Snöängel och vårblomster – markera värde i sin svagaste stund

Det är få saker som gjort så djupt intryck på mig som när jag desperat 2006 skrev in mig på psyket, trots att ha avstått så många gånger. Men jag kunde ju inte sluta gråta! Det brukar man ju kunna och övergå i något uttröttat lugn, förr eller senare. Min dotter hade fått sin typ1-diabetesdiagnos en månad tidigare.

Pappa dog i sviterna av sjukdomen efter några plågsamma år. Han dog i mina armar när jag var 22 och han 62. Hade i akutlägen försökt rädda hans liv otaliga gånger och jag hanterade fler insulinkoman än jag vill, eller faktiskt kan minnas. Under två år försökte jag med all min envishet att få honom att överleva längre, medan sviterna av den kroniska sjukdomen bara blev svårare. Vakade varje gång han blivit sjukhusliggande. Var hos honom minst varannan, men mest varje dag och försökte muntra upp. Jag kunde inte släppa. Han var dödsdömd med sina skadade blodkärl. Det vägrade jag se. Men det halkade utför – trots allt jag försökte. Då, när min dotter fick samma sjukdomsdiagnos så brast hela min värld. Det var det enda jag inte kunde hantera, inte samma sak en gång till.

En månad efter dottern och vi föräldrar åkt in på sjukhusets barndiabetesavdelning fick min äldste bror köra mig in till psykakuten mitt i natten. Jag i pyjamas med tårarna bara strömmade utan slut. Hade brutit ihop totalt. Jag blev inskriven, för att jag ville det för första gången, trots många svåra år av depressioner, men då jag alltid vägrat. Psyket kommer man väl aldrig ut från trodde jag? Men jag visste inte var jag skulle tagit vägen om jag inte fått komma in och få en möjlighet att bygga upp mer personlig stabilitet för att kunna hålla ut och bli starkare igen. Jag ville ju leva för min dotter, men höll på att gå under av ångest och sorg. Var så förbannat livrädd.

Inskriven den första natten så ekade min gråt så skrämmande i det gamla rummet med högt i tak, så jag ringde på klockan och en skötare kom. Jag visste inte att dörren faktiskt var olåst. Hade hört så mycket om psyket. Blev mycket lugnare när jag direkt fick prata med en vårdare om mina känslor.

Hade inte läkaren på samtalet lite lätt nämnt ECT så hade jag själv gjort det. Allt för att ha en chans att hjälpa min dotter. Lite minnesförlust var ingenting mot alternativet att inte finnas kvar och orka för henne. Jag hade gjort vad som helst för att komma ur den värsta svackan i mitt liv och vara mamman hon behövde!

Jag kedjerökte under dagarna i rökrummet. Jag kunde inte ens skriva något längre för att avlasta mitt inre tryck. Behovet att kunna skriva ner det jag kände var så stort. Och jag hade förlorat den förmågan som alltid räddat mig. Hade teckningsblock och pennor med mig hela dagarna på avdelningen. Men mer och mer sällan i rökrummet, för jag lärde mig att därinne fanns det utrymme att prata på en mycket bra nivå, med människor som befann sig där jag var. En nybliven änka som var under sig av sorg ville att jag målade en målning efter hennes beskrivning, efter att hon sett mitt kärleksträd till min dotter. Hon berättade om vilket träd som varit hennes mans favorit och jag hittade en bok om träd så att jag kunde imitera barken. Hon ville betala, men jag sa nej. Accepterade till slut en tjuga skattefritt som arvode för att få det ur världen.

Där inne i rökrummet fann jag den familj som jag just då behövde. De är som fastetsade i mig. Fast jag inte minns allas namn längre efter alla år. Detta var ju januari 2006. Men minns troligen för alltid deras personliga historier och våra då så starka relationer.

Jag blev faktiskt chockad av att det var så många som behövt bli rejält ihopsydda på kirurgen innan. Skador med desperata självorsakade hugg i magen! Eller allvarliga skärskador på lemmarna. Eller den fantastiska livsälskande småbarnsmamman som hade djupa ärr runt hela underlivet – gjorda av en ex-partner. Många personliga helveten på jorden samlade på liten yta. Respekt kan aldrig bli större än så.

Mina medpatienter – och jag – var så nedslagna, kvästa av livet och just då kunde vi inte se något hopp. Jag kunde inte säga så mycket för att trösta dem. Mer än att lyssna och förstå. Och jag själv behövde tröst och fick. Att de var där stärkte mig mer än de professionella vårdsamtalen.

Vi hade en vårdare på avdelningen som jag började kalla Nazi-Helga. Hade ju mött en likadan onödigt ovänlig typ på BB, där jag också varit så skör, men samtidigt lite envis. Om det inte var samma kvinna? En hård och bitter kvinna vars viktigaste uppgift verkade vara att straffa oss? Hon stod och kontrollerade hur mycket kaffe vi tog. En kopp var hennes regel. Det var – tog jag reda på – dessutom koffeinfritt och kunde inte påverka oss på något sätt mer än allmänt välmående av smaken och värmen. Men hon verkade trivas lite mer med att ha kontroll på oss, troligen mindre värda ”dårar”. Det blev ganska förnedrande. Ingen behöver ha någon som står och hänger över en med sina alltid sura miner. Hon hittade en annan livsuppgift också. Stängde av musiken i spelaren någon tog in i rökrummet för att vi behövde höra något annat än de deppiga sjukhuskanalerna.

Ingen av oss ville egentligen vara där. Vissa var tvingade av akut vårdbehov för att rädda deras liv. Andra av omständigheter då det inte fanns någon annan lösning då livet kändes slut och det kändes väldigt nära i förtvivlan. Jag tänkte på boken ”Äppelblom och ruiner” av Marianne Ahrne. Då hon iofs helt idiotiskt hade blivit ihop med en psykpatient. Alltid tyckt att det var så blåögt korkat, men en intressant berättelse. Och den berättelsen påminde om där jag var. Och om ett lätt hopp – ändå.

Jag som hade frigång att gå ut själv köpte två jättestora muggar. En till mig och en till en vän – för att vi skulle kunna ta en men stor kopp kaffe. Helt enligt reglerna och reta Nazi-Helga. Någon måste ju markera! Jag hade också köpt en liten ruggsliten lappad nalle som satt i koppen när min unga vän fick den. Jag sa att nallen egentligen skulle ha haft en säkerhetsnål i örat också – som symbol för hur mycket ”punk” min nya vän var. Men att hon fick sätta in en när hon kommit ut – för hon självskadade sig. Fick henne att lova att aldrig använda den där säkerhetsnålen så.

Sedan tog jag spontant silkespappret som muggarna varit inpackade i, hittade lite sytråd och satte mig i rökrummet och fick med mig mina vänner att riva ut små äppelblommor av det rosa silkespappret, som vi band ihop till girlander med sytråden. Vi hjälptes koncentrerade åt enligt den tanke jag fått och berättat om. Vi kunde göra något! Ett behagligt bevis på att vi hade något att leva vidare för! När vi knåpade ihop silkespappersblommorna så glödde alla.

Sedan när vi var klara med att ha knutit ihop blommorna, så stack jag. I deras namn, de som inte fick/kunde.

Gick ut på den snötäckta januarigården en trappa ner utanför fönstret under matrummet och rökrummet och slängde upp våra fruktträdsblommor i trädens nedersta grenar dit jag nådde. Föll till sist bakåt i den orörda snön och gjorde en snöängel. Hoppade upp för att inte förstöra ängelns perfekta konturer.

Mina vänner uppe på avdelningen höll sig is-coola som vi kommit överens om. Ingen av dem kikade ut genom rutorna under min aktivitet nere på gården.

När jag var klar och hade smugit tillbaka in så hade de redan sett våra egna äppelblommor. Och min överraskande snöängel i kärlek till dem, dessa fantastiska personer!

Det hade blivit viktigt med detta första mål för oss alla och var och en.

En egentligen enkel – men samtidigt i situationerna vi befann oss – oerhört stora och bara kärleksfulla protest trots att vi där inte hade någon egen röst eller ens var människor.

Nazi-Helga glömdes i princip bort. Vi hade med några små steg tagit befälet över vår egen dagsordning.

Jag behövde inte tillägga så mycket. De log redan så brett, med bus, glimtar och liv i ögonen. Det sa allt.

I mitt hjärta skrek jag ut orden:

”Det kommer en vår – till oss alla.”