Lära vid ADHD.

Detta är en lätt och personlig översikt om problemen man kan uppleva vid en inlärningssituation när man har koncentrationsstörning.

Det som är problemet vid ADHD är ofta en brist i arbetsminne. Alltså att läsa en text, sortera ut information och sedan återge det viktigaste, utan att komma av sig på vägen.

Ibland har man också brister i hastighet, dvs att man är långsam. Man kan ha medelhög IQ eller över medel i kognitiv intelligens. Men ha en brant sluttning för poängen i arbetsminne och hastighet. En ADHD- hjärna har alltså inte stödet att alltid kunna använda sig av sin IQ m a o.
Där är funktionsnedsättningen.

Med ADHD kan man alltså prestera ojämnt och gör sig allra bäst vid personligt intresse och personlig motivation. Pålagda uppgifter (som man inte bestämt själv för att man är extra intresserad och får påslag av kroppsegna lusthormoner och signalsubstanser) och som tar lång tid är svårast. Dvs det som skolan kräver man ska lyckas med.

Här har pedagogerna en stor utmaning att lyckas motivera elever med ADHD hela vägen tills en uppgift är klar. När det blir tråkigt är det lättare att göra något annat, som att dagdrömma.

Och hjärnan kan nästan kräva det eftersom den blivit trött. Många pauser och bensträckare är nästan nödvändigt eftersom kroppen kan ha en motor som nästan slirar på tomgång.
Uthållighet är inte dessa hjärnors bästa gren, utan särskilt intresse.

Hur göra då?

Korta nästan förenklade genomgångar med tydligt mål och däremellan ett par delmål gör en uppgift lättare greppbar. Gärna uppritad som en mindmap för att stimulera sinnena och förstärka minnet.

Om en elev med ADHD börjar jobba mot första delmålet, som att söka information, måste läraren hålla koll på när det verkar bli klart, för att direkt visa del två av uppgiften. Eleven behöver få bekräftelse om att ett delmål är nått. Lite pepp och koll på hur eleven mår. Trött betyder paus, taggad betyder dags att genast gå vidare, innan fokuset svalnar.

Sammanställning. Sånt har jag personligen lätt för, som en inbyggd konsekvensanalys. Vet inte varför, men läste en undersökning – som i.a.f var uppmuntrande – om att personer med ADHD inte utelämnar någon information som de får framför sig, utan insuper allt, utan att – kunna – filtrera. Det tar självklart mer energi än att som genomsnittet bara ta ut det som de redan från start anser är det viktigaste. Men då finns ofta också ett bredare beslutsunderlag när man har ADHD. Problemlösningen kan bli oväntad eftersom problem kan angripas lite oortodoxt, nytt och kreativt. Det handlar ofta om lust och frivillghet.

Sätter pedagogerna inte tillräckligt många delmål i skolan – med pålagda, krävda och kanske för eleven ointressanta uppgifter blir det extra krångligt att lösa för en elev med koncentrationsproblem. får en stor mängd information i klump. Det blir osorterbart, varför uppdelning är viktigt. Visa kartan i bild först!

Strategisk studieteknik borde också stå på schemat särskilt för personer med ADHD för att ge verktygen att strukturera och fokusera på det viktigaste, som att exempelvis läsa korta sammanfattningar för att få en klar bild om vad som ska läras in.

Undvik störande studiemoment, som rubbar fokuset, men inte stör andra. Att exempelvis ha en lärobok med uppgifter och ett separat häfte att ställa upp mattetal i och behöva överföra informationen till häftet och lösa uppgiften där kan kännas komplicerat, eftersom det kräver en insats i koncentration som inte handlar om uppgiftens problemlösning.

Det blir till en energikrävande extrauppgift att ha två ställen för en uppgift och det rubbar koncentrationen. Det blir lättare att tappa bort sig. Jag blir exempelvis störd av tekniken att anteckna ord när jag lär mig språk. Skrivmanövern tar bort mitt fokus så jag läser istället enbart orden och präntar in dem som de stavas, gärna med att uttala dem högt exakt så för att förstärka minnesbilden. Mitt bildminne är en stor hjälp och jag, som min dotter är språkbegåvade.

Jag fick en fråga i ett mail av en pedagog, angående inlärning vid ADHD och hon ville hitta problemen med följande:

En ny läroplan är på gång som trycker på att elever ska få utveckla sin entreprenörssida, alltså problemlösargrejer, få vara kreativa och kommunikativa. Man slår ett slag för webbverktyg och multimedia.
Men. En del lärare pratar om att en sådan skola inte fungerar för barn med tex ADHD. De behöver struktur. Jag kan inte se att barn inte kan få både struktur och allt det kreativa, lustfyllda. Utvecklas.

Kan en mer fri skola fungera för barn med ADHD? Nej, är mitt spontana första svar. Jag tror att skolan som jag inbillar mig att den såg ut på 1940-talet kunde fånga upp även barn med koncentrationsstörning eftersom den var så tydlig och hårt styrd. Man lärde sig mycket innantill och kunde vid behov upprepa tiraderna där informationen fanns.

Idag med egna arbeten, grupparbeten, eget ansvar och krav på egna initiativ för att lösa pålagda uppgifter samt stora krav på informationssökning för att lösa en – beordrad – uppgift från början till slut i stort sett lärarlöst, samt vara social på toppen av alla ansträngningar, det tror jag ställer till problem för dem med ADHD.

Man förväntas kunna så mycket redan då, som avancerad studieteknik samt att ha ordning på sig. Och det är inte lätt att styra en hjärna som gör lite som den vill. Man blir helt enkelt utmattad av att hantera den kontrollerat. Det som förväntas vara självklart tar mer energi än för en neurotypisk hjärna, en sk normal.

Med förslaget jag läste om i mailet finns också underbara möjligheter! Men med rätt ledning. Webbverktyg och multimedia ser jag som verktyg som skulle passa personer med ADHD mycket bra, eftersom man ofta kan bli uppslukad av dessa kunskapsinhämtnings -och processverktyg. Och absorberad är vad man behöver bli när man lätt blir splittrad. Att finna läget då ens ADHD växlar till hyperfokus är ett tillstånd då man ofta blir mer effektiv än gemene man.

Problemet i dagens skola är ofta att lärarna är utbildade i sina ämnen och kanske ser sitt jobb som att gå till sin arbetsplats och lära ut till kunskapstörstande elever. Enkel matematik?

Men att lyckas motivera någon som verkar motsträvig och okoncentrerad, för det krävs specialpedagogik och ett brinnande engagemang. Intresset för att som pedagog fortbilda sig inom bokstavsdiagnoser verkar vara begränsat som regel. Att skicka ett par lärare på en föreläsning om året om neuropsykiatriska diagnoser som ADHD, Tourettes, Aspergers och andra diagnoser inom autismspektrat, det räcker inte för att det ska hända tillräckligt mycket för barnen i klassrummen.

Specialpedagogik borde vara ett krav i den allmänna lärarutbildningen. Vilket skulle komma alla till nytta. Jag är kritisk med rätta, det kan många föräldrar till barn med dessa diagnoser skriva under på. Vill man inte jobba med människor bör man istället ägna sig åt forskning kanske?

Läste just ett blogginlägg som berörde mig om en brinnande pedagogs funderingar kring npf-diagnoser.

Här hittade jag en mycket matnyttig genomgång av Råd till pedagoger vid ADHD/ADD. Det jag fastnade för som viktigast var:

Uppmuntra barnets intressen och starka sidor.
Prata på ett varsamt sätt med barnet om vad det har svårt för och hur ni tillsammans kan arbeta med det. Förklara för kamraterna på ett sätt som skapar förståelse och tolerans att alla är olika och att vissa kan behöva mer stöd än andra. Leta efter sådant som barnet är intresserat av och bra på och uppmuntra detta. Försök att hitta vägar förbi svårigheter och minimera risken för att barnet misslyckas – både inlärningsmässigt och socialt. Lyft fram barnets starka sidor.

Detta är grunden för all lust att lära. Att slippa misslyckas. För det är mer regel än undantag att ett liv med npf-diagnos kantas av och till slut kan präglas negativt av misslyckanden.

Med en funktionsnedsättning, som npf-diagnoser är pga av kraven på anpassning, kan man inte lära om sättet att göra, alltför radikalt, men man kan lyckas med rätt pedagogiska verktyg och intensiv stöttning.

Att vara lärare handlar inte bara om att lära ut. Utan om att också lära in.

Som Kirkegaard sa om att hjälpa:

Om jag vill lyckas att
föra en människa
mot ett bestämt mål,
måsta jag först finna henne
där hon är
och börja just där.
Den som inte kan det, lurar sig själv
när hon tror, att hon kan hjälpa andra.

För att hjälpa någon måste
jag visserligen förstå mer,
än vad hon gör,
men först och främst förstå
vad hon förstår.
Om jag inte kan det,
så hjälper det inte, att jag kan och vet mer.

Vill jag ändå visa, hur mycket jag kan,
beror det på att jag är fåfäng och högmodig
och egentligen vill bli beundrad av den andre
istället för att hjälpa honom.

All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet
inför den jag vill hjälpa
och därför måste jag förstå,
att detta med att hjälpa
inte är att vilja härska
utan att vilja tjäna.

Kan jag inte detta
så kan jag heller inte hjälpa någon.  /Sören Kirkegaard