Flickor i riskzonen.

Ni vet väl hur Svenny Kopp hittade flickorna hon har forskat om? 

De flickorna som förr ”bara” hade ätstörningar, självskadade sig eller skolkade från skolan för att hamna i trubbel och dåligt sällskap – det är de förut osynliga diagnosflickorna. Som kan få hjälp. Och måste få det i tid.

Svenny Kopp letade upp flickor med kamratproblem, uppförandeproblem, skolk, trotsbeteende och som inte kunde anpassa sig bra alls i skolan.

Därefter utredde hon dem för neuropsykiatriska diagnoser och fann att oväntat många låg inom autismspektrat, kanske atypisk autism eller Aspergers, samt ADHD/ADD, trots att orsakerna till deras problem innan  npf-utredning stannat vid att de hade familjerelationsproblem eller ätstörning. Men det var bara symptom.

Det är viktigt att problemen uppmärksammas tidigt. På så sätt kan man förebygga att problemen växer. Men skolan och vården har tidigare inte uppmärksammat tjejerna i riskzonen för att de gör mindre väsen av sig än pojkarna och kriterierna har fastställts från forskning om pojkar.

Flickor med problem är underdiagnosticerade och får inte hjälp för att de inte märks så väl som pojkar. Svenny Kopps forskning under elva år påvisade flickornas problem.

Från Svenny Kopps forsknings-abstract: Avhandlingsarbetet kom att handla först och främst om 100 flickor som före vuxen ålder kommit till undersökning hos läkare (barnläkare, skolläkare, barnpsykiatriker) med anledning av svårigheter med social interaktion och/eller koncentrationsförmåga i eller utanför skolan. Flickornas föräldrar hade i allmänhet oroat sig för deras beteende eller utveckling redan under de första levnadsåren. De hade också tidigt sökt hjälp, dock utan att få adekvat diagnos på flickornas problem. När flickorna till sist remitterades till Barnneuropsykiatriska kliniken visade det sig, efter mycket detaljerad psykiatrisk och psykologisk undersökning (omfattande sammanlagt flera dagars bedömning i och utanför kliniken), att nästan hälften av dem hade autism eller andra autismspektrumstörningar (med eller utan ADHD) och att lika många hade ADHD (med eller utan autistiska drag) som huvuddiagnos. Bara ungefär en av tio av dessa flickor hade fått mostvarande diagnos i samband med att föräldrarna primärt konsulterade någon med anledning av den oro de upplevt på grund av de sociala problemen och koncentrationssvårigheterna. Istället hade flickornas svårigheter diagnostiserats som ångest, depression, familjerelationsproblem eller ospecifika anpassningsproblem. Ofta hade ingen diagnos alls ställts, trots att det var uppenbart att flickorna var svårt funktionshindrade i många olika miljöer (i skolan, bland kamrater, på fritiden, i familjen, på läkarmottagningar, vid psykologundersökning). Jämfört med de 60 flickor utan allvarliga kända problem, som jag också undersökte, var de 100 flickorna exceptionellt funktionshindrade inom alla områden som jag studerade (psykiatriskt, psykologiskt, motoriskt, akademiskt och vad gäller kamratkontakter). Flickorna med autism och ADHD i min studie hade så gott som alltid ytterligare psykiatriska och utvecklingsneurologiska diagnoser. Ångest, depression, trotssyndrom, sociala beteendestörningar, motoriska koordinationsrubbningar och läs- och skrivssvårigheter var regel i båda grupperna, även om autismgruppen var ännu mera negativt belastad än gruppen med ADHD. Resultaten är särskilt oroande mot bakgrund av att dessa flickor, i genomsnitt inte var tungt belastade av sociala missförhållanden och att de, i nästan samtliga fall, hade begåvning inom den så kallade normalvariationen. Vi har också genomfört en delstudie syftande till att utveckla ett bättre instrument för att tidigt identifiera dessa flickor som är i stort behov av tidiga insatser för att undvika psykologisk och medicinsk ”felutveckling”. 

Detta är flickor i en klar riskzon för allt destruktivt vi inte vill att våra flickor ska hamna i.  En bra start i livet är att i det redan stökiga pubertetsutbrottet lyckas skydda flickor med dessa diagnoser och diagnosernas påföljande beteenden eftersom flickorna är oförmögna att göra det själva. De har svårt att inse konsekvenser av sina handlingar och beteenden. De är både brådmogna, viljestarka, kanske övermodiga och omogna på samma gång.

Riskerna är att hamna i fel sällskap, få äldre pojkvänner, kanske med baktankar, börja använda alkohol eller andra droger, utsätta sig för situationer de inte kan överskåda konsekvenserna av och kanske har svårt att avläsa andra människors uppsåt.

Flickors problem känns inte igen. Killarna vet man ju? Klättrar på väggarna och är stökiga. ”Flickors huvudsakliga problem är dock ofta uppmärksamhets- och koncentrationssvårigheter utan tydlig hyperaktivitet, det man brukar kalla add. Pojkar med adhd har också oftare en uppförandestörning och ett mer utagerande aggressivt beteende än flickor. Flickors symptom är oftare överdriven pratsamhet, socialt undandragande, svårigheter att planera, glömska, intensiv ångest och överdriven fokusering på till exempel skola i försök att kompensera för sina svårigheter.” 

Inte bara dåligt sällskap alltså, utan att också må dåligt ensamma och osynliga och utveckla ätstörningar som en sorts ångesthantering. Att misslyckas i skolan och inte klara gymnasiet är väldigt vanligt och hoppa av till sysslolöshet och försöka fylla livet med spänning och kravlöshet är en stor risk för dessa flickor. Inte bara flickor utan även pojkar kan tidigt riskera att hamna snett och ibland får föräldrarna ta det svåraste beslutet – att lämna bort sitt barn till skolinternat för att famljelivet blivit ohanterbart med rymningar och destruktivt beteende.

Jag beundrar var och en av dessa föräldrar som redan gjort allt i sin makt och tar det svåra steget att försöka skydda sina barn tills de fått chansen att mogna ikapp. En sorglig vardag för många familjer med diagnosbarn. Har man inte upplevt hur familjen nästan raseras av stress kan man kanske inte förstå. Till slut kan alla andra möjligheter ha uttömts, ofta med föregående kontakt med socialtjänst och upprepade polisinsatser. Då är det allvar.

Man bör ha den största respekt för ett så moget och kärleksfullt beslut som i längden ger barnet bättre chanser och dessutom möjligheten att tillskansa sig skolundervisning på de speciella internatskolor som finns. Ekåsa Internatskola i Västra Götaland är exempel på en sådan skola där barnen får struktur, kommer till lektionerna och får anpassad undervisning med indvidanpassad pedagogik. Detta är sista möjligheten, medan det finns många innan. Men några år in i puberteten kan vara riktigt besvärliga för våra diagnosbarn, med både hormoner som vanliga tonåringar plus de neuropsykiatriska besvären. Jag anser att de kan behöva skyddas mot det de inte själva ännu förstår.

Aspergers syndrom och ADHD är båda allvarliga funktionshinder som kan påverka livet väldigt kraftigt. Men osynliga funktionshinder syns ju inte utanpå. Ungdomar i denna riskzon ådrar sig lätt riskbeteenden som skadar onödigt mycket inför framtiden.

Som Svenny Kopps skriver: Behovet av utbildning om flickor med psykiska problem, sociala interaktionssvårigheter och/eller koncentrationssvårigheter inom alla samhällets offentliga verksamheter är mycket stort.