Det finns inget som är lagom med mig.

Hur kul jag än tycker saker är så blir det ofta för uttröttande. Väl igång finns inget stopp. Efteråt är jag slut.

Jag försöker ju engagera mig i volontärarbete när tillfälle ges, för saker jag tycker är viktiga. Under HBTQ-festivalen förra året var jag med i webredaktionen. Samlat mina alster och inlägg från festivalens hemsida och qx-bloggen som jag skötte – på min mer varierade personliga blogg Victorias Ankedoter. En vecka. 21 genomtänkta publiceringar både från viktiga hbtq-seminarier, lite mingel och fotokavalkader samt lite lättsammare inlägg. På qx-bloggen var ju mitt upplägg ett seriöst inlägg följt av två roligare eller fotomingel per dag. Samt lite för hemsidan. Allt arbete med fotona hemkommen nattetid, sortera ut publiceringsbara bland ett par-tre hundra var något jag såg fram emot när jag fotograferade. Genomförandet var bara något jag måste göra för att fullfölja mina idéer och forma mitt upplägg så bra jag kunde. Det finns inget mellanläge för mig när engagemanget slagit rot.

Tyvärr orkar jag det inte bara. Jag låg i min säng i två veckor efteråt, efter jag slutfört och knutit ihop påsen under ett par dagar extra. Men jag var nöjd och är fortfarande nöjd och glad för mitt slit och resultaten.

Men jag har fått inse att jag inte kan mer. Kan inte ta på mig sådana intensiva uppdrag. Man kanske i teorin kan göra det lite mindre intensivt – men jag kan det inte. För det skulle kännas halvdant och halvhjärtat.

På ett sätt en stor sorg att jag inte fick rätt hjälp för 20 år sedan när jag var 25 och på topp av min ork. Jag jobbade lika intensivt då, tre jobb samtidigt, särskilt på projekt som frilansare på reklamfilmsinspelningar. Vilken arbetsgivare som helst tittar förundrat på en sådan slitvarg. På mitt första uppdrag uttryckte en japansk reklambyårsnubbe ”att jag skulle bli en bra fru”. Enligt japansk modell kanske? Blev lite utbränd och vidbränd.

Saker som gör andra lagom trötta gör mig närmast katatoniskt utmattad. Brukade följa med min dotter skolklass på läger varje höst för att sköta hennes typ1-diabetes. Blev inkastad i andra sysslor, det var helt OK att diska eller fixa måltider – då slapp jag dessutom den höga volymen av hundra barn. Jag tänkte inte på det då, upptäckte det sedan, att det var alldeles för påfrestande för mig att leda en barngrupp till stranden, uppdrag som verkade ingå naturligt och de andra medföljande föräldrarna inte verkade tycka var så jobbigt.

När jag kom hem efter en natt och två dagar kunde jag inte prata på ett dygn. Det bara kom sludder ur min mun och det gjorde nästan fysiskt ont inuti av påfrestningen. Blev tvungen att isolera mig och sakta återfå kraften.

Visst är det lite bittert att min energinivå gått ner i någon sorts åldersutmattning också. Man tror inte på det när man är ung och hör äldre säga: ”Jag är ju inte 25 längre”. Men de flesta över 35 går hem tidigare från krogen än de gjorde tio år tidigare.

Med en ADHD-problematik är man i min ålder ännu mer utmattad och utan hjälp av kunskapen, dvs en diagnos på problemet så är man för fartblind för att se det själv. Det blir normaltillståndet att köra på i maxfart, kollapsa av utmattning, för att åter igen försöka återgå till vad man uppfattar vara sin normalkapacitet – dvs väldigt duktig.

Men man kan, som jag drabbas av stimulansöverskott och blockeras. Den där lilla orken jag har måste min dotter få.

Som jag twittrade: ADHD -flickor är speciellt bra på att mörka sina brister. Men efter grundskolan börjar det bli svårare. I medelåldern är orken ev slut.

Det är inte ADHD:n i sig som är skäl till att det är svårt att arbeta. Det är de negativa följdverkningarna – den totala utmattningen och depressionsskoven. Hade det varit 20 år tidigare hade jag kanske lärt mig dra i bromsen i tid och ha en vettig takt.

6 Responses to “Det finns inget som är lagom med mig.”


  1. 1 Caroline Andersson maj 30, 2012 kl. 11:15 f m

    Intressent hur man känner igen sig. Och hur orken är bättre idag när jag vet hur jag ska förhålla mig till den. Och jag inte toksomnar på soffan kl 21 för att jag faktiskt inte har behövt använda 200% av mig som jag gjorde innan utan klarar mig på kanske 75% beroende på vad de e för dag. Min pojkvän frågade om jag inte borde sluta med min medicin och han råkade få se hur jag var utan och sa åt mig att ta de lugnt. Tog min medicin och hade sen en diskussion med honom om att han tyckte att jag skulle sluta. Skönt iaf att det fungerar och att jag har en insikt om hur jag som person fungerar nu efter. Kul att läsa din blogg 🙂

    • 2 Victoria maj 30, 2012 kl. 11:45 f m

      Mitt sätt att förhålla mig till orken är att ha lägre krav än förr och så lite extra påfrestningar jag kan. Jag kan lätt trigga igång min hyperaktivitet – vilket jag gör ibland när jag bloggar. Men det är under kontrollerade former och det är jag som styr själv, inte krav utifrån.

      Jag har flera vänner med ADHD som äter centralstimulerande(jag gör det inte) och de vittnar om att livet blir omöjligt utan. Folk som tycker man ska sluta med medicinering borde få bo hemma hos någon omedicinerad med svår ADHD, så de förstår skillnaden.

      Det känns tryggt att veta vad som sker när det inte funkar, jag misslyckas ännu, men har så klart lärt mig en hel del som ger mig bättre livskvalitet.
      🙂 Victoria

  2. 3 joanna maj 30, 2012 kl. 2:42 e m

    kan bara säga att jag känner igen mig! och det blir bara värre, orken räcker inte alls på samma sätt som tidigare. Har försökt att förklara hur det känns att ligga som en ostbåge i soffan med migrän i hela kroppen. Har precis varit hemma 2 dagar för just detta. Har inte hittat några riktigt bra strategier men jag hoppas komma dit.


  1. 1 Sviter utav allt för lång tids press. | Victorias ADHD-npf-blogg. Trackback vid mars 23, 2014 kl. 5:52 e m
  2. 2 Mina bästa ADHD-inlägg här. | Victorias ADHD-npf-blogg - om att vara mal placé. Trackback vid maj 29, 2014 kl. 1:32 e m
  3. 3 Mina bästa ADHD-inlägg samlade | Victorias ADHD - autism - blogg om NPF Trackback vid oktober 26, 2014 kl. 12:25 e m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Arkiv


%d bloggare gillar detta: