Posts Tagged 'Sanna Lundell'

Dyslexi är bara lättja. Vill man så kan man.

Hade jag fått samma mediala utrymme som Sanna Lundell att förneka dolda handikapp och varit lika obildad som hon kunde jag ha förnekat olika utvecklingsstörningar med hänvisning till att ”man kan bara man vill” och att det är föräldrarnas fel.

Jag tycker Sanna Lundell är jämförbar med KMR, Kommittén för Mänskliga Rättigheter. Det är en organistion under Scientologerna som förnekar alla psykiatriska och neuropsykiatriska diagnoser och hävdar på otaliga platser runt om på internet att det är medicinindustrin som skapat psykiatrin för att bli rika. I själva verket vill KMR att alla skall bli Scientologer och göra Scientologkyrkan rikare.

Jag tror inte att Sanna Lundell har några liknande motiv till svartmålningen av ADHD utan att det är snarare är ett uttryck för det fria ordet och fria åsikter. Jag är för åsikts -och tryckfrihet. Men det känns för djävligt när Aftonbladet upplåter utrymme till Sanna Lundell grava fördomar kring ett dolt funktionshinder som förnekar tusentals människor och det gör hon i en av Sveriges största kvällstidningar. Hennes resonemang om ADHD är likt:
”Dyslexi är bara lahet. Vill man så kan man.” Ersätt ordet dyslexi med valfritt funktionshinder, eller varför inte sexualitet?

Kvällstidningarna har faktiskt börjat ta lite mer ansvar för att inte uttala sig fördomsfullt om Asperger, efter att snart sagt varenda våldsverkare lyfts fram som aspergare, trots att forskning visat att aspergre inte är mer våldsbenägna än andra. Detta efter att en debatt blossat upp om att stigmatisera utsatta grupper, helt taget ur luften, på främsta plats i tidningar med stora upplagor. Detta har skadat de som kämpar varje dag med sin funktionsnedsättning. På samma sätt upplever jag Sannas och andras spaltplats för obildat white trash-resonemang om ADHD och medicinering. Ett kok stryk kanske skulle hjälpa mot odiciplinerade ungar? Precis som det skulle hjälpa mot bilbränningarna och vandalismen i socialt utsatta områden. Det är föräldrarnas fel, det finns inte ett större sammanhang att sätta sig in i, forskning verkar ju så jobbigt att ta till sig?? Det verkar vara så gemene mans resonemang går.

Sanna uttrycker att hon själv vuxit upp med en anhörig med diagnospersonlighet som haft alkoholproblem, utan att ens reflektera över hur hennes uppväxt kunnat se ut om alkoholisten under hennes barndom fått diagnos och medicinering. Kanske hon sluppit sveket då?

Om det är för jobbigt att plugga på om ADHD kan man läsa en kort förklaring som gör det lite tydligare varför man exempelvis behöver medicinera för att inte självmedicinera på andra sätt. Eller, om man bara väljer sin egen synvinkel utan att titta runt på kunskapen som finns, kanske man borde skriva om sånt man känner till, inte bara tror, när det handlar om fakta i utsatta människors liv. Det samma händer ganska ofta angående min dotters kroniska typ1-diabetes, att folk tror den går över eller att sjukdomen beror på för sockerrik kost. Ofta skriker löpsedlar och artiklar författade av ”medicinska journalister” ut hur man botar diabetes, när det handlar om en annan typ, alltså typ 2 som i vissa fall går att reglera till symptomfrihet och inte är en autoimmun sjukdom. Sjukdomen typ1-diabetes är mer likt struma och reumatism, än typ 2-diabetes, det är bara symptomen som är lika. Klart jag blir trött på fördomar som förringar hur det verkligen är. Det är viktigt med kunskap innan man skriver för en bred allmänhet, det anser jag. Man utbildar annars de mindre nogräknade med fördomar.

Jag skrev för några dagar sedan om Sanna Lundells blåögda resonemang kring medicinering av ADHD, men hon har inte gett mig något svar. Jag tycker i alla fall att Sanna Lundell kunde ta sitt ansvar och läsa igenom kommentarerna i den här artikeln: Det handlar inte om att knarka ner barnen, där personer till skillnad mot Sanna, faktiskt vet vad det handlar om när medicinering blir aktuell. Sannas senaste uttalande om att ADHD-medicinering blivit på modet kan jag inte ens kommentera eftersom den är så urbota dum. Det är ju först nu människor med ADHD och andra neuropsykiatriska funktionshinder börjat få hjälp, det är varken på modet eller en diagnosboom pga av modets nyck. ADHD har alltid funnits, men förr blev man missbrukare för att ingen hjälp fanns att få. Man visste inte ens att man hade problem, innan man skaffade sig andra större problem, som alkoholism.

Det kan bara vara en tidsfråga innan Sanna Lundell kontaktas av KMR.
En perfekt galjonsfigur.

Sanna Lundell, läs på mer.

Jag läste ett tungt inlägg från bloggen mellan stolar idag. Jag känner mamman som bloggar. Vi har hittat varandra lite i delade erfarenheter och sympati kring svårigheterna runt ADHD, som hennes son har. När hon berättade för mig lite om vad de gått igenom med sin son blev jag överraskad.

Jag har också fördomar. De har haft ett helvete. Det kunde jag aldrig misstänka. Så där är det ofta har jag noterat när jag öppnat mig för att acceptera nya facebookvänner, att hyfsat yrkesframgångsrika, jäkligt snygga och glada människor bär på stora och svåra problem. Då och då får jag mail och inser att allt inte syns. Och mamman startade sin blogg som jag tycker ni ska läsa, särskilt om ni arbetar med barn med särskilda behov eller har något som helst att säga till om i samhället.

Det var så tungt att läsa om vad de gått igenom sen sist vi mailade. Att problem blir så svåra och oöverstigliga att man inte klarar av sitt barn, det händer inte vanliga människor utan sociala problem eller missbruk? Det stämmer ju inte, alls!

Tvärtom har den här pojkens föräldrar gjort långt utöver vad människor kan orka. Det är samhället som fallerat så gravt att man vill gråta. Och nu är pojken snart vuxen. Föräldrarna har letat efter hjälp hela tiden, inför total ohörsamhet.

Att lämna bort sitt barn, för att de blir bäst så, varje förälder kan förstå att då har det gått långt. Vilken oerhörd smärta! Men mycket kloka föräldrar. Ja, de har ju bara velat ha hjälp, hela tiden, vilket de inte fått. Vilket skadestånd är inte den pojken värd, för att på något sätt kompensera och hjälpa honom komma ikapp och hitta rätt?

Och så läser jag en sån här skruvad kommentar på Sannas blogg. Tankegångarna i den anonyma publicerade kommentaren är nog inte helt ovanliga, när rätt kunskap inte finns? Jag är glad att jag fick läsa en sådan fördomsfull kommentar, eftersom det sällan sägs högt, men ändå är en anda som ibland existerar och styr bort rätt hjälp.

Först förstår jag inte varför Sanna Lundell publicerar kommentaren, eftersom hon inte berättar så mycket mer än om en vän med ADHD-barn som medicinerats utan terapi innan, vilket rekommenderats i bipacksedeln till ADHD-medcinen. Men hallå Sanna, vilken värld lever du i? Här finns inga pengar till pjosk med ungarna. De som låter sina barn medicinera gör det som sista utväg för att skydda barnen från svårare konsekvenser än att ”inte passa in”.

Sedan googlar jag och hittar författaren och journalisten Malene Larssens blogginlägg om Sannas ADHD-skriverier.

Sanna har ett något naivt men samtidigt oskuldsfullt behjärtansvärt sätt att se, även om hon säkert anser sig ha full täckning, utan djupare klinisk kunskap. Hon skriver med fötterna i båda världarna att:

”Varför är det avvikande så jävla besvärande? Varför har vi inte ett samhälle där alla får plats? En skola där alla får känna sig normala, även de som har spring i benen, som inte kan hantera sina impulser, som inte lär sig i genomsnittlig takt?
Jag är fucked up. Jag tror att samtliga personer i min familj skulle få olika psykiatriska diagnoser om vi ställde oss under lupp. I stället blev många av oss kreatörer, många av oss sökte alternativa vägar, många av oss måste jobba lite extra med den mentala verktygslådan för att behålla sinneron. Men jag gillar de uppfuckade, jag gillar de som inte går längs livets stig som maskiner, perfekt inställda för att klara av samhällets krav på anpassning, utbildning och ekorrhjulsliv. Vet ni att det finns kulturer där schizofreni ses som ett högt andligt tillstånd, där de shizofrena får en alldeles speciell upphöjd plats i tillvaron. Det är fint tycker jag.” 

Jag tycker som du Sanna. Det är samhället det är fel på. Inte oss. Men vet du, det kan vara relevant att medicinera ungarna när de lider. När de lider av ångest, självskadebeteenden, tvång och impulser som omöjliggör allt normalt som andra barn gör och kan.

Har du tänkt på att det kanske inte är föräldrarnas önskan som styr, utan hur barnen mår?

I den bästa av världar, där vi inte lever, så funkar din idealism. Men den är inte realism. Det vet varje diagnosförälder som ser sina barn fara illa. Jo, din blåögdhet kan skada samhällsdebatten.

Sanna skriver sedan: ”Jag vill släppa ADHD-diskussionen, men kan inte riktigt. För jag blir galen av den hätska stämning som har uppstått i kommentarsfältet. Väldigt många är extremt provocerade av att jag överhuvudtaget tar mig ton och tycker någonting kring ämnet. Att jag borde hålla käften för att jag inte vet vad lidande innebär. Det rasas kring min disrespekt mot schizofreni, och min lättsamma inställning till uppfuckade personalities och kreatörer och diagnoser. Läkare har skrivit att jag bidrar till de negativa fördomar som omgärdat ADHD-diagnosen. 
Låt oss till att börja med konstatera att lidande förmodligen är ojämförbart som Morgan Alling så fint uttryckte det i Kvällsöppet härom kvällen. Någon vars hund precis dött kan lida mer än någon som vuxit upp på barnhem. Därför att vissa är skörare än andra. Jag håller med honom. Låt mig också påminna er om att jag är uppvuxen i en alkoholistfamilj som innehöll åtminstone en diagnostiserad person, så jag har ändå nån slags koll gällande lidande och smärta och diagnoser.
Flera barn i min närmsta krets har ADHD. Jag har full respekt för dem som vill medicinera. Full respekt för dem vars liv har förändrats till det bättre i och med diagnosen. Full respekt för er, hör nu det! 
Men, jag kan ändå inte hålla käften om de som står mig nära som inte vill utreda sina barn. Som inte vill medicinera. Som tycker att skolan ska tillhandahålla stödundervisning för alla som har koncentrationssvårigheter ändå, med eller utan diagnos. Kan inte hålla käften om att det finns folk som tycker att det är konstigt att man INTE får ADHD av att växa upp i vårt samhälle. Detta samhälle där mycket handlar om att leva enligt en ganska så snäv norm. Där väldigt väldigt mycket handlar om att vara ”normal”. Där jantelagen råder och vårt värde mäts i prestationer. Där tid är pengar och informationen med sköljer okontrollerat över oss. Där vi rör oss för lite, äter för mycket skit och stressar ihjäl oss. Jag kan inte hålla käften om den andra sidan bara för att ni diagnosivrare skriker hotfullt att jag ska lägga ner.”

Jag tycker verkligen inte det är OK att hota folk som säger sin mening. Men det är andras liv du har åsikter om Sanna, även om du haft alkoholism på nära håll under din uppväxt. Inte menat som ett slag under bältet! Men de som säger sig veta bättre än du om det fast de inte varit där, kan du ta dem på allvar?

Barn som mår dåligt på riktigt, välhållna barn med balanserad kost och kärleksfulla uppmärksamma intelligenta, pålästa föräldrar, jag tycker de är bra exempel på att barn är egna individer som inte kan styras, för att att något är större, har större inverkan, så att dessa barnen inte kan styra sig själva. Och behöver all hjälp de kan få. Så snart som möjligt. Mediciner? I vägvalet att låta bli medicinering när barn som inte ens blivit tonåringar skär sina armar och gör allt destruktivt som kan göras, och sedan rymmer hemifrån och utsätter sig för ännu större faror. Vad hade du gjort?

Vad är en ansvarsfull förälder? Att se verkligheten för vad den är eller stå fast vid fantasi-slotts-principer när man ser sitt barn på väg utför och inget man gör eller säger fungerar.

Vad hade du gjort? Sett på och bakat sockerfria rågmuffins mot hyperaktiviteten?


Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Arkiv


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 225 andra följare

%d bloggers like this: