Särbegåvning och/kontra ADHD.

Jag har haft det här liggande i huvudet ett tag, läst artiklar jag råkat på av radar och funderat lite. Jag bloggar utförligt när jag fått en hel tanke, inte en halv.. Om jag inte bara vill länka. Men vissa frågeställningar måste processas.

För drygt ett halvår sedan träffade jag en vän på ett evenemang som uppmärksammade mig på ett problem som han föreslog att jag skulle ta upp i bloggen. Han berättade om sin son. (Tacksam för att jag sågs som en kanal.) De hade trott att sonen hade ADHD – han uppvisade ju alla symptom i skolan. Som okoncentrerad, overksam, ointresserad och stökig, gissar jag.

Det visade sig istället sent omsider att pojken bara var väldigt begåvad – särbegåvad. Ganska tragiskt för dem omkring – och speciellt för den drabbade. Förlorade år, osedd och obekräftad antar jag? Måste ha varit ganska knäckande, men vad jag hoppas kan tas igen med rätt pepp och stöd. Talangerna finns där och även ett stabilt föräldrastöd.

Efter att detta vilat i mitt huvud så kom nu sista pusselbiten via ett blogginlägg av en tjej med högt IQ och alla rätt på Mensatestet – men också med problem som föranlett en stark misstanke om ADHD sedan länge. Hon har också andra sidor som hon tror behöver utredas för att hjälpa henne vidare. Eftersom jag har slutat länka till andra bloggar ett tag framöver så har jag bett om lov att bara använda länkarna. Det var helt OK. Tack för pusselbiten och länkarna! I`ll pay you back.

Särbegåvning i skolan kan tolkas som lathet när eleven tappat intresset för skolarbetet för att det saknas utmaningar att växa med. Varken barnet själv eller de vuxna förstår ju inte att det finns en talang som inte får blomstra. Allt blir bara misslyckat.

Exempelvis att tvingas sudda ut alla mattetal och göra om dem för att man är snabbare än övriga klassen. Det berättas om i SvD-artikeln: Trista lektioner släcker klassens ljus.

Från blogginlägget som jag av välmening inte länkar till:
Faktum är ändå att mycket av det som nämns som typiskt för särbegåvade barn är också typiskt för barn med ADHD. Förvirrande!

Hon har helt rätt. Mensa har en intressant lista här: Begåvning utan prestation.

Varenda en som känner till tecknena på npf/bokstavsdiagnoser ser att listan till höger för särbegåvade stämmer in även på de sk. boktavsdiagnoserna.

Lärarna och familjen noterar det särbegåvade barnets beteenden.

– Lärarna kan tycka att barnet verkar omotiverat, men också ojämn i sina prestationer, ibland jättebra, om barnet fått motivation. Uppvisar osäkerhet och tillbakadragenhet. Låg ambition för framtiden. Som av besvikelse, misstro och uppgivenhet?

– Föräldrarna upplever barnet som avvisande, besviket på vuxenvärlden, envist inriktat mot sina egna intressen och egen vilja, kanske trots. Den unge är lite svartsynt uppgiven och uppvisar känslan av att vara ett offer.

Det här är ju fruktansvärt. Och fruktansvärt likt ett barn med neuropsykiatrisk diagnos, inte bara ADHD. En känsla av att vara missförstådd eller hämmad och känna sig misslyckad får ett barn eller vem som helst att reagera så här – oavsett orsak.

Att vara duktig är ju inte heller en motsats till att ha ADHD. Man kan vara både -och. Jag känner många med ADHD, eller bara ADHD-personlighet (dvs utan tillräckliga problem i vardagen för att behöva utredning) – som har högt IQ.

Ett problem vid IQ över snittet kombinerat med ADHD är att ha svårt att tillgå sin intelligens om man har lågt arbetsminne – ett ganska typiskt drag vid ADHD. Men det är inte alltid så. Annat som kan stå emellan ett hyfsat IQ och prestationer är att man bara har svårt med koncentrationen – eller tänker utanför den klassiska ramen och därför inte svarar som förväntat efter betygskriterier utan raskt går vidare till steget efter det som redan är självklart för den enskilde. Självklart = ointressant. Man orkar sällan backa till att behaga om man redan är steget framför. Att ligga steget före belönas aldrig, däremot. Anpassning är allt som ger bekräftelse i skolan.

Första länken ovan till Mensa, med listan ger också lite handlingsstrategier för att identifiera, stimulera och ge det särbegåvade barnet de utmaningar som det behöver för att komma till sin rätt. Och bli lyckligt. Jag tror inte att någon sund förälder sätter prestationer före att ens barn mår bra. Men när barnen aldrig får känna sig lyckade finns det skäl att tända till och agera på något sätt. Det är bara så svårt att veta hur.

En annan Mensa-länk berättar att man ska uppmuntra barnet extra mycket till att ta steget över till det hittills okända. För ofta är de särbegåvade perfektionister och lätt kan stanna kvar i det de känner till och har kontroll över. Det som redan är rätt – är tryggt.

Tredje pusselbiten:

Bad en närstående, antagligen också särbegåvad att fritt säga vad han tänkte om detta med IQ och särbegåvning:

”Det är svårt att mäta begåvning, för man kan ligga högt inom något område, men lågt inom ett annat.

Att ha förmågan att uttrycka sin kapacitet, alltså ha både intelligens över snittet – samt EQ – social intelligens för att kunna samspela med andra ger en särbegåvning.

Bara högt IQ innebär inte att man lyckas. När man har högt IQ men ligger ganska lågt på EQ – eller kanske uppfattning av socialt sampel – är man ganska hårt nischad så det blir svårt att lyckas bredare med sina gåvor. Det kan tom vara som en funktionsnedsättning att inte ha hela spektrat.

Man behöver en bredd, både på intelligens och det sociala förhållandet till andra människor. Det är då man kan utnyttja gåvorna på mest fruktbara sätt. Men man kan ändå vara ett geni med hög IQ.

Har man flera kompetenser samtidigt kan man använda gåvorna så att man också lättare kan kompensera för sina brister kreativt. Båda benen måste vara lika starka. 

Inget IQ-test ger korrekt bild av särbegåvning, om inte man inte tar fasta på EQ-förmågan.”

Jag tror det ligger något i det resonemanget.

Samtidigt kan ett geni som kan bli en världsomvälvande forskare gå igenom hela grundskolan utan att bli upptäckt. En förlust för alla.

Jag undrar över hur det kan vara att ha så extra mycket att ge – men aldrig få eller ens kunna ta chansen att göra det? Lite som många med neuropsykiatriska diagnoser kan vittna om.

Att dra övergripande slutsatser om ifall det finns samband – är inte min sak. Men att få komma till sin rätt och nå sin egen maxkapacitet – det borde vara allas rättighet i dagens skola och fortsatt i livet.

Advertisements

7 Responses to “Särbegåvning och/kontra ADHD.”


  1. 1 Lotta Abrahamsson november 8, 2012 kl. 1:04 f m

    Ujuj…vid särbegåvning och om man inte utmanas kan man ställa till mycket. Mins som d.y. har ju bara en särbegåvning. Resultatet av utredningen var ”Bör utmanas!!!…;)

  2. 2 Michael november 8, 2012 kl. 8:35 f m

    ”Varje människa jag möter är mig överlägsen i något hänseende. Däri tar jag lärdom av henne” sade Ralph Waldo Emerson. (Han sade också: ”Jag hatar citat. Berätta för mig vad du vet”. Sorry Ralle, men du sa det så bra att jag inte kan ändra något 😉

    Vad betyder det? Jo att varje människa är ett geni i något avseende, besitter en för mänskligheten oumbärlig kunskap om något som ingen annan vet eller kan förklara. Tanken hisnar. Gäller det även tvättstugefascisten som lade torktumlarludd i min brevlåda? Japp, det gör det.

    Jag läste också om Mensas program för särbegåvade barn för lite sedan. Min känsla efter det var mer av att det också tillhandahöll en normativ förklaringsmodell, en ursäkt att tillgripa för en förälder, kanske Mensamedlem själv och därmed ”registrerat intelligent” och som hade ett barn som rimligen borde passa in i det allmänna samhällsmönstret med de generna, fast… inte gjorde det.

    Jag är kluven. Säkert finns det barn som passar in på den typ av särbegåvade som deras tanke med programmet vänder sig till, men tänk också hur fel det kan bli när en person huvudsakligen värderas utifrån några handplockade kriterier.

    Den typ av intelligens Mensa mäter i sitt inträdestest är förmågan att hantera problemställningar testpersonen inte ställts inför tidigare, d v s hitta logiken/konsekvensen av en serie figurer och tala om vilken nästa figur i serien är.

    Om det är något jag lärt mig av npf-personer genom åren så är det vad konsekvens är. ”Gå ut med soporna” säger jag till sonen. Han går ut med dem, går ett varv på tomten och kommer in med dem igen. Han har därmed gått ut med soporna, precis som man går ut med hunden. Han topp-presterar också på olika minnestest, intelligenstest av ”Mensatyp” osv.

    Om man tillämpar Mensas förklaringsmodell till hans problem i skolan, är hans problem hanterade då? Har t ex hans vakenhetsnivå höjts genom att omvärlden betraktar honom annorlunda tack vare Mensas förklaring till hans särbegåvning? Har hans arbetsminne utökats genom att han får andra typer av arbetsuppgifter? Har min oro som förälder över min bitvis dysfuktionelle son fått ett varmt täcke som förklarar bort alla beteenden som inte fungerar i det normativa neurotypiska samhället med att han bara har en släng av särintelligens och därmed större rättigheter att bete sig som ett freak? Blir han lycklig då, eller är det bara jag som fått skygglappar som funkar för mig och mina frågeställningar?

    Nu är jag inte ett dugg orolig för min dysfunktionelle son, han fungerar perfekt när han befinner sig i en miljö där hans förmågor har en plats. Om man skickar mig till månen kommer jag inte att få mycket uträttat, men i rätt miljö kan även jag bidra på mitt sätt. Det finns en gräns för alla hur långt det är möjligt att anpassa sig i någon riktning men vår värld är inte utformad på ett sätt där alla individers funktionalitetsgränser tillåts överlappa varandra och skapa ytan där vi alla kan mötas och interagera.

    Om vi flyttar månen så nära jorden att månen till någon del befinner sig innanför jordens atmosfär, så skulle den delen av månen snart blomstra.

    Det är enklare att skapa ett rum där alla människors ”funktions-atmosfärer” kan överlappa varandra till någon del än att flytta månen närmare jorden. Så vad väntar vi på, vad håller oss tillbaka? Våra normer kanske?

  3. 3 Lilla Där november 8, 2012 kl. 7:24 e m

    Ett inlägg som betyder mycket för mej!!! TACK!!! ❤

  4. 6 Ulrika Rogert februari 14, 2013 kl. 12:17 e m

    Diagnos när jag var 45, solklar ADHD, gammal lärare som alltid varit bäst på att locka ut barnen som knycklats till mest av skolan till att blomma… i mina ögon blir listan från mensa… (jo det där beskriver ju mig i detalj som barn) till en fråga: är inte de klassiska symptomen på adhd snarare en lista över vad som händer med en ”sär”begåvning när den krossas/stängs ned/förtrycks/ avvisas???

    Så skedde med mej som barn och så sker dagligen fortfarande i skolan nu….
    Jag minns min magster Reppert som skrek åt mig: Om du frågar en gång till varför PHI fungerar som det gör sliter jag av mig mitt hår!

    Nu är jag förbrukad, min hjärna är fortfarande en popcornmaskin men jag har fått så mycket skit förknippad med att våga att jag får ångest när jag ska lämna mitt hem…


  1. 1 Skolans snäva ramar blundar för verkligheten. « Victorias ADHD-npf-blogg. Trackback vid november 24, 2012 kl. 6:58 e m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Arkiv


%d bloggare gillar detta: