Varför grotta ner sig i diagnos – eller gå med smutsiga undisar?

En gammal vän frågade – i all välmening:

”Jag undrar och ställer frågan huruvida man skall förhålla sig till diagnoser. Ställda diagnoser måste ju ökat dramatiskt, hur ska man förhålla sig till dom? Ska man ”grotta” in sig i dom eller ska man försöka leva så ”normalt” man kan? Jag ser en fara i att man ser för mycket på svårigheterna och inte i möjligheterna.”

Jag har hört det förr:
– Varför se så negativt på saker?
– Vi ska inte prata om det – det är negativt (och förstärks då?).

Det blir nästan i stil med ”klipp dig och skaffa dig ett jobb”.

Jag hade ”klippt mig” för länge sedan – om det hade hjälpt – lovar dyrt och heligt – med min örsnibb i pant!

Jag uppsöker inte svårigheterna. Särskilt inte för att jag sätter ord på dem. Jag skapar inte svårigheterna för att jag med orden beskriver dem –  så de sticker ut i neon. De finns redan. Jag är en glad skit som uppskattar det lilla.

Men tror någon verkligen – på allvar – att man kan tiga ihjäl problem?

Att man kan affirmera bort allt: ”Jag har inga svårigheter, trots att (lista här diverse svårigheter med impulsivitet, koncentration, fixeringar, tvång mm och deras konsekvenser i vardagen). Jag har inga svårigheter. Jag kan flyga, trots blyflöte..”

Och – ska inte jämföra med cancer. Men väl med en böld i röven. Den kan spricka av sig själv. Om man sätter sig tillräckligt hårt, tillräckligt många gånger så lär man få stinkande var i underbyxan.

Och det ska man tydligen gå omkring med i paltorna tills det börjar gro och andra vill ta avstånd?

Var nu riktigt tacksamma för att jag valde denna förhållandevis fräscha bilden!

Vad sägs om att diagnostisera problemet. Rengöra såret, tvätta underklädseln och få bättre förutsättningar?

Sen kan vi snacka om att flyga. Vingklippt gör ingen fågel. Och att ni förnekar och inte hjälper mig att försöka lyfta efter mina egna förutsättningar skapar inget flygförsök.

Tack för mig.

Nu kan ni kräkas i smyg för alla liknelser som inte passar ihop i mitt inlägg. Men inget passar ihop i mitt liv och ni förstår det inte – så det kan ni gott ha.

Mvh spillkråkan Victoria

4 Responses to “Varför grotta ner sig i diagnos – eller gå med smutsiga undisar?”


  1. 1 Michael november 7, 2012 kl. 8:25 f m

    Klart relevanta funderingar tycker jag. I den här typen av diskussion tänker jag alltid, är det alltid rätt att lägga ”skulden” på problemet hos den som har mest ont av saken? Jag kanske har en fånigt idealistisk bild av samhället, men jag är nog mer inställd på att slåss för den än att justera den till mainstream isåfall. Min hållning är att 100% av människorna i ett samhälle har en plats i det samhället. Det innebär att samhället måste anta en form och funktion som kan hantera ”egenheterna” hos 100% av samhällets innevånare. Eftersom det är jobbigt att föreställa sig, har samhället antagit en normativ bild av samhällets innevånare, och utan att sätta sig in i konsekvenserna av det, förskjutit den som inte lever upp till normbilden. Att detta har skett beror kanske på den normativa gruppens generella svagheter och olika förträngningar, i vart fall leder det till ett samhälle som inte ger alla sina medborgare samma förutsättningar, alltså individuellt sett rätt omständigheter för att kunna leva produktivt och med självkänsla.

    Om man för en stund ser den neurotypiska världen som den som behöver behandling och stöd, så upptäcker man snabbt var grundproblemet är.

    Om man säger att ”det behövs ingen medicinering” så kan det vara väldigt provokativt sagt för den som haft stor hjälp och nytta av läkemedel, men tänk istället att ”samhället borde inte fungera på ett sätt som innebär att vissa måste medicineras för att kunna hantera sin situation eller kunna anpassa sig till mängden”. Att gå i 200 knutar och behöva sänka farten lite, och känna sig bättre därigenom, tror jag, och rätta mig gärna, främst är en anpassningsfråga. I ett samhälle där alla gick i 200 skulle det inte finnas vare sig problem eller svårigheter med det. I ett samhälle där man kunde gå i 30 eller 300 efter ”behag” och läggning, skulle ingen uppleva problem med det. Att något är ”fel” är alltid för att det ställs relativt något som någon har sagt är ”rätt”. Sluta döma och börja bygg pusslet där alla bitar i kartongen bidrar till helheten… Man kan inte bygga ett pussel där de enskilda bitarna ska underkasta sig helheten, där den som lägger pusslet kan ta fram en sax och forma om bitarna så de passar för stunden. Det blir tokigt, kossans huvud hamnar i tornet och det kommer att växa gräs i molnen. Det är dysfunktionellt om något. Den som lägger ett pussel måste räkna in varje pusselbits egenskap, form, färg, etc, och det som händer när det sker är att varje liten pusselbit bidrar till att skapa helheten, och helheten är förstörd så fort en enda liten pusselbit kommer bort. Man kan inte ha en pusselbit liggande under mattan och ändå hoppas på att pusslet ska uppnå sitt tänkta syfte, själva meningen med pusslet.

    Problemet är våra grundläggande normer, på samhällskonstruktionsnivå. Inte enskilda människor eller olika kategorier utsållade genom diagnoser.

    Dessa rader hjälper inte mot skolan, myndigheter, press, vad du vill, som patentlösning. Men det placerar problemet på rätt ställe, där det hör hemma, och där det i förlängningen bör lösas, mitt i pusselkartongen. Ju fler bitar som ser problemets rätta hemvist desto snabbare kan förändringen komma. Det är ALDRIG pusselbitens fel att den inte kan läggas varsomhelst i pusslet! Den som försöker banka fast pusselbiten på fel ställe är inte på banan helt enkelt!!!

    • 2 Victoria Qvarnström november 7, 2012 kl. 1:10 e m

      WORD!
      Håller med dig i varje del av det du skriver.

      Sedan har jag funderat på det som vissa kallar diagnos-boomen. Ja, det är ju skitbra – för det om något kan påverka normerna. TÄNK om 51% av medborgarna fick papper på funktionsvariationer – då skulle de bli i majoritet. Och vilka är det som fastställer normer då – jo de 51%-en.

      Mvh
      Victoria

  2. 3 Michael november 8, 2012 kl. 8:58 f m

    Normer är inte huggna i sten 😉


  1. 1 Hela rörelser dissar vissa diagnoser. « Victorias ADHD-npf-blogg. Trackback vid november 17, 2012 kl. 9:26 e m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Arkiv


%d bloggare gillar detta: