Min skörhet.

Läste ju precis om Orkidébarn – de extra känsliga utan filter och kände igen mig själv och flera närstående.

Jag har också prövat alternativa andliga vägar för att hitta svar och ro – men insett att det inte har hjälpt mig långsiktigt. Kanske har jag varit för stressad på att gå hela vägen ut – hela vägen in i en ny livsstil, som att börja meditera osv. För gör man något halvdant kanske man inte kan generera kraft utav något som ändå är gott. Alla nya upplevelser håller en uppe ett tag av ren eufori. Men det förändrar inte verkligheten som är den världen man lever i och måste ta tag i.

Det enda som stöttat mig hela livet har varit min familj och att jag under nästan hela tonåren tränade Kung Fu i Wing Chun-stilen. Jag fick t o m bättre koncentrationsförmåga och började förstå matten bättre. Den mentala träningen hjälpte mig mycket. Jag kör ofta problemlösning enligt taoistisk naturprincip och är ödmjuk och snäll för att jag inte har ett behov av att slå eller mästra andra. Men själafrid har jag inte, mer än acceptans av att livet är lidande.

Min första riktigt kännbara depression blomstrade ut för fullt vid 16. Redan då kände jag mig otroligt ensam för att jag fungerade, reagerade och kände mig annorlunda och aldrig kände mig hemma i några grupper.

Som 20-åring vaktade jag på och vårdade enträget min pappa för att han inte skulle dö av sin typ1-diabetes. Livräddning var vardag under ett par år. Och när han hamnade på sjukhus under långa perioder så var jag där. Sammanlagt ca ett år, varannan dag minst – och nätter då jag krävde in en säng i hans rum för att vaka och vägrade att sova i nåt anhörighetsrum. Han dog i mina armar när jag var 22. Jag var så stark. Höll tal på hans begravning.

Ett tag senare var jag tvungen att skaffa intyg för att få spärrmarkerade, skyddade personuppgifter pga tidigare felval av partner. En ständig övertro på mig själv att jag kunde fixa allt ledde dit. Och en lätt psykopatvarning jag inte blev rädd för i tid. Illavarslande. Kunde gått mer illa. Är tacksam för att jag vågade häva skyddet när jag fått barn och istället blivit förbannad. Tog beslutet att hellre döda än att leva i rädsla.

Tog efter gymnasiet alla jobb jag fick och stod samtidigt ständigt uppskriven som sökande till skolor för att kunna satsa framåt.

Började plugga på universitetet. Sen gick det utför i stresspåverkan. Ingen studieteknik, omtentor på allt – förutom B-uppsatsen som var en kvalitativ undersökning med intervjuer om ifall viktig hälsoinformation behövde kulturanpassas. (Slutsatsen blev ja och jag hade inte klarat det utan några lite mer studiebenägna arbetspartners. Mitt första VG, som en av fem grupper i klassen. Ett stort steg från alla underkännanden. Då var jag speciellt intresserad och brann för min frågeställning och idé..)

Min egen teori om mitt liv är att jag hade klarat mig mycket bättre långsiktigt om mina personlighetsegenheter uppdagats dvs diagnostiserats i barndomen och jag fått viktiga verktyg – mycket tidigare än vid 41 års ålder. Om jag hade vetat vilken farkost mitt psyke färdats i hade jag kanske påmints och stannat upp innan jag kastat mig ut i saker i ren uppsökande verksamhet. Jag backade aldrig för nya miljöer, men jag var ofta där som antropolog och studerade – gick inte in själv och prövade sådant jag inte kände var rätt, som jag inte trodde jag skulle palla.

Vi med en hög grad ADHD-symtom (alla har ju mer eller mindre) har ofta utsatts för extra, ibland lite ”onödiga” påfrestningar i livet. Jag kanske hade hållit längre om mitt liv inte utsatt mig för svårigheter och jag dessutom vetat om min ADHD-personlighet redan på förhand? Kanske jag inte ens hade behövt en diagnosticering eftersom mitt liv utan extra pålagor hade fungerat? Säkert ligger det mycket i det.

Ibland driver en ADHD-personlighet en egen uppsökande verksamhet för att få endorfinkickar. Ibland mer riskfyllt som droger eller annat missbrukarbeteende – som vi har extra benägenhet för pga ett annorlunda belöningssystem i hjärnan då allt ska komma snabbt, snabbt.
Man kan gå till överdrift med mycket, bli arbetsnarkoman – som klingar lite bättre än vanlig narkoman, men också har risker. Eller få ett felaktigt förhållande till mat, osv osv.

Vid någon punkt med en så extrem personlighet kan man hamna i en ohanterlig livsstress – om man inte haft stor tur att hamna i en (arbets-) miljö då man belönas för att vara gränsöverskridande.

Vid beteckningen ADHD bränner man ofta ut sig för att man inte har gränser. Flytet i livet minskar och motståndet ökar då när påfrestningarna ökar över tid. Man kan lyckas med de lägre studierna i grundskolan på chans, med charm – om man har grundläggande resurser – som med IQ och social anpassning, det sistnämnda som man ofta får lite gratisinlärning i om man är flicka – trots en funktionsnedsättnig. Men det finns ofta en vägs ände – man kan inte leva på att kompensera för inneliggande brister hela livet igenom när kraven på uppåtstigande resultat via ökade prestationer ökar.

I synnerhet flickor är ju duktiga på att maskera sina tillkortakommanden utav att via vår kultur ha fått lära sig ett närmare känslomässigt förhållningssätt och lärt sig socialt samspel, verbalitet och på så sätt undkommer att verka behöva hjälp – trots att de skriker inombords, har både ADHd och Aspergers. De får hjälp senare än utåtagerande pojkar till exempel.

Om jag fått insikterna tidigare, och om det inte ens hänt, det jag inte alls kunde styra, som att pappa blev så sjuk och jag kände ett så stort ansvar för hans liv  – och jag istället hade halkat in på ett bananskal i en yrkesbana där jag passat in – var hade jag varit dag?

Jag trivs inte särskilt bra med läget idag. Påfrestningarna har blivit alldeles för stora. Jag försöker hjälpa mitt barn, men har inte fått hjälpen vi behöver – på över ett år.

Det där med att jag inte kan lönearbeta längre hamnar helt i skuggan av att vakna var tredje morgon och gråta.

Jag gråter mig aldrig till sömns – jag gråter för att jag måste vakna.

Det är också svårt att blogga när tårarna rinner igen när jag påminns om det jävla läget. Varannan vecka tar jag mig samman allt jag kan för min dotters skull. Hon är allt för mig. Då njuter jag av att orka iaf halva tiden – som den bästa mamman.

Det sas ju om orkidébarn att de får svårigheter av press – idag tror jag att jag är en sådan där pressad blomma som ramlar ut en gammal bok.

Och så, när jag googlade efter mitt eget blogginlägg för att länka till ovan, om när jag insåg att det inte blev något arbete som vettig skattebetalare – så hittar jag det här (som jag inte sett förr eftersom det inte var länkat).

Hon skriver: ”Visst är det så att diss är piss, samhället kanske dissat dig Viktoria, men för mig har du varit en tröst, ska du veta.”

Blir alltid så jäkla glad om jag kunnat peppa en enda människa lite.

Kände igen mig så mycket i strofen från SvD om att: Hitta balansen mellan stark och skörEna stunden stridbara amazoner på barrikaderna. I nästa små hulkande knytt i gråtpölen.

Men att visa sin litenhet är en styrka. Att gestalta det alla känner ibland.

Advertisements

4 Responses to “Min skörhet.”


  1. 1 Lena Winge november 5, 2012 kl. 6:58 e m

    Du skriver helt fantastiskt! Läser din blogg med stor behållning. Det gör mig ont att läsa hur du mår dock. Du, som har så mycket att ge borde ha en given plats där du känner att du bidrar. Synd att den platsen så ofta förknippas med lönarbete. Kram på dig! Och tack!!!

    • 2 Victoria Qvarnström november 5, 2012 kl. 7:36 e m

      Jag är egentligen fullt nöjd med detta värvet idag – att blogga och informera om npf och ta hand om mitt barn. Min payback är att jag vet att jag hjälper.
      Om jag bara inte hade varit så utsketet trött av att vara diagnosbarnsförälder som ingen i min kommun lyssnat på förr.. Kämpar för min dotter idag. Min kommun vet inte vem min dotters läkare är, men de kommer förstå att allt jag larmat om, via vad den läkarens forskning lärt mig – tyvärr stämmer.
      Jag högaktar min dotters läkare Svenny Kopp som är den som känner dessa flickor generellt bäst av alla. Hennes forskningsresultat kan inte ens en stel tjänsteman undkomma – hoppas de lär sig något för framtiden. Inga fler ska bli så nedbrutna som vi har blivit.

      Tack för peppen!! Den behövs!! ❤
      Victoria

  2. 3 Anders Randin november 5, 2012 kl. 8:02 e m

    Hej Vicki…
    Jag läser din blogg så ofta jag hinner och det med blandade känslor.
    Det är intressant då jag lär mig mycket av dig om olika funktionsnedsättningar och annat men det gör mig också ibland sorgsen och ledsen inombords då jag läser vad du har varit med om och hur du mår ibland.

    Vi har känt varann länge men aldrig särskilt djupt tyvärr av olika orsaker.
    Jag vill att du skall veta att jag tänker på dig ibland och hoppas att du mår bra…

    Det hade varit roligt att träffa dig igen någon gång.
    Skall tänka på dig nu ikväll och hoppas att du får en fin kväll med din dotter…

    Varma kramar

    Anders

    • 4 Victoria Qvarnström november 5, 2012 kl. 8:39 e m

      Tack Anders. Vi har varit igenom tuffa tider ihop, ifråga om ytliga blåmärken i träningslokalen. Härliga tider. 🙂 Du är en person som står ut från mitt gångna liv och det var kul att hitta dig igen.

      Jag är barnledig denna veckan, inte lämnat sängen knappt, på tre dagar.. Måste ta igen mig inför nästa omgång. Mycket av min energi får gå till min dotter. Bloggar gör jag bara för att orka allt. Men har du ett nummer till den dära RUT som diskar och städar för en – så skulle jag bli djupt tacksam!

      Hoppas vi ses någon gång, jag skulle känna igen dig på en gång!
      Tack för dina varma kramar – återgäldas.

      Vicki


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Arkiv


%d bloggare gillar detta: