Manual för ADHD-barn.

Agneta Hellström på Stockholms ADHD-center har gjort en manual som jag tycker är fantastisk: Att vara förälder till barn med ADHD. Det är en PDF-fil som man kan skriva ut som en folder.

Jag tycker att råden är jobbiga att ta till mig eftersom jag själv har ADHD och har svårt för struktur i vardagslivet, men desto viktigare eftersom jag också har ett bokstavsdiagnosbarn som behöver mitt stöd.

Jag har fullt upp med att styra upp henne och främst hennes typ1-diabetes som måste prioriteras hela tiden, varje dag, nästan dygnet runt. Därför är det svårt att orka ta tag i de andra bitarna som skulle hjälpa henne bli mer självständig. Jag vet det men orken tar ändå ibland slut där efter de mest akuta hälsoåtgärderna.

Råden avslutas fint nog med lite hopp och pepp:

”Var inte orolig för barnets framtid – du kan påverka den. Bestäm dig för
att just ditt unika barn med tiden kommer att kunna hantera sina svårigheter allt bättre och dessutom hitta en plats i samhället där det kommer till
sin rätt och blir omtyckt för sin egen skull.
Med din hjälp!”

Hopp är det vi diagnosföräldrar behöver. Och en manual. Och lite hjälp, men det är en annan fråga.

Annonser

14 Responses to “Manual för ADHD-barn.”


  1. 1 JCMAS mars 8, 2012 kl. 9:30 f m

    Jag läste dessa ord för flera år sen och tog dem med mig. Min son med ADHD är nu 17 år och har kommit en bra bit på vägen i att bygga sina system, har en väldigt fin självinsikt och trivs med det mesta. Han är unik och har en problematik, ja. Men han har redan nu hittat flera sammanhang där hans förmågor är det som tar överhanden över svårigheterna.

    Det är fantastiskt.

    • 2 Victoria mars 8, 2012 kl. 10:31 f m

      Tack, det där behövde jag höra! 🙂

      Victoria

      • 3 JCMAS mars 8, 2012 kl. 1:43 e m

        Vad fint 🙂

        Jag tänker det ibland… Att han skulle kunna berätta för andra hur han gör. Han är liksom hopp på så många sätt.
        Han har haft det jättejättetufft, varit utestängd från skolan, varit sjukskriven för depression…. Haft ett helvete rent ut sagt. Och nu glittrar han, har en hobby, jobbar på i skolan (om än inte på ett traditionellt sätt), har flickvän, drömmar om framtiden, mod, hopp. Framförallt hopp! Att hantera svårigheter är oändligt mycket enklare med hopp…

        När han var 12-13 år hade han nog mått väldigt bra av att få höra sig själv som 17-åring.

        Tror ni någon skulle vilja höra honom berätta? Skulle han kunna hjälpa?

      • 4 Victoria mars 11, 2012 kl. 12:23 e m

        Så klart han borde berätta och jag tror han kan inge stort hopp för andra unga! Han kunde kontakta sin gamla skola till att börja med, förutsatt att han är bekväm med att föreläsa, eller annars skriva något? Någon som är i nästan samma ålder som skolungdomar skulle nog kunna beröra mer än en åldring, som vi. 😉
        ”När han var 12-13 år hade han nog mått väldigt bra av att få höra sig själv som 17-åring.” Ta fasta på det! Jag vet flera unga som skulle må bra av att höra att allt inte är hopplöst, även om det kan kännas så ibland.

        Kram!!

    • 5 dyslektiskairrfarder mars 8, 2012 kl. 10:56 f m

      Det är mer sådant som här behöver komma fram i media bruset än ond bråd död, en diagnos behöver inte bara var något negativt (har inga egna erfarenheter från att det är så, men är ändå övertygad om att det är så på grund av andrahandinformation) den för även mer sig fördelar för vissa situationer. Även om den i vår fyrkantigt systemstyrda värld ibland är djävligt svår att finna.

      Sprid mer positivt för att skapa flera positiva förebilder!

      • 6 Victoria mars 11, 2012 kl. 12:26 e m

        Jag önskar jag var bättre på att sprida hopp, är kanske lite färgad av bekymmer, men därför försöker jag med ren information ge hopp. Ingen romantik, bara ren information talar sitt eget språk. 😉

      • 7 dyslektiskairrfarder mars 14, 2012 kl. 7:28 e m

        Det var inte så jag menade!

        vist du kanske inte skriver mest positivt, men du skriver ändå öppet och ärligt. Det jag menade att det kunde vara skönt att få mer positivt, öppet och ärligt skrivet.
        Istället för pressens skräckpropagande och senaste nytthybris!

      • 8 Victoria mars 15, 2012 kl. 6:05 e m

        Jag funderade mest själv på hur jag är eller uttrycker mig. 🙂
        V

  2. 9 malix.se.malix mars 8, 2012 kl. 9:53 f m

    Tänker att det är en tanke vi måste vila oss i, vi som är och har. Min son är nu 19 år och just nu i ett annat land. Han blev uttagen till att få åka till Portugal för att praktisera 5 veckor. Innan han åkte så var jag livrädd för allt som kan hända, när det som det brukar vara han glömde, han tänkte inte på det, det bara hände och för att man kan. Redan första dagen fick han en tillrätta visning av vaktmästaren att jaja inte plocka apelsiner.

    Nu har det tre veckor han varit där och vad jag hör på honom är han lycklig, glad över att få prova. Känner att detta är något som är en av de saker som formar honom. Men Det var inte lätt att skicka iväg honom. Då jag vet att det ibland händer lite mera saker runt honom än vad som borde.

    Detta för att han liksom jag saknar det där eftertänket. Har flera barn med samma svårigheter och lättheter och även de börjar hitta till sina platser i livet.

    Ser att de känner trygghet i att vara just sig själva. Det inbillar jag mig är det viktigaste för våra barn. Att de har en möjlighet att få vara i sina tillgångar och växa upp i sina dugligheter.

    Mina barn har hittat sina styrkor i sin ADHD och just det tror jag är viktigheten så att de kan se sig i spegeln och känna att jag duger, jag duger för att jag är jag. Sen är ju inte det den enda lösningen men en viktig del i att växa upp och lära sig leva med sina o och tillgångar.

    Visst ofta är vägen kantigare för vissa av oss och för våra barn. Våra högsta önskningar som föräldrar när barnen går i skolan. Är mera självklarheter för föräldrar med barn utan ADHD. Vägen genom skolan och sånt kan vara svår och kantig men precis som vi själva gjort så kommer de hitta till sina sammanhang i sitt liv.

  3. 11 Anonym Fröken mars 12, 2012 kl. 12:52 e m

    Den där manualen tänker jag skriva ut, så fort jag kan och om jag kommer ihåg. Är själv mamma med ADHD, och mitt barn på inte ens 2 år fyllda har visat lite tecken på NPF.

    • 12 Victoria mars 12, 2012 kl. 3:17 e m

      Vad bra. Ska ju själv skriva ut, men har glömt. 😉
      Man känner sitt barn, så mkt kan jag säga.
      Lycka till med manualen!


  1. 1 Dolda funktionshinder – är just dolda. OK? « Victorias ADHD-blogg. Trackback vid maj 24, 2012 kl. 7:58 e m
  2. 2 Lite från bloggsidan skriven av: Victoria Qvarnström | npfbloggar Trackback vid april 20, 2013 kl. 7:38 f m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Arkiv


%d bloggare gillar detta: