Inlägg taggade 'Petter'

ADHD – på gott och ont.

Jag fick fem biljetter till en föreläsning med Petter, Per Fosshaug och Maria Andersson via Compassen - en förening för barn, ungdomar och vuxna med ADHD och deras anhöriga. Compassen har både träffar och fixar föreläsningar.

Petter, Maria Andersson och Per Fosshaug berättade om sina liv med ADHD - som de fick veta de hade när de var vuxna.

Petter, Maria Andersson och Per Fosshaug berättade om sina liv med ADHD – som de fick veta de hade när de var vuxna.

Jag bjöd med fem familjemedlemmar, alla med ADHD (samt andra npf-diagnoser) varav tre barn på 13, 13 och 16 år. Tre timmars föreläsning är svårt att sitta på när man har ADHD.

Jag tittade under föreläsningen på mina kära i raden, bredvid mig. Min syster satt bredvid mig och skissade hela tiden, ibland skrapade pennan så högt i mitt öra att jag ville skrika. Men jag har lyckats en del med att hålla i min impulskontroll så jag gjorde inte det. Men mycket påfrestande stundom när min hjärna blivit trött. Kunde då inte sortera ut ljuden mellan föreläsningen på scen eller det där ”skrrrrrrrrcht”-ljudet av pennan mot pappret. Irriterande. Svårt med fokuset, efter några timmar. Fick lägga mycket energi på att inte reagera och agera på distraktionerna också.

Möten ska endast vara 40 minuter, helst. Sedan lek-och-spring-rast. Vi hade rast en gång i timmen, men det var jobbigt ändå. Själv satt jag och, som ni noterar, observerade åhörarna, fotograferade lite och spelade spel på mobilen.

På andra sidan mig satt ett barn och skrev och kladdade i ett block, bredvid satt en tös med ett skakande ben och vred på sig och längst ut i raden satt min niece som är 16 och virkade fritt med en tråd för att orka lyssna. Det blev en duk.

Duken min 16-åriga systerdotter Embla Qvarnström virkade på fri hand.

Duken min 16-åriga systerdotter Embla Qvarnström virkade på fri hand.

Den största kändisen, artisten Petter kom så klart sist upp på scen. Jag hade förvarnat de yngsta om att det nog skulle bli så, eftersom det var honom de ville se. När så Petter talade gav ett av barnen upp, och filmade med mobilen för att titta på sedan. Hon hittade en lösning, för hon orkade inte.

Min ADHD-terapeut beskrev en lektionstimma för någon med ADHD som att koncentrationen var femte minut försvann, som att hjärnan simmade ut i ingenstans eller i helt andra tankar. Om var femte minut är sån är det svårt att redogöra efteråt för den röda tråden. För en hjärna med normal stimulans kan det bli en svacka mot slutet, som ofta inte blir avgörande för den totala perceptionen.

En ung med ADHD i skolan kan känna genans över att känna sig helt obegåvad om någon skulle fråga efteråt om vad lektionen handlade om. Kanske skojar bort det. För det är pinsamt, när man rent fysiskt varit där. Då är man väl dum i huvudet, när man inte vet vad lektionen handlade om? Tyvärr är det en nackdel med gåvan av ett personlighetsdrag som kan vara fantastiskt, men inte alltid passar in i världen – att man tror man är fel.

Därför bör alltid pedagoger ha en kort genomgång i början av en lektion med vad det ska handla om. Vad som är viktigt att lyssna efter. Det är inte fusk, att lyckas lära alla barn. Eller hur?

Man kräver att alla skolbarn ska vara drivna med studieteknik. Samtidigt som studieteknik inte är ett skolämne och jag fattar inte varför. Utan istället anses det vara ett bevis på en elevs intelligens när de kan hänga med. Barn till pedagoger får hjälp med detta hemmavid, men andra gör oftast fel.

Gissa om två år på universitet var svårt för mig som försökte läsa varje bok pärm till pärm. När jag borde ha tagit ut det viktigaste via föreläsningsanteckningar, kollat i innehållsregistret, och bara läst på om vissa frågor. Idag får personer med ADHD på universitetet rätt till anpassad hjälp, som anteckningshjälp och en studievägledare. Det behövs. För ADHD betyder inte begåvningsnedsättning, bara att hjärnan fungerar på ett annorlunda sätt. Att ha ADHD ska absolut inte betyda att man ska bli hantverkare, om det inte är ens största intresse. Tvärtom behöver världen nytänkande.

Notera den duk min systerdotter virkade. Vem hade kunnat göra det? Hade Petter och andra kända nyskapande personer som kommit ut med att ha ADHD kommit dit de är utan sin ADHD? Tyvärr inte utan en massa misslyckanden på vägen, för att allt var helt utan styrsel, en massa smärta på vägen. Men de gick dit deras hjärta och hjärna ledde.

Steve Jobs, en av Apples grundare dog i veckan. Han tänkte utanför lådan och lyckades driva det till sin spets. Det är sådant tänkande som behövs för att driva resten framåt. Då säger jag inte att Steve Jobs hade en diagnos. Hade han haft det behövde det inte heller utredas. Han bara förändrade världen på köpet för att han likt någon med ADHD eller Asperger gjorde vad han trodde på. Trots olyckskorpar och de som inte kan ta in andras andras tankesätt. Jag vill ge samfälligheten, alla andra, en stor känga mitt i plytet för de snäva ramarna som inte alla klarar av att bryta. Till stor förlust för omvärlden.

Från första början blir det för svårt när man nästan anses begåvningsnedsatt för att man alltid tappar bort lappen fröken skickar hem i väskan eller inte klarar att anteckna läxor och även ta med skolböckerna hem. Då är man redan rökt, för det är de kraven skolan ställer.

En stor förlust att flickan som virkade duken skulle känna sig utanför, från första skoldagen. När det finns så mycket fantastisk förnyelse som bara ligger och väntar på att komma ut. I hennes fall kommer det ut ändå för hon har haft stöd hemifrån med föräldrar inte helt inne i den snäva ramen. Tur det. För henne och för resten av världen. Men alla andra som inte får stödet hemifrån när skolan och samhället bara premierar en enda sak ”att vara som alla andra”? Hur ska det gå för dem. Man måste se brett här.

Vem ska skapa den nya nya musiken, för vem av oss orkar livet utan nya toner att få inspiration av? Vem ska väcka våra sinnen, om de som kan ge nåt extra slås ner i skorna från första skoldagen?

ADHD-personlighet till extremen är ett kors man får bära på gott och ont. Inte ens medicinering tar bort den genen. I min familj är ganska många av nödvändighet medicinerade på olika sätt för att fixa livets vardagstrall. Och vi skäms inte för det. Men symptomen försvinner aldrig helt. Inte kreativiteten heller. Det kan kännas som att vilja ge och ge, men att samhällets uppbyggnad inte har ett rum för att ta emot, utanför sin lilla snäva låda. Som att vara oälskad, när man i själva verket berör människors känslor på djupet med att vara som man är.

Här är idolfotot. Petter bönade och bad och jag ställde ju upp.


Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Victoria Qvarnström on Lättnad av ADHD-diagnosen.
Victoria Qvarnström on 365 autismdagar
Victoria Qvarnström on ADHD-hem.
Victoria Qvarnström on Sviter utav allt för lång tids…
Ambivalena on 365 autismdagar
Ulrika on Sångfågeln Susan Doyle –…
Johanna Fast on Sviter utav allt för lång tids…
Johanna Fast on ADHD-hem.
Olsson on Lättnad av ADHD-diagnosen.
Sviter utav allt för… on Det finns inget som är lagom m…

Arkiv


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 232 andra följare

%d bloggers like this: