Diagnosjämförelser.

Eftersom folkbildning inte verkar vara ett mål för kvällspressen vill jag beskriva lite runt ADHD och andra neuropsykiatriska (npf) -och psykiatriska diagnoser. Även på Newsmill om att kunskapen om neuropsykiatriska diagnoser måste bättras -lite omredigerat.

Evidensen inom många sjukdomsområden baseras på erfarenhet, kanske psykologiska tester och statistik därav. SBU:s sida, Statens beredning för medicinsk utvärdering

Funderar en del på hur man kan bevisa ADHD. Men testerna man genomgår måste tas på allvar, eftersom all medicinsk utvärdering görs på samma sätt. Mätbarhet i maskindiagram och röntgen finns inte alltid. Som att exempelvis man kan lida av reumatiska symptom utan att det ger utslag någonstans mer än hos patienten. Och ni vet att jag inte misstror reumatismpatienter.

Medicinska utvärderingar görs ofta i beprövad erfarenhet i undersökningar och samtal mellan läkare och patient, både inom psykiatri och inom somatisk/fysisk/biologisk medicin. En läkare som inte kan lyssna på sin patient är ingen bra läkare och kanske borde ägna sig åt laboratoriearbete och forskning istället.

Förstått att man iaf kunnat mäta en skillnad i frontalloben hos personer med ADHD, men är det inget som används inom diagnosticeringen, utan har setts på personer med redan fastställd diagnos, under forskning. Hur tillförlitliga dessa röntgenundersökningar är vet jag inte. Sidan jag länkat till åtta år gammal, så här såg det ut 2004. Jag har sökt runt men inte fått något svar på varför magnetkamera (MT) som använts vid forskningen inte används i klinisk rutin kring ADHD-diagnostik, eller om det kunde användas som säkra kriterier. Nog för att köerna på ADHD-utredning redan är långa på uppåt 2-3 år, för att det inte finns pengar.

Karin Brocki forskade genom longitudinella studier.  I Brockis senare studier kombineras problemen med exekutiva funktioner och ADHD på ett intressant sätt med aktuella metoder och teorier för att undersöka associationen mellan gener och underliggande neurala processer. Nedsättningar i de hjärnfunktioner som brukar kallas exekutiva funktioner har visat sig utgöra en viktig del av det komplexa orsakssambandet bakom Attention Deficit Hyperactivity Disorder /ADHD.

Här är en kort sammanställning av vad kända forskare inom npf-området kommit fram till år 2003 på en konferens i Göteborg. Intressant om man följt forskningen vidare och vet vad slutsatserna blivit idag, ofta samstämmande.

Barnpsykiatern och överläkaren Svenny Kopp kom 2010 till slutsats efter många års forskning på runt 100 flickor, att flickor underdiagnosticeras och inte känns igen i tid i skolan. Detta gäller både diagnoser inom autismspektrat och ADHD som underdiagnosticeras hos flickor för att deras symptom skiljer sig från pojkarnas, och forskningen tidigare enbart grundat sig på de mer synliga pojkarna. Precis som inom den somatiska vården baseras diagnoskriterierna på det manliga könet. Som Svenny Kopp säger här så handlar hennes forskning ”om en grupp flickor med stora funktionssvårigheter som inte blivit uppmärksammade”. Läs på mer här under Gillberg Centre. Där står det att diagnoskriterierna kanske kommer att ändras, då ADD, den lågaktiva ADHD:n utan hyperaktivitet kan komma att falla under autismspektra.

För min del är inte det viktigaste vad det kallas, utan att man hittar rätt sätt att behandla och hjälpa de som har problem. Hänga sig kvar vid en beteckning är oviktigt. Dessutom får, rent krasst, lika krasst som livet är för de drabbade, personer med diagnoser inom autismspektrat stöd av den ganska starka lagen om LSS – lagen om särskilt stöd. Vilket inte personer med ADHD får, om de inte har en särskilt svår ADHD, även om ADHD kan vara nog så svårt att leva med.

Neuropsykiatri är ett komplext område. ADHD och systerdiagnoserna Aspergers och andra diagnoser inom autismspektrat har upp till 80 procents ärftlighet och andra diagnoser går väldigt ofta hand i hand, så att flera diagnoser upptäcks under utredning, som Tvångssyndrom OCD/OCB, Trotssyndrom, Dyslexi, Dyskalkyli, självskadebeteenden som kan vara ätstörningar eller missbruk. En förälder med ADHD kan mycket väl få barn med Aspergers och vice versa, ärftligheten korsar emellan olika npf-diagnoser. Som ni förstår tycker jag det är ett för allvarligt område för att ens släppa fram kreti och pletis ytliga opålästa åsikter som är rena fördomar om att barnen bara är ouppfostrade.

För vad är det vi som diagnosticerats med ADHD annars har för diagnos, om inte uppmärksamhetsstörning och/eller hyperaktivitet? Många som diagnosticerats med ADHD i vuxen ålder har bollats runt inom psykiatrin. Ofta har man redan fått andra psykiatriska diagnoser, men inte blivit hjälpta av de svaren utan antingen kämpat själva under långa år för ytterligare utredning eller mött en läkare insatt i npf-diagnoser som remitterat vidare till utredning. Vägen är ofta lång och krokig.

Rent statistiskt har npf-kvinnorna i flertal hamnat inom psykiatrin och npf-männen hamnat i missbruk eller inom kriminalvården, dvs dömts för brott.

De vanliga psykiatriska diagnoserna som ADHD-kvinnor fått är:

1. Borderline Personlighetsstörning -Emotionellt Instabil Personlighetstyp, vilket jag hört att 2/3 av kvinnor inom psykiatrin får som diagnos.

2. Bipolär sjukdom – Manodepressivitet. Det finns flera typer av Bipolaritet. Typ1 innebär ibland halvårslånga skov av omväxlande djup nattsvart depression som går över i en euforisk upprymdhet, ofta med impulshandlingar utan gränser som blir skadliga för individen. Många startar företag, tar lån, känner sig oövervinnliga och kraschar skuldsatta in i nästa depressionsskov.
Typ 2 innebär kortare svängningar i tid med hypomani, som är en lindrigare form av mani.
Vid så kallad rapid cycling (även: snabbt växlande affektiv sjukdom) pendlar individerna ovanligt snabbt mellan manier och depressioner. Minst fyra bipolära skov uppträder på ett år och inte sällan betydligt fler.

Det finns flera genomgående likheter mellan dessa tre diagnoser och man kan säga att det överlappar i symptombild inom ADHD, Borderline och Bipolaritet, såsom humörsvängningar, impulshandlingar, känslighet, självdestruktivitet, depressioner och låg självkänsla efter personliga misslyckanden.

Män som fått diagnosen ADHD har ju oftare än kvinnor utåtagerande hamnat inom kriminalvården, ofta med missbruksproblematik också. De uppfyller oftare kriterier för andra personlighetsstörningar än Borderline också.

Ett projekt kallat Hågaprojektet för män med kortare fängelsestraff och ett på Norråkersanstalten bland manliga återfallsförbrytare då de utreddes för neuropsykiatriska diagnoser visade att 25-24% av de utredda fångarna fick diagnosen ADHD.

Med terapeutisk uppföljning och medicinering har det visat sig att det är lönsamt med ADHD-behandling i fängelse. Projektet kan generera en årlig vinst på 15 miljoner kronor säger nationalekonomen Ingvar Nilsson. I ett längre 20-årsperspektiv så är vinsten en kvarts miljard.

Bo Söderpalm, överläkare vid beroendekliniken på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg och arbetar fyra timmar i veckan på Vårdcentralen för hemlösa anser att ADHD är livshotande. Han är kritisk mot att medicinering med amfetaminliknande preparat inte accepteras på behandlingshem mot drogmissbruk. Bo Söderpalm har arbetat med hemlösa i Göteborg och medicinerat de socialt utslagna men väckt mycket debatt, trots goda resultat. Även om det inte finns mycket forskning så finns det en hel del beprövad erfarenhet från andra håll i landet som visar att ADHD-medicinerna fungerar på missbrukare. Han är inte den ende som provat behandlingsmetoden och han var inte först.

De mest lyckade studierna där vuxna med ADHD har behandlats med Concerta och Ritalin har dock utförts i mycket kontrollerade miljöer där fasta rutiner och drogfrihet varit en förutsättning. Som på Norråkersanstalten. Bo Söderpalm anser att: Kravet på långa psykologutredningar blockerar möjligheten till behandling, eftersom det saknas psykologresurser. Dessa långa utredningar är inte heller nödvändiga. Det är inte svårare för en psykiater att konstatera ADHD än det är att ställa andra psykiatriska diagnoser. 

Men jag har hört om ADHD-utredningar som verkar ha varit helt uppåt väggarna för korta och ytligt gjorda av oengagerade läkare, som finner att ”det inte finns en diagnos” trots att det finns ett uppenbart problem. Det finns dåliga läkare också. Och inom psykiatrin kan det finnas ett stort motstånd emot neuropsykiatriska rön eftersom psykologer och psykiatriker och andra behandlare inte vill,kanske inte orkar omvärdera den skola de lärt samt hela sitt långa yrkesliv. Insikten att man kanske felbehandlat sina patienter kan vara för mänskligt svår att ta in.

Det är vanligt att personer med ADHD får djupa depressioner eftersom livet inte fungerar oavsett hårda ansträngningar. Att ständigt misslyckas motsvara omgivningens krav i skolan ger även barn och unga depressioner och självskadebeteende eller andra destruktiva beteenden som att börja med alkohol och droger för att självmedicinera bort ångesten, samt desperation i kriminalitet, när andra vägar inte verkar finnas.

Vuxen-ADHD” – att ha levt ett halvt liv utan att veta vad som felat, bara att det varit något som inte stämt får ofta konsekvenser som kostar samhället mycket pengar. Men på individnivå kostar det ännu mer av svåra år, sumpade möjligheter och besvikelser, på sig själva. Rätt diagnos kan då vara en välsignelse som ger svaren som ger livet skjuts igen. Då individen kan återta makten över sitt liv med kunskap och handlingsberedskap.

Läkartidningen skrev redan 2007 att:
En retrospektiv studie av medicinska journaler [15] inom primärvården i USA visar att allmänläkare har svårt att känna igen ADHD-symtom hos vuxna patienter och därmed svårt att ställa diagnosen. Ändå hade många av de patienter som slutligen fick ADHD-diagnos vid tidigare tillfällen berättat för sjukvårdspersonalen om sina ADHD-symtom. Behandlingen blev på så vis fördröjd.

Både barn och vuxna med ADHD har ofta samtidigt andra psykiska störningar. I en populationsbaserad studie av vuxna med ADHD uppfyllde 77% kriterierna för en eller flera ytterligare psykiatriska diagnoser. Kjell Modigh tidigare chefsöverläkare vid psykiatriska kliniken Kungälvs sjukus säger så här:
Jag tycker mig se låsningar på många håll, med den gemensamma nämnaren att nya perspektiv upplevs hota etablerade förklaringsmodeller och värderingar. Onödiga låsningar om man kan se det nya som ett komplement på vägen till de övergripande målen.

ADHD är naturligt nog ett omdiskuterat begrepp eftersom ADHD är en rätt ny diagnos. De flesta är överens om att termen är relevant som uttryck för en samlad symptombild. Precis som inom en stor del av läkarvetenskapen. Som ju baseras på forskning samt evidens. Nu samlas evidensen. Många blir hjälpta på vägen. Att då kritisera den hjälpen som når fler, som en diagnosboom som om det vore ett modenyck, det är lite väl magstarkt. Om man tänker efter.

Tänk efter?

Annonser

18 Responses to “Diagnosjämförelser.”


  1. 1 mariellejohnsson oktober 2, 2011 kl. 7:29 f m

    Intressant läsning som alltid 🙂
    Tänker på min sons utredning som skedde när han precis fyllde 18, vilket ju gör att jag som mamma inte har mycket att säga till om och han befinner sig i en ålder som är lite krisartad i sig liksom.
    Alla fall så blev slutsatsen att han inte nådde upp till tillräckligt många kriterier för varken ADHD/ADD eller Autismliknande tillstånd.
    Han har stora svårigheter inom organisation, planering, tidsuppfattning, minne m.m. I skolarbetet har han stora svårigheter att koncentrera sig pga intrycken. Han har en del perceptions-annorlundaheter ( :-s), och en del bokstavligt tolkande och när han var yngre var han lite lillgammal och överaktiv.
    När begåvningstestet gjordes fick han jättehöga poäng och så hade en bra ögonkontakt….. Detta gjorde att man inte kunde sätta diagnos på honom (?)
    Psykologen sa vid delgivningen att ”Du har inga svårigheter. Framtiden ligger för dina fötter!” Jag hade stor lust att bara gå därifrån och smälla igen dörren, men så kan man ju inte riktigt bära sig åt som vuxen människa….
    När jag nämnde min diagnos (i sammanhanget att sonen också haft depressioner) så sa psykologen att Bipolär var en modediagnos…. Gissa om jag kände mig kränkt!!!
    Nu kan vi inte få stöd från BUP och inte från vuxenpsyk och inte från habiliteringen och inte på arbetsförmedlingen och inte från försäkringskassan…. Det enda som är positivt är att han slipper intyg för körkortstillstånd och att hans självförtroende kanske steg lite i och med att begåvningstestet visade så bra resultat.
    Blir han deprimerad får han gå till vårdcentralen och få lyckopiller…. sa psykologen…. Jaja, vilket resonemang!
    Nu fick jag ur mig min ilska lite. Han kan ju alltid få en second opinion nånstans ifrån om han vill när han blir äldre så inget är ju kört i och med detta, men jag känner mig rätt ilsken och förorättad….
    Kram!

    • 2 Sven Banan oktober 3, 2011 kl. 5:19 e m

      Mariellejohnsson: Av din text framgår att det är viktigt för _dig_ att din son får en diagnos. Du är besvärad över att eftersom han fyllt 18 har ”du som mamma inte mycket att säga till om”. När han inte fick en diagnos kände _du_ dig kränkt. Anser han själv att det viktigt för honom att få en diagnos, att det är det han behöver? Något att fundera över.

      • 3 Victoria oktober 3, 2011 kl. 5:55 e m

        Hej Svenne Banan. Även om du riktar dig till Marielle tar jag mig friheten att skriva ett svar eftersom det är min blogg. Hoppas det är OK? Vad du och alla andra Svenne Bananer inte förstår är att en 18-åring med diagnos lider av en funktionsnedsättning. Och om en förälder, som lever med sitt barn 24/7 sedan födelsen, anser det finnas fog för en utredning, vem är du att misstro? Neuropsykiatriska funktionsinder betyder också ofta en försenad mognad, kanske dålig konsekvensanalys pga av helt bristande impulskontroll. Normalfungerande flickors hjärnor är färdigbildade runt 20 och pojkars runt 25. (Hur pojkar kan ges körkort vid 18 är en gåta, eftersom de toppar all olycksstatisktik.)
        Lägg till några år på hjärnans mognad om personen har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Att en förälder till en 18-åring med problem tycker myndighetsåldern är svår eftersom den unge då plötsligt kan fatta beslut den inte är mogen för, eftersom den inte kan se hela bilden betyder bara en ansvarskännande förälder. Du ska veta att många föräldrar till dessa barn får kämpa för rätt hjälp länge. Det handlar om år, i skräckfallen blir det försent, när barnet hinner bli i övre tonåren, trots att de larmat redan på lågstadiet! Några andra frågor eller åsikter du vill dryfta, så är du välkommen. Läs gärna länkarna jag lagt upp till andra diagnosföräldrar, exempelvis: Mellan stolar, som handlar om att på ett sätt förlora sitt barn till slut, inte kunna ha sin store pojke hemma ens, för att de inte fått hjälp i tid.
        Mvh bloggmamman Victoria Qvarnström

    • 4 Victoria oktober 3, 2011 kl. 6:03 e m

      Försök få din son att vilja uppsöka en annan mottagning, med neuropsykiatri som specialitet, Marielle? Det här är en jättesvår fråga för varje förälder. Ens ungar har en egen vilja och har de problem vill de ännu mindre. Blir beklämd å era vägnar.
      Jag tog mig friheten att svara en kommentar riktad till dig från ”Sven Banan”. Jag uppmanade honom(?) att läsa på bloggen Mellan stolar
      Det är en svår sits när vården avfärdar och en helvetisk situation för en förälder när ens unge blivit myndig och får bestämma själv, oavsett mognad.
      Kram på dig. Jag tror att du vet bäst! Tro på det själv också. Du är inte ensam.
      Victoria

  2. 5 Erika oktober 3, 2011 kl. 6:23 e m

    Till Svenne Banan: Jag är mamman som skriver i bloggen Mellan stolar som Victoria har länkat till. Här är en historia som en bekant till mig har berättat: http://mellanstolar.blogspot.com/2011/06/en-annans-historia.html

  3. 6 hemliga lugnet oktober 3, 2011 kl. 8:15 e m

    Hej! Jag råkade hitta hit via en artikel på NewsMill eller vad det heter.
    Vill bara säga att det berör mig oerhört mycket och jag är glad över att det finns människor som skriver om detta. 🙂
    Jag är snart 40 och ska så småningom få en ADHD-utredning. Vad den visar vet jag inte, men jag vet att jag har haft oerhört mycket problem under livets gång, och allt kan inte förklaras med psykologiska orsaker.
    Det har varit min rädsla hela mitt liv, att folk ställt krav och sagt till mig att fixa saker som jag helt enkelt inte klarar av, trots att jag är rätt smart på vissa områden. Städning t.ex. Och att komma ihåg viktiga saker.
    Jag känner mig utvecklingsstörd samtidigt som jag verkar helt normal för de flesta.
    Jag vet inte om jag VILL ha en diagnos direkt men jag vill ha en förklaring på varför jag är så konstig och jag vill gärna ha hjälp att ha ett fungerande liv.

    • 7 Victoria oktober 3, 2011 kl. 11:56 e m

      Det du skriver berör mig mycket. Du känner dig utvecklingsstörd för att du inte förstår, inte får ihop det. För du har IQ nog för att kunna resonera med dig själv. Men kanske inte fattar ett jota ändå?
      Just att kunna vara bra på en sak men dålig på en annan har för mig gett många tvivel på vem jag är och vad jag kan. Och idag när jag hittat balans igen inser jag att min kapacitet idag, efter fyra rejäla mentala utbränningar, minst, så är min kapacitet över medel ändå. Bara jag kan jobba halvtid. För några ärr har mina odianosticerade diagnos hunnit ge mig. Men att jag, när jag presterar lugnt, är jag fortfarande mer än Medelsvensson. Den vetskapen stärker. Jag duger, även om jag var överpresterande förr. För jag har fortfarande den där extra glöden. Men idag vet jag mer om att hantera den.
      Klart du ska ha ett fungerande liv! Du kan få det. Men ge inte upp. Aldrig.

      • 8 hemliga lugnet oktober 11, 2011 kl. 3:55 e m

        Men ÅÅÅÅHHHH!! Jag hade skrivit ett långt svar och försökte posta, och kopierade det till och med men sen försvann allt! 😦
        Jag ska försöka igen om nån minut, blir bara så arg. 😦

  4. 9 efterregnkommersol oktober 5, 2011 kl. 1:52 e m

    Jag önskar så att jag kunde skriva som du! Högpresterande som jag varit/är (fast bara en tiondel mot innan)…innna vadå?! Ja åren har tärt på mig och numera är min kapacitet mindre fast jag inte orkar erkänna det!
    Keep up the good work!
    Kram

    • 10 Victoria oktober 5, 2011 kl. 3:24 e m

      Men jag är inte högpresterande, inte längre. Min kapacitet har också fått stryk. Idag kan jag nog betecknas som normal. Tänkte på det härom dagen. Att jag alltid varit mer på än andra, kanske gjort orimligt mycket, när andra hållit en hållbar takt och tempo. Jag känner mig ändå tillräckligt duktig. För fyra år sedan orkade jag ingenting alls. Det är tufft att acceptera att inte kunna hålla på som förr i tiden. Men hur bra var det för mig i längden? Jag är tvingad att sätta gränser för att kunna göra det jag vill. Jag vet att jag klarar en kort tids intensitet, men då måste jag vila efteråt. Jag planerar min vila också. Att skriva har alltid varit min egen ADHD-terapi, alla har sin egen livsnerv. Erkänn dig som du är -idag. Och inse att det duger väldigt bra. Och så börja göra det du mår bra av. Men sätt gränser för dig själv, så du orkar i längden. Mamma åt sig själv liksom. Det är så svårt, särskilt när det är kul och man glöder. Men en mycket nyttig lärdom som tar en framåt.

  5. 11 Sanna oktober 7, 2011 kl. 7:49 e m

    Tack för din blogg!! Har fått ett datum för en utredning efter år av lyckopiller och terapi där jag har ältat ”varför jag inte älskar mig själv tillräckligt mycket för att prioritera mig själv”. Kanske för att det fanns skarpare deadlines på jobbet med högre stimulans? Folk skakar på huvudet – inte har väl du ADHD. Du som är så skärpt och effektiv. Just det – på jobbet ja… Där håller jag reda på allt – men hemma kunde jag inte ens betala en räkning. Fick barn ganska sent – väntade i det längsta – var livrädd för att jag skulle på något sätt ”fucka upp” barnet och fattade inte hur jag skulle få ihop det.

    Sen kom hon, och hon är viktigast. Och nu funkar det inte längre – jag kan inte komma hem från jobbet och bara ligga i sängen utan att kunna ta mig upp. Jag kan inte låta min dotter växa upp med en morsa som antingen är stressad eller bara sover (som hon uttrycker det – hon är sjukt verbal – tack gode gud). Och skammen / skulden, känslan av att aldrig räcka till…Körde därför på högvarv – la in femte växeln även hemma och för att palla käkade jag lyckopiller som jag fick på vårdcentralen. Nu 9 år senare får jag höra att 4 av mina halvsyskon som jag inte har haft kontakt med har fått diagnoser ADHD / Asperger mfl.

    När jag börjar läsa mig till så trillar polletten ner och jag går till husläkaren och frågar vad han tror. ”Ja – jag har ju misstänkt något sånt”… Tack så jävla mycket! Varför sa du inte det då? Varför skickade du mig inte på utredning? För att han inte hade tid? För att det kostar pengar? För att jag framstår som en så otroligt ”successful” kvinna med statusjobb? För att jag hela mitt liv har lyckats ”hålla masken” och luras…

    Anyway – nu har jag fått tid för utredning. Min dotter tycker det är bra – ”fast du är ju inte riktigt som ADHD barnen i skolan….dom bråkar och slåss”. Du skulle ha sett mig i skolan, tänker jag, där kan vi prata om att slåss. Och det var kanske min räddning, att jag inte som andra flickor riktade det inåt, utan slogs. Att jag hade en farsa som hela tiden stöttade mig och förklarade att jag inte kunde jämföra mig med andra – ”för du är långt mycket smartare än alla de andra”, och lärde mig läsa, spelade schack med mig, gav mig omöjliga uppgifter och stimulerade mig konstant hemma. Och där var det inte skämmigt – jag var bara ”smart”. Det var när jag blev vuxen som problemen hopade sig och depressionerna kom – det räckte inte att vara ”smart” – och när min dotter kom blev det ohållbart…

    Din ADHD i bilder är fantastisk!!! (oavsett vad jag får för diagnos :-))

    Återigen – TACK

    • 12 Victoria oktober 9, 2011 kl. 10:38 f m

      Ledsen när jag hör att din läkare hade misstankar. Man kanske inte ska skriva diagnoser på näsan, men han kunde fan ha tagit upp det till diskussion och sagt att han trodde det skulle vara bra med en utredning. Så ska det inte få gå till. Låter som skolan, som visst kan misstänka samma om ett barn, men ”inte vill stämpla”. I ditt fall anmärkningsvärt, med ditt sätt att vara! Att vara duktig är ett problem för många med diagnoser, eftersom man är kapabel, men inte på den nivå ens inre vill. Vilket ligger mycket över genomsnittet, glöm inte det. Det går bra att vara lagom bra. Man bränner ut sig när man går efter samhällets vedertagna handlingsmönster. Man ska plugga, man ska jobba hårt, man ska vara duktig och inte känna efter för mycket. Det finns en föreläsare som heter Lotta Abrahamsson med Asperger och ADHD och hon berättar så bra hur det är att ha neuropsykiatriska funktionshinder. Googla henne, eller så kan du få lite länkar av mig. Hon är högfungerande med IQ på Mensa-nivå, men orsaken till att hon idag kan fungera är alla strategier hon har. Markerar alla saker i almanackan med en viss färg om det ger energi, en annan om det tar energi. Veckor som tar för mycket (enligt färgerna) måste hon boka om, annars måste hon sova flera dagar efteråt. Det är vinsten med diagnoser. Att man plötsligt får ramar att ta till sig efter ens förmåga.
      Jag var världens tröttaste mamma förr. Fick sova när dottern var på dagis och i skolan, för att orka resten av dagen. Depressionerna bidrog. Idag är det absolut inte så. Diagnosen gav min dotter sin mamma tillbaka.
      Läs på under tiden du väntar på utredning. Man vet aldrig vad man får för resultat, men är det ingen npf-diagnos, då vet du i alla fall det och kan söka andra lösningar. Det kommer gå bra Sanna. Det är du som får göra jobbet med dig själv, så du gör rätt nu som läser vad andra gjort för att lösa sina knutar.
      KRAM V

  6. 13 isabell oktober 14, 2011 kl. 11:49 e m

    Alltid intressant att läsa dina inlägg! Jag går själv på utredning just nu, där jag nu i början fått fylla i massa formulär och berätta om mina problem osv. under tiden av mitt liv. Han som sitter och fyller i vad jag svarar, sa att om det finns väldigt tydliga tecken på att jag har ADHD behöver jag inte gå hela den långa utredningen. Jag tycker det lät bra, men undrar samtidigt om det är för att de inte har resurser som dom gör så… Eller är det helt enkelt bara vettigt? Vad tror du? Jag har träffat honom 4 ggr nu under 45 min varje gång, varpå han träffat mina föräldrar en gång.

    Jag har samtidigt världens diskussioner med mina föräldrar och berättar nog för första gången på riktigt att jag inte har varit och är LAT som dom har trott under min skolgång och hela mitt liv, utan att det beror på annat.. Något som jag hört under hela mitt liv är när vänner och bekanta säger ”men varför gör du inte läxorna?” ”Varför gör du inte…. och inte…” Då svarar jag i vanlig ordning att det är för det är så otrooligt tråkigt. Varpå dom säger ”men jag tycker också det är tråkigt men jag gör det ändå”,

    och det är här det inte går ihop för mig.
    Jag KAN inte bara ”göra det ändå” såsom folk beskriver… Det funkar inte för mig, jag måste vara hyperintresserad av något för att kunna göra det klart, eller när jag behöver läsa något eller lyssna på någon länge… Jag är 27 år förresten.

    Jag känner också att arbeta med något 5 av 7 dagar i veckan på heltid är omöjligt för mig, mitt liv blir till en mardröm då och jag känner att det inte är något liv för man har knappt någon fritid.

    I det här är jag fast och vart jag än vänder mig i samhället möter jag total förakt och skepsis… Jag är inte ”bra” för samhället då jag inte kan arbeta så mycket som man ska, och jag lever som i en protest av blandad ångest inför det livet jag inte vill ha. Mina föräldrar får fortfarande hjälpa mig ekonomiskt och jag ser ingen direkt utväg.

    Jag hoppas verkligen den här utredningen ger något, jag vet inte vad jag gör om jag inte blir diagnostiserad. Och om jag blir det, vad för hjälp finns det ens att få?

    Vet du om man kan få någon hjälp ekonomiskt och var man vänder sig? Fan vad jag är trött på allt…

    Tusen tack för en otroligt bra blogg där man som undrar om den här diagnosen verkligen kan få vettig information, Om du inte orkar svara är det helt OK, jag fortsätter läsa ändå och drar min kamp vidare.

    Mvh Isabell

    • 14 Victoria oktober 15, 2011 kl. 2:55 f m

      Jag kan inte direkt tro något om vad den som arbetar med din diagnosticering säger, om att du inte behöver gå ”hela utredningen”. Men ca tre timmar som du är uppe i nu verkar väl kort. Men var inte orolig, bara ifrågasätt om du är osäker. Kanske googla runt lite om hur lång tid det brukar ta? Men en livsavgörande utredning ska inte vara ett hafsverk.

      Du låter inte konstig alls som inte kunde göra läxorna bara för att någon sa det till dig. Du låter nästan mer normal än de som gör vad som helst bara för att man ”ska”. Det är något av det sämsta med en sådan här personlighet, att man är ojämn i prestationer. Därför är det av stor vikt att hitta något att göra i livet som man inte bara står ut med. Utan hittar lust och kraft i. Det behöver inte vara nåt fräckt och konstnärligt, utan något som gör en nöjd. Det kan vara ett rutinjobb, inom exempelvis vården, men med den extra kryddan att man blir självförsörjande och självständig och får fem veckors betald semester! Alla kan inte jobba 100%, det är inget misslyckande. Men man måste ha papper på det så man kan klara sig. Däremot kan det vara psykande i längden att inte göra någonting. Man mår sällan bättre av evighetslång ledighet. Man behöver, precis som Pippi ”gå i skolan” för att känna att det är lov!

      Alla behöver leta efter det som får en att tända till. Och för barn med ADHD-drag är det avgörande att ha bra lärare som lyckas motivera. Varför? Det är väldigt viktigt när man har en analyserande hjärna.

      Får man mycket kritik och uppmaning till skärpning är det ganska naturligt att drabbas av dåligt självförtroende.

      Får du inte en neuropsykiatrisk diagnos och mår dåligt får du söka inom psykiatrin, de kan också hjälpa.

      Ekonomi, du frågar fel person, eg. Men en sjukskrivande läkare kan ge lite slack på linan. Ett tag. Det finns fonder, som är jättesvåra att hitta, och man kan vända sig till kyrkan. Men inget av det är en långsiktig lösning. Du kan fråga läkare eller kommunen om hjälp att få ett kontaktperson, ett personligt ombud som kan stötta i det du behöver, eller kanske boendestöd, som hjälper dig få saker gjorda. Du behöver hjälp på vägen. Hör dig för. Och ge inte upp.

      Hitta det du brinner för, en hobby eller vad som helst, som ger en gnista, som får dig att känna. Jag blir oroad för att du inte verkar se en mening, fast den antagligen är bara några meter bort. Har du funderat på om du har en depression? Jag känner igen lite av de ”slutna” tankegångarna. Kan det vara så? Det ska isf behandlas, så du kommer i form nog för att ta tag i det du behöver göra. Och det kan en läkare hjälpa dig med. Du har så mycket att vinna, livet är faktiskt till för dig också. Och ditt liv är främst och enbart till för dig, för att du ska kunna använda det. Sedan finns inte så många gränser.

      KRAM från Victoria

  7. 15 mariellejohnsson oktober 17, 2011 kl. 1:28 e m

    Hej, så tokigt men jag har inte varit här på länge! Läser nu både Svenne Banans svar och dina. Och vill tacka dig så hemskt mycket. Det du skriver är rörande och precis så som det är.
    Det är klart att Svenne Banan har en poäng i att det kanske är mer jag än min son som tycker att han borde ha diagnos, men en diagnos är ju lite mer än bara ett namn, det är porten till hjälp, stöd och förståelse. En förståelse som inte bara handlar om omgivningens utan även sin egen förståelse. Och den är viktig! Jag har ju själv gått igenom det där ganska nyligen. Första halvåret efter diagnosen var en lång otäck kris, men att få sätta alla händelser i livet i sitt rätta perspektiv var också väldigt skönt. Man får en förklaring helt enkelt på sånt som man kanske skämts för tidigare. Det är jätteviktigt. Idag tycker jag om mig själv MED min diagnos. Jag skulle önska att min son fick komma till den punkten också. Men idag står vi utanför allt känns det som. Och jag vet inte riktigt vad Svenne Banan tycker är så bra med det….???
    Som sagt tack så innerligt Victoria för alla dina jättebra tankar kring det här. Stor kram!


  1. 1 Sk samsjuklighet via gener. | Victorias ADHD-npf-blogg. Trackback vid maj 24, 2013 kl. 5:37 e m
  2. 2 Mina bästa ADHD-inlägg här. | Victorias ADHD-npf-blogg - om att vara mal placé. Trackback vid maj 29, 2014 kl. 1:33 e m
  3. 3 Mina bästa ADHD-inlägg samlade | Victorias ADHD - autism - blogg om NPF Trackback vid oktober 26, 2014 kl. 12:26 e m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Arkiv


%d bloggare gillar detta: