Aldrig för sent – men ändå lite för sent.

Ibland ser man sitt liv retrospektivt – ser tillbaka på allt – med nya linser.

Runt 14-15 – jag försöker balansera.

Jag är faktiskt ganska arg för att det gick 41 år av mitt liv innan jag fick min ADHD-diagnos. Det var 4,5 år sedan.

Funderar en del på sånt till en föreläsning och inser att jag med tiden förträngt hur svårt det var, för att man måste göra så för att gå vidare. Hänga upp sig på gammalt är den svåraste formen av självförnekelse – man ska inte hämma framsteg i sin utveckling med att hänga sig kvar. Man måste göra sig fri.

Jag har alltid velat gå framåt. Nu har jag gjort det mentalt – i ganska stora kliv efter jag fick min ADHD-diagnos. Är klar med ganska mycket bakom mig.

Men – om jag ska berätta för andra om stegen jag gått måste jag minnas och lära om nästan. Min mission är – trots hur långt jag själv kommit framåt – att hjälpa dem som kommer bakom. Då måste jag minnas, ta fram det svåra bakåt.

Mitt liv kändes som ett straff – det var ett rent helvete. Japp – så var det. Aldrig varit dragen till att bli självmordskandidat – känt för mycket ansvar för mina närstående – från mamma som alltid sagt att det värsta man kan vara med om är att behöva begrava sitt barn, till första syskonbarnet och de efterkommande syskonbarnen som betytt så mycket för mig, till min egen dotter. Jag skulle aldrig kunna svika dem så! Den pliktskyldigheten har räddat mitt liv – många gånger.

Jag trodde verkligen att jag var död – fast hjärtat slog på och pumpade blod. Typ – då levde jag väl? Men under många år levde jag inte alls. Försökte sova bort min längtan efter döden. Kunde inte bussen jag åkte i explodera så att jag slapp? Det hände inte. Och jag fortsatte att plågas av livet – av att leva. Att tvinga mig själv att leva vidare – även om jag hade noll egen motivation. Min ansvarskänsla fick mig igenom de åren. Och de var ganska många – och långa.

Det känns för sorgligt att jag bara överlevde för andras skull. Men tur var väl det – att kärleken och ansvarskänslan inför mina nära var en påtvingad livboj.

Vill tacka min familj – de vuxna som fanns där under ändlösa ångestnätter och svarade när jag ringde när livet nästan inte fanns längre. Ville ju inte dö, men kände att utvägarna var slut – men mina nära tröstade mig eller hämtade mig när det gått för långt – då när jag var ute på tunnaste grenen.

Och de djävla små barnen i släkten – som är stora idag – de tvingade mig ju att leva vidare. Föreställde mig att de skulle tänka: Varför ville min kära faster/moster lämna mig? Och sedan fick jag ett eget barn. Skulle aldrig kunna lämna henne. Hon blev mitt fulla ansvar i sekunden ägget befruktades som blev hon. Jag är ingen självmordskandidat – trots att jag längtat efter döden många, många gånger.

Nu ska jag summera ett liv med odiagnostiserad ADHD. Och det berör mig starkt. Smärtan jag velat glömma. Det är nästan som att det inte finns ord att beskriva.

Jag kommer nog att prata mycket i ”man”-form i närmaste föreläsningen. Stödja mig på generella symptom och känslor. För mitt liv var ett så svårt helvete innan jag förstod att allt varit fel – för att jag inte visste.

Sedan ADHD-diagnosen som jag fick kan jag intyga att det jag varit med om kan innebära många förlorade år. Men det är bara att komma över det som varit bakåt och gå framåt.

Absolut rik på erfarenheter och därför med en glödande motivation att hjälpa andra att slippa en bråkdel av den ångest jag levde med så länge.

Det känns som att det var rätt onödigt. Men jag var född för alltför länge sedan – i fel årtionde. Innan såna tjejer som jag syntes. Dessutom hade jag tyckt det varit roligt att hoppa fram ca 20 år och gå på ravefester – trovärdigt – utan utstickande pensionärskäpp.

Fast – min ungdom mitt i punken avundas mig säkert några unga åttiotalsfanatiker idag? Jo, mitt liv har inte bara varit tråkigt eller ledset – men ganska mycket av det – när ingen annan sett.

Hade jag varit 20 år yngre hade jag kanske fått svaren tidigare. Och råbloggat. Överlevde min ungdom mycket via mina brevvänner, då när allt var snigelpost och vi fördjupade oss så. Det fanns inga stora forum att träffa likasinnade på för såna som oss som kände att vi inte hade en naturlig plats – ens bland goda vänner.

Känslan minns jag – att känna sig apart, mal placé – skratta på fel ställen, eller allt för högt eller i klassen spontant berätta om något infall och se mina klasskompisar sitta som frågetecken. Den där tidigaste smärtan av att inte passa in kommer jag nog aldrig över.

Trots att mina vänner stannade kvar – så hade jag alltid en känsla av att jag var lite annorlunda, inte lika balanserad som dem. Att jag gjorde mycket mer fel socialt och lade många nätter på att försöka förstå. Kanske en generell tonårsgrej?

Men sedan tog våra liv separata vägar – och jag vandrade vidare i prestationsångest och bara ville dö så mycket när inget funkade för mig, det kändes aldrig att flytet kom. Alla chanser – med bra kontakter – ändå kom jag aldrig framåt. Lyckades inte slutföra och uppvisa berömvärda resultat – hade inte en manual att arbeta efter som jag förstod. Och såg inte skymten av ett bananskal att halka in på där jag faktiskt hade kunnat komma till min rätt.

Idag är jag närmast gammal, strax 46. Men ganska mycket lyckligare nu när jag har släppt på kraven på mig själv att passa in. Jag kan inte det. Utmaningen ligger snarast hos andra – kan de acceptera mig?

Någonstans där på vägen blev jag så trött på mitt obesinnade jag och ångesten efter sociala situationer när jag babblat för mycket i hyperläge – att jag tog kontrollen. Lite reserverad idag. Något som kan likna social fobi.

Hade ständigt ångest förr. Och då talar jag om tiotalet år. Alltid. Idag kan jag kontrollera mig själv, inte köra över andra, lyssna, men känna att det börjar klia infernaliskt när folk är långdragna eller tråkiga. Men jag kan kontrollera mig.

Ibland undrar jag om jag har förlorat mig själv lite med min strävan att få kontroll över ADHD-trollet inom mig. Att jag inte ens kan tala naturligt längre med folk jag inte känner? Så rädd för att bli fördömd eller dömd igen.

Jag hade önskat att jag hade känt att det var OK att vara mig själv redan från början. Kanske måste jag våga vara lite mer spontan igen?

Men jag vet inte vad jag släpper fram om jag släpper ut – frågan är om jag orkar att ta reaktionerna igen?

Vinst eller förlust för mig att vilja passa in? Jag vill och orkar inte vara mal placé mer. Jag vill bara bli älskad – eller i brist på förståelse kan jag ta om jag blir hatad.

Men bara oförstående höjda ögonbryn och bortvända blickar  – vet inte om jag pallar det en gång till? Repris på det som gjort mig olycklig – att aldrig känna mig helt accepterad för mitt naturliga sätt.

Hur ska jag kunna slappna av? Våga släppa lite på kontrollen och ge upp lite i försöken att passa in? Känna att jag är OK trots allt – eller kanske för just vem jag är.

Tänk om jag inte blir bortstött med frågande blickar när jag vågar slappna av, släppa superkollen som jag lägger så mkt energi på. Försöker maskera. Men vissa tycker antagligen att jag är svamlig ändå. Då skulle de sett mig för 10 år sen..

Tänk att bli inlemmad i en gemenskap, en större än mina likar med spatthjärnor? Kommer det någonsin hända och kommer jag att våga riskera den jämvikten jag uppnått med att lägga spännband på mig själv? För jag orkar inte med blickarna som jag läser av så snabbt om att jag är konstig, före dem, att det skulle vara synd om mig eller att jag inte håller mig efter vad de andra anser är rimligt.

Alla har svaga stunder. Jag brukar bara inte visa mina.

13 Responses to “Aldrig för sent – men ändå lite för sent.”


  1. 1 Lotta Abrahamsson november 21, 2012 kl. 11:20 e m

    Var försiktig kära. Tala bara om det du bearbetat klart. Ta ett tips från en som har lite erfarenhet ❤

    • 2 Victoria Qvarnström november 21, 2012 kl. 11:30 e m

      Tack min vän. Känner samma sak som ditt råd. Jag ska inte öppna forsar. Hålla mig till att vara informativ, med en egen historia i bakfickan. Eventuellt vara lite rolig – utan att inse det. 😉

      KRAM tack.

      V

  2. 3 anna brage november 24, 2012 kl. 5:50 e m

    Vad jag känner igen mig fick min diagnos för snart två år sedan . Alltid fel aldrig rätt så känns det . Men också denna känsla av saknad efter platsen i gänget som vore man en fel parkerad buss i en ruta för bilar . Känslan av att aldrig orka …. Denna kudde allt snurrar tänker allt. Vill allt ..

  3. 4 bomek mars 10, 2013 kl. 1:50 e m

    Känner att jag bara ”måste” kommentera detta blogginlägg fast det inte är ”nytt”.
    Shit vad jag blev förvånad och glad, för jag har aldrig tidigare läst om ”min” enda anledning till att välja bort suicid.
    På pricken helt exakt som jag tänkt och känt.
    Önskar jag hade haft barn ibland, för då mina föräldrar dör (födda -45) så försvinner min anledning till att välja livet.

    Nu är jag inte alls suicidal, men har ett jobbigt liv med svår värk/smärta som har sänkt min livskvalitet rejält.
    Men jag skriver denna kommentar bara för att säga hur överraskad jag blev då jag upptäckte att ”mina” tankar/känslor fanns nedskrivna på nätet.

    Vi med ADHD kan verkligen tänka/känna väldigt lika. Oj så otroligt konstiga meningsuppbyggnader det blev i denna kommentar, ids dock inte fixa det.
    Skriver inte för att vinna guld i sporten ”meningsuppbyggnad” 🙂

    Du skriver verkligen bra, måste lägga in din blogg som bokmärke, hamnar ofta här genom andras länkningar, och tänker varje gång att ”nu ska jag bokmärka denna blogg”, men tanke och handling är ofta väldigt långt ifrån varandra 😛

    Så TUSEN TACK för att du både sätter ord på mina tankar och lika många tack (om inte fler) för att du försöker påverka makt och människor så att vi med ADHD/AS/NPF etc ska slippa den stigmatisering som finns idag.

    • 5 Victoria Qvarnström mars 20, 2013 kl. 7:23 e m

      Tänk att någon annan tänker och fungerar som jag i det där med att inte orka egentligen, men piska sig vidare för andras skull. Superdagen vore att kunna leva för sin egen skull. Men idag har jag blivit för gammal och desillusionerad för att ta livet av mig. Och jag har ju barn – så jag är fast här. 😉 Ganska schysst egentligen..

      Och tusen tack för att du läser och uppskattar!!

      /Victoria

  4. 6 Charlotte Johansson mars 20, 2013 kl. 7:21 e m

    Jag har arbetat flera år som specialpedagog och nu som lärare på högstadiet. I skolan härskar många attityder. De är oftast inte så bra. Det är just därför att det är viktigt att vi som kan påverka på dagis, i skolan och på fritids ORKAR. Orkar att kämpa för utredningar och mer tid för de barn som behöver just det. Flickor är absolut mest utsatta.
    Ville bara säga att dina ord får andra att orka.

    • 7 Victoria Qvarnström mars 20, 2013 kl. 10:26 e m

      Tack!! De som det berör behöver orka, ganska mycket. Men får aldrig ge upp hoppet!

      Mvh Victoria

    • 8 Victoria Qvarnström april 9, 2013 kl. 2:41 e m

      Tack – det är det som är meningen – att få andra att orka. och att skriva av mig ibland.
      Jag ser alla npf-bloggar som stafettpinnar, vi kämpar på ihop.

      Hjärtligt tack från
      Victoria

  5. 9 Berra mars 20, 2013 kl. 8:21 e m

    Starka ord Victoria. Du måste vara stark. Du ÄR stark.
    /Berra


  1. 1 Mina bästa ADHD-inlägg här. | Victorias ADHD-npf-blogg - om att vara mal placé. Trackback vid maj 29, 2014 kl. 1:33 e m
  2. 2 Mina bästa ADHD-inlägg samlade | Victorias ADHD - autism - blogg om NPF Trackback vid oktober 26, 2014 kl. 12:26 e m
  3. 3 Välkommen till diagnos-landet!! | Victorias ADHD - autism - blogg om NPF Trackback vid juli 23, 2015 kl. 2:31 e m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Arkiv


%d bloggare gillar detta: