgång.

Jag fick ingen arbetsträning via sociala medier – trots att jag uppvisade mina bästa sidor av vem jag var idag. Ingen arbetsplats tar risken. Bättre att återvinna papper, dricka kravmärkt kaffe på kontoret och pynta in ett par tusen till valarnas väl. Humanmärkning ger ingen PR idag.

Min arbetsträningsplats fick jag via rekommendation från en personlig vän med pondus i sitt yrke. Han tyckte inte att jag skulle slösas bort. En person som alltid trott på mig.

Var på Faktum i 9 månader och arbetade med de hemlösa tidningsförsäljarna. Vågade mer, utvecklades mycket under den korta perioden. Sedan var det slut. De lät mig snällt nog vara där ett halvår extra för att FK inte hade min rehabilitering planerad för mig. Jag försökte vidare med volontärjobb jag fixade själv.

Sedan tog orken slut att fortsätta klara all rehabilitering själv, som det var. Jag har idag – efter att ha vägrat i 16 år – fått sjukersättning till 100%. Orkar inte mer försöka anpassa mig, särskilt när så få har trott på mig via att verkligen öppna en dörr.

Jag ägnar min tid åt mitt barn, åt att blogga, bloggcoacha min hundcoachsambo och att leva – jag är nöjd nu. Har utforskat vägarna – som inte fanns. Det var min enda önskan under 16 år utanför samhället. Så nu går jag nya vägar framåt. Kan äntligen, nu när jag är färdig med de frågeställningarna om att duga inför andra. Fått kraften att skapa min egen världoch skapa mening.

Imorgon – om inte spåren till Stockholm snöar igen ska jag föreläsa inför läkare, FK-handläggare och annan rehabiliteringspersonal. Hoppas jag kan bidra till en liten förändring – på något sätt. För deras nästa fall.

Men jag måste – trots att jag inte fick arbete via sociala medier – tacka för att jag fick vara med i sociala sammanhang som lockade mig ut. Tacksam för Twitter, alla mina twittervänner, särskilt dem jag fick de två första åren av twittrande och varav de flesta nu finns som vänner på facebook. Jag behövde få vara någon inför någon annan. Ni tog emot mig med öppna armar och accepterade mig och vissa såg mig på riktigt.

Så jag vågade mig utanför dörren. Och imorgon kastar jag mig ut.

Och jag vet vilka som har förändrat mitt självförtroende till det bättre utan att någonsin fråga vad jag jobbar med. Ingen på twitter brydde sig om jag hade ett flashigt yrke eller en position de kunde klättra på.

Om min status i samhället någonsin höjs kommer jag aldrig glömma vilka som hade ett öppet hjärta och öppna ögon och öron när jag klev ur min igloo.

TACK TWITTER.

5 Responses to “Twitter – tillbaka till livet.”


  1. 1 Malin Wahlstedt december 11, 2012 kl. 8:29 e m

    Det känns kring hjärtat när man läser, Victoria. Vilket jävla skitsamhälle, vilket jävla slöseri med de bästa av mänskliga resurser! Vilken idioti!! Resursslöseri har för mig alltid handlat om miljö, men jag inser nu att det är så mycket mer.

    • 2 Victoria Qvarnström december 14, 2012 kl. 1:26 f m

      Du – resursslöseriet har upphört! Nu skiter jag i lönearbete – eftersom lönearbetet skitit i mig. Och jag lägger all min kraft där mina största resurser ligger. Det ÄR ett skitsamhälle. Men nu när jag fått svart på vitt, så kan jag ju ägna min energi att förändra till något bättre.
      Så ser jag det.
      Och att må bra, glömde skriva det. För nu är ”lycklig” vardag. Så lätt att glömma, måste påminna mig. Fast jag visste inte vad lycklig var, i många, många år.

      Pussnuss
      /V

  2. 3 Layil april 10, 2013 kl. 12:52 e m

    Jag blir helt gråtfärdig, jag läser och läser och läser och jag vet inte riktigt vart jag ska börja, vart jag ska sluta, vart jag vill/kan/orkar kommentera. Det är en evig kamp, hela alltet, och att aldrig ha klarat av studier eller jobb är helt själsligt förstörande och uppluckrande för ens självkänsla, självförtroende och självbild.. Att ha fått diagnos efter massor med år av slit, tuggande på socialbidrag, aldrig klara mer, aldrig få hjälp… Det du skriver ekar i mig och slår an en ton, den där som brukar glödgas när man blir arg.. Och jag tackar dig, för att du skriver, för att du är ärlig, för att du berättar, alltihopa. Skulle kunna skriva en mindre roman om allt jag känner och tänker, men det ska vara läsbart, också.😉 Åter igen; Tack.

    • 4 Victoria Qvarnström april 10, 2013 kl. 2:53 e m

      Tack.🙂
      Ja, det är trist att allt ska vara en sådan jävla kamp för somliga. Säger inte att jag har det värst, det finns många som har det värre. Men de kanske inte orkar skriva om det?

      Ja – man blir ARG! Det blir jag ofta, kanske de bästa inläggen är skrivna då? Man får lite jävlaranamma av ilskan och orättvisor..

      Kram
      Victoria


  1. 1 Jag är utbränd. « Victorias ADHD-npf-blogg. Trackback vid februari 19, 2013 kl. 6:19 e m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Arkiv


%d bloggare gillar detta: