En känga ut i cyberrymden.

Jag räcker inte till. Jag tycker att ”alla” är så duktiga – de med egna diagnoser eller barn med.

De som har benhårda strategier med scheman och listor och metoder och går på möten med anhöriggrupper och utbildningar om npf och till habiliteringen och pysslar med hemläxor och övningar med sina barn.

Jag förstår inte hur de orkar. Har jag svårare ADHD eller har jag bara blivit tröttare med åldern? Kanske ska jag diskutera med min läkare om att försöka byta medicinering, men centralstimulerande tål jag inte, så jag vet inte vad det finns för hopp om annat biologiskt stöd för min hjärna. Känner mig just idag som en slêten gammal uttjänt känga.

Jag orkar tvätta fyra gånger i månaden, vissa veckor två dagar i rad för att jag inte fått till det föregående vecka. Jag ser till att det står mat på bordet till mitt barn och försöker se till att hennes rum är under kontroll och ser till att hon kommer till skolan och vet alltid var hon är. Det känns som vad jag orkar. Jag har vårdbidrag på 75% nu veckorna min dotter är här, för hennes särskilda behov. Veckorna däremellan går åt till vila de första dagarna när hon åkt till pappa. Hushållet kommer i ordning när hon ska komma, och någon gång veckan hon inte är här.

Till skillnad från de som lyckas med listor och scheman kan jag inte följa listor, blir ännu mer splittrad – kanske för att det känns som ett krav och jag börjar stressas? Det enda sättet för att skapa struktur i mitt huvud är att skriva. Och då var ändå min ADHD värre förr. Den går liksom inte över (tänk att jag skulle skriva det!). Den är något som är med mig varje dag.

Jag brukar säga att det inte märks så mycket utanpå på mig. Pratar inte snabbt och forcerat som förr. Däremot kan jag byta ämne väldigt mycket under ett samtal, men jag lyckas dra ihop slutsatsen. Min gamla terapeut hävdade att jag blivit mycket mer sammanhållen i samtal, men det kan ha berott på att jag var målorienterad, det var ju under min rehabilitering.

Min partner däremot tycker att min ADHD märks mycket på mig. Han kände mig inte för ett par år sedan, så jag tycker att det är lite hårt att höra eftersom jag blivit lugnare. Men jag har inte fått mer koncentrationsförmåga. Samtidigt har orken minskat, i takt med att pålagorna ökat. Och visst, jag orkar vara mamma, iaf nästan varje dag en supermorsa.

Om jag ska lyssna på vad någon säger och min blick börjar vandra – då är jag inte längre där.
Oj, en ekorre säger min partner då, för det är som om jag fått syn på något annat.

Detta att inte fixa energi för att fixa fler hållbara verktyg känns som ett Moment 22 för  mig. Som att jag inte kan habilitera mig själv mer. Känner mig funktionsnedsatt, det är verkligen inte alltid, men jag har stagnerat. Att känna som om man nått sin gräns känns väldigt dystert. Vad gör jag nu?

Orkar läsa lite bloggar och hamnar på ett inlägg:

ADHD, utbränd, rastlös:

”Kanske borde jag skaffa mig lite amfetamin och se om det kan hjälpa mig? Jag som var så lugn som barn…hmmm… Känns lite som en fluga det här med ADHD. Och visst vill man vara i framkant och känna sig trendig så jag självdiagnostiserar mig härmed.” skriver bloggaren.

Mitt liv är alltså ett skämt?

Idag känner jag för att dela ut
ännu en känga i cyberrymden.

Dessutom har jag i ett senare inlägg förklarat närmare om vad som är en diagnos eller inte.

Dyslexi är bara lättja. Vill man så kan man.

Hade jag fått samma mediala utrymme som Sanna Lundell att förneka dolda handikapp och varit lika obildad som hon kunde jag ha förnekat olika utvecklingsstörningar med hänvisning till att ”man kan bara man vill” och att det är föräldrarnas fel.

Jag tycker Sanna Lundell är jämförbar med KMR, Kommittén för Mänskliga Rättigheter. Det är en organistion under Scientologerna som förnekar alla psykiatriska och neuropsykiatriska diagnoser och hävdar på otaliga platser runt om på internet att det är medicinindustrin som skapat psykiatrin för att bli rika. I själva verket vill KMR att alla skall bli Scientologer och göra Scientologkyrkan rikare.

Jag tror inte att Sanna Lundell har några liknande motiv till svartmålningen av ADHD utan att det är snarare är ett uttryck för det fria ordet och fria åsikter. Jag är för åsikts -och tryckfrihet. Men det känns för djävligt när Aftonbladet upplåter utrymme till Sanna Lundell grava fördomar kring ett dolt funktionshinder som förnekar tusentals människor och det gör hon i en av Sveriges största kvällstidningar. Hennes resonemang om ADHD är likt:
”Dyslexi är bara lahet. Vill man så kan man.” Ersätt ordet dyslexi med valfritt funktionshinder, eller varför inte sexualitet?

Kvällstidningarna har faktiskt börjat ta lite mer ansvar för att inte uttala sig fördomsfullt om Asperger, efter att snart sagt varenda våldsverkare lyfts fram som aspergare, trots att forskning visat att aspergre inte är mer våldsbenägna än andra. Detta efter att en debatt blossat upp om att stigmatisera utsatta grupper, helt taget ur luften, på främsta plats i tidningar med stora upplagor. Detta har skadat de som kämpar varje dag med sin funktionsnedsättning. På samma sätt upplever jag Sannas och andras spaltplats för obildat white trash-resonemang om ADHD och medicinering. Ett kok stryk kanske skulle hjälpa mot odiciplinerade ungar? Precis som det skulle hjälpa mot bilbränningarna och vandalismen i socialt utsatta områden. Det är föräldrarnas fel, det finns inte ett större sammanhang att sätta sig in i, forskning verkar ju så jobbigt att ta till sig?? Det verkar vara så gemene mans resonemang går.

Sanna uttrycker att hon själv vuxit upp med en anhörig med diagnospersonlighet som haft alkoholproblem, utan att ens reflektera över hur hennes uppväxt kunnat se ut om alkoholisten under hennes barndom fått diagnos och medicinering. Kanske hon sluppit sveket då?

Om det är för jobbigt att plugga på om ADHD kan man läsa en kort förklaring som gör det lite tydligare varför man exempelvis behöver medicinera för att inte självmedicinera på andra sätt. Eller, om man bara väljer sin egen synvinkel utan att titta runt på kunskapen som finns, kanske man borde skriva om sånt man känner till, inte bara tror, när det handlar om fakta i utsatta människors liv. Det samma händer ganska ofta angående min dotters kroniska typ1-diabetes, att folk tror den går över eller att sjukdomen beror på för sockerrik kost. Ofta skriker löpsedlar och artiklar författade av ”medicinska journalister” ut hur man botar diabetes, när det handlar om en annan typ, alltså typ 2 som i vissa fall går att reglera till symptomfrihet och inte är en autoimmun sjukdom. Sjukdomen typ1-diabetes är mer likt struma och reumatism, än typ 2-diabetes, det är bara symptomen som är lika. Klart jag blir trött på fördomar som förringar hur det verkligen är. Det är viktigt med kunskap innan man skriver för en bred allmänhet, det anser jag. Man utbildar annars de mindre nogräknade med fördomar.

Jag skrev för några dagar sedan om Sanna Lundells blåögda resonemang kring medicinering av ADHD, men hon har inte gett mig något svar. Jag tycker i alla fall att Sanna Lundell kunde ta sitt ansvar och läsa igenom kommentarerna i den här artikeln: Det handlar inte om att knarka ner barnen, där personer till skillnad mot Sanna, faktiskt vet vad det handlar om när medicinering blir aktuell. Sannas senaste uttalande om att ADHD-medicinering blivit på modet kan jag inte ens kommentera eftersom den är så urbota dum. Det är ju först nu människor med ADHD och andra neuropsykiatriska funktionshinder börjat få hjälp, det är varken på modet eller en diagnosboom pga av modets nyck. ADHD har alltid funnits, men förr blev man missbrukare för att ingen hjälp fanns att få. Man visste inte ens att man hade problem, innan man skaffade sig andra större problem, som alkoholism.

Det kan bara vara en tidsfråga innan Sanna Lundell kontaktas av KMR.
En perfekt galjonsfigur.