Bye bye. Ses på Soc?

Tycker det är ganska otroligt. Jag har sökt rehabiliteringsplatser utan svar. Jag som kan så mycket. Tror till och med att mina facebookvänner och twittervänner sett att jag har stora funktioner. Men ingen har svarat. Ens försökt.

Via en väns rekommendation fick jag en arbetsträningsplats som blev till nio månader. På gatutidningen Faktum för hemlösa att arbeta med de hemlösa i distributionen. En fantastisk erfarenhet att klara av. Jag trodde jag visste vem jag var innan. Men växte mer och lärde mig om medmänsklighet och respekt på ett så nära sätt jag aldrig hade trott.

Dessförinnan och efteråt, ingen respons. Sökte ju något vettigt att göra för att ta tillvara livstakten jag hade fått. Rutiner. Behövde den stöttningen. Jag är bra när jag får mer stabilitet. Men icke någon mer respons. Och jag är inte den som tigger om att få lov att duga. Har jag inte bevisat mig själv flera gånger om?

Jag har lite extra twistar som jag är öppen med. Jag har ADHD. Jag är stresskänslig. Jag är en jävel på att driva igenom organisation på en arbetsplats. Kan hantera oväntade saker och vara en människa samtidigt.

Men sedan måste jag få gå hem. På halvtid. Behöver vila emellan mina insatser.

Jag är ett för osäkert kort, jämfört med en obränd 25-åring. Jag är inte en människa man kan bränna ut – mer. Jag vet mina gränser idag. Men alltid jämförd med, sådant är arbetslivet.

Så – då förväntar jag mig att Ni, just Ni är villiga att betala min förtidspension nu? Jag orkar inte längre försöka, efter 15 års försök för att allt ska bli normalt igen. Rehabiliterat mig själv flera gånger, med krasch som följd varje gång. Jag visste inte att jag hade ADHD – då.

Tack och hej, nu skiter jag i Er – Samhället. Som det stora samhället har skitit i mig. Och även de små arbetsgivarna som kunde fått njuta av min närvaro, gratis. Men inte ens gett mig den lilla chansen. Som bara sett stigmat. Så nu orkar jag inte försöka leva upp till era villkor av att vara perfekt längre.

Bye  bye. Vi ses på soc – kanske?Igen kan ta Försäkringskassebeslut för givet.

Ring mig när ni hamnat på botten, så kan jag råda er – om att inget stöd, ingen solidaritet finns, även när den individuella viljan finns. Jag räknar inte ens med att samhället ger mig en försörjning. Men jag orkar inte mer.

Nu är det för sent för min del. Orkar inte leka med er längre när ni pissar på mig – hela tiden. Ni människor och företagare som ska representera: Samhället.

DISS ÄR PISS.

Och annars då?
Går bilen bra?

Advertisements

16 Responses to “Bye bye. Ses på Soc?”


  1. 1 katastrofhuset juni 2, 2012 kl. 8:08 e m

    Nej du kan inte ge upp. Även om de känns tröstlös, och som det aldrig kommer lösa sig, så händer det något bra plötsligt.

    Du måste våga tro på det. Inga ska tvinga oss in i försörjningsstöd. Aldrig

    • 2 Victoria juni 4, 2012 kl. 12:39 e m

      Jag ser det mer som att foga mig i livets omständigheter, något jag vägrat så länge. Hade haft ett mkt lugnare liv om jag inte hade varit så envis med att återgå i arbete. Men jag fyller livet med mening ändå. Och är tacksam för ”mina” damptanter som peppar så och tror på mig när jag själv inte orkar. 🙂

      Kram!
      Victoria

  2. 3 Jeanette juni 2, 2012 kl. 10:13 e m

    Ge inte upp tjejen! Du är jätteduktig!!!
    Be din handläggare på A-förmedlingen om en coach eller liknande.
    De får mer resurser i år för just rehabiliteringsplatser – det är ofta lättare om du får en ”utomstående coach” som har mer direkt kontakter med arbetsgivare.
    Försöker skicka över energi till dig!

    ”Brinn så länge du lever, låt ingen släcka din glöd. Brinn så vi alla kan se dig, vägra vara levande död”

    Stora kramar

    • 4 Victoria juni 4, 2012 kl. 12:36 e m

      Jag har valsat omkring i rehabteam i tre år nu och haft en coach en kort period. Men det är företagen det hänger på. Det är nog inte för mig att komma tillbaka på ordinärt sätt. Utmattningen börjar kännas nu. Men jag fortsätter att brinna! Dock inte för att ta igen allt jag missat i samhället.

      Ja, jag kommer fortsätta brinna. tack!!

      Kram Victoria

  3. 5 Tristessa juni 2, 2012 kl. 11:59 e m

    Nee detta var nog det sorgligaste jag läst i din blogg. Känner inte dig det allra minsta men är övertygad om att du hade vart så himla bra på rätt ställe. Sånt känner man. Vet inte varför inte samhället kan se, kan förstå. De är så klart för fyrkantiga och du så mycket mer än så. Helvete att det skall vara så svårt. Hoppas att du har en tillfällig dipp och sedan reser dig igen, revansch!! Förr eller senare blir det så, om inte för dig eller mig men samhället kommer få känna och kanske fatta en dag…och ångra sig.

    • 6 Victoria juni 4, 2012 kl. 12:33 e m

      Ja, det är ganska sorgligt, men jag har känt så länge. Har ju försökt i olika program under tre år nu, men det blir bara tillfälliga sejourer. Jag har vägrat pension innan, för jag har velat uttömma alla möjligheter. Nu känns det som jag har gjort allt i min makt.
      Tack för peppen iaf!! 🙂

      Victoria

      • 7 Tristessa juni 4, 2012 kl. 11:42 e m

        Iofs, att få sjukersättning, pension eller vad det heter, det kan ju leda till ordentlig ”vila” för dig, rent ekonomiskt slippa oroa sig hela tiden för om det kommer in några kr. Det kan kanske då inträffa saker, nya regler och andra attityder (förhoppningsvis inom kort) som gör att du hittar din väg tillbaka. Botten behöver inte vara för alltid utan förhoppningsvis en tillfällighet där du tillslut kan hämta styrka. Ähh lätt att ge andra pepp, men svårt att tro och ta. Det förvånar mig inte om du skriver en bok eller gör något helt på egen hand och lyckas finna din väg!
        Lycka till dig!!!

      • 8 Victoria juni 6, 2012 kl. 10:01 f m

        Mycket riktigt – lätt att ge pepp till andra, men själv rodnar man och skruvar på sig.. :-)Men tack! Men utan trygg inkomst blir min hälsa dålig, fylla i papper rätt, komma ihåg det och aldrig veta vad det blir.. Lättruckad så.
        Jag hade nog kunnat vara pensionär nu, men begärde tidsbegränsat med omprövning ca vartannat år, alltid – i tolv år. Jag ser inte längre pension som en dödsdom, som jag gjorde då – förr. Mitt liv har mening. Och inte minst för att jag har ett barn att varsamt guida. Men också för att jag skriver. 🙂

        Tack!!
        Victoria

  4. 9 Theresh juni 3, 2012 kl. 3:19 e m

    Bra blogg! Har en egen blogg där jag berättar om hur livet som mamma i en familj där 1 ligger under utredning och en skall nog börja utredas!

    • 10 Victoria juni 4, 2012 kl. 12:44 e m

      TACK! Bloggen är mitt hjärteprojekt. Ska bli intressant att se hur det utvecklar sig för din familj, det är mycket på gång för er nu.

      Victoria

  5. 11 HA juni 3, 2012 kl. 3:59 e m

    Det är samhället det är fel på, inte dej! Jag såg på youtube ”jag har adhd”. Den var riktigt bra!

  6. 12 Susanne juni 9, 2012 kl. 8:59 e m

    Älskade Victoria… Skriv en bok! Ut och föreläs! Sluta aldrig skriva! Och framför allt, ge inte upp! Du har hjälpt mig så enormt mycket att orka kämpa vidare när allt sett mörkt ut. Vet inte vart jag hade varit idag annars. Tror inte jag är ensam om att ha dig och dina ord att tacka för att vi orkat ”rycka upp oss” efter att ha läst din blogg. Du betyder!!! ❤

    • 13 Victoria juni 12, 2012 kl. 11:53 f m

      Men fy fan, ska du sabba min mascaramålning vännen? TACK. Även när du och jag pratade i telefon för ett par år sedan kände jag så mkt, av det du berättade att du var med om. Visst tänkte jag att det fanns likheter.. Och när du berättar om hur du går framåt i sökandet så blir jag outsägligt glad. Tack för att du inte ger upp – för du är värd allt gott!

      Vicki


  1. 1 Ingen fullvärdig människa i samhällets ögon « T a n k e r a k e t e n Trackback vid juni 4, 2012 kl. 6:37 f m
  2. 2 Rehabilitering till arbete eller habilitering till liv. « Victorias ADHD-blogg. Trackback vid juni 4, 2012 kl. 6:28 e m
  3. 3 Min skörhet. « Victorias ADHD-npf-blogg. Trackback vid november 5, 2012 kl. 6:32 e m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Arkiv


%d bloggare gillar detta: