Jag vilar idag väldigt bra i att jag fick diagnosen ADHD. De där upprörda tankarna om orättvisan i att jag inte fick lov att passa in fast att jag är perfekt som jag är skapad, de har svalnat lite eftersom jag är mer upptagen av att ta tillbaka mitt liv nu. Det liv jag blev förnekad bara för att jag inte fungerar som majoriteten. Ja, ni vet, i samhället vi lever i och det är tänkt vi ska samsas i och få våra platser eller iaf få chansen att ta dem?
Men nu tänkte jag mest fylla på i denna min nya blogg som jag ägnar åt ADHD och andra neuropsykiatriska funktionshinder, eftersom det faktiskt inte finns tillräckligt skrivet att tillgå för de som söker. De som funderar för att de känner att de behöver andra svar än de fått. De som mår bra när de kan duga som de är, men också blir åsidosatta för att de inte passar in i mallen. Och det är därför de söker. Nothing makes sense, trots att man gjort allt rätt som man lärt sig.
Jag tänker så här idag, att jag som har en diagnos som i vårt samhälle faktiskt har etiketten funktionsnedsättning: Det är faktiskt inte mig det är fel på. Det är egentligen inte ens en diagnos, det är en personlighetstyp men har blivit en svårighet pga av det moderna samhällets snäva utformning.
För våra gener hade aldrig överlevt sedan människans begynnelse om vi hade varit helt värdelösa för evolutionen. Eller är vi bara extra sexiga? Finns det en enda människa som verkligen tror något sådant, så hör av dig.
I emigrantlandet USA är AD(H)D mer accepterat och mer forskat på och talat om. Det är en stor kontinent. Den är skapad av de som vågade ta steget ut på landgången ut i ovissheten. Det är antagligen ingen slump att man kan tala om AD(H)D i USA när det nästan är förbannad lögn inom psykiatrin i Sverige. Eftersom många utan rätt, kanske neuropsykiatrisk diagnos hamnar inom den vanliga psykiatrin för att de har gått sönder.
I den här bloggen lägger jag mig inte lika mycket vinn om att länka till undersökningar eftersom ni är betrodda att googla själva. Informationen finns för den nyfikne.
Men här tänker jag nu länka till en undersökning av hur nomadfolk blir magrare av att bli bofasta, eftersom deras ADHD-lika gener är mer fördelaktiga i nomadlivet då nyfikenhet, försvarsberedskap och lite andra överlevnadsinstinkter fungerar bättre i det vilda landskapet än i det tama. Länk.
Fascinerande, eller hur? Lika fascinerande är det att fundera på vilka som satt timtals på stenåldern och lärde sig knacka flintastenar till vassa eggar som genererade fler bytesdjur, alltså proteinrik mat som fick hjärnorna att växa. Var det månde aspergare som hade det fokuserade tålamodet att lyssna till stenarnas klang i timtal och visste hur sprickorna gick som de flesta andra hade tröttnat på efter en halv dag?
Att det var ADHD-personligheter som smakade på nya växter på vinst eller förlust, det är väl självklart? Lite svinn får man räkna med, för evolutionens skull.
Men inte hur mycket svinn som helst, när vi behöver nytänkarna och inte bara de fyrkantiga byråkraterna som format samhället där ingen olik dem får en självskriven plats.
Ett samhälle som premierar inavel i svågerpolitik är dödsdömt när de nya friska idéerna har tagit slut eller ingen längre finns kvar som kan finslipa eggarna, som i den nya tekniken.
Senaste kommentarer