Inlägg taggade 'fördomsfullt'

Kjell Häglund dissekerar godtycklig rapport från statligt hälso-organ.

Journalisten Kjell Häglund publicerades  den 13 juni på Svt Debatt med debattartikeln: Ovetenskaplig myndighet levererar missvisande ADHD-rapport.

Jag är förvånad över att jag inte sett den länkas till förut, måste vara sommaren som slagit till. Men desto mer bör den spridas nu.

2011-08-30_16.28.44Kjell Häglund benar i artikeln upp röran som SBU ställt till som bör skada deras rykte som statligt organ som Kunskapscentrum för hälso -och sjukvården.

Debattartikeln är en mycket kvalificerad sågning av SBU:s sammanställning av ADHD-rapporter – som sammanfattats på godtyckligt vis av en statlig myndighet som bör hålla sig neutral, gå på rena fakta och ha en mycket hög professionalism i att sammanställa ett forskningsunderlag till iaf något så när vetenskapligt hållbara slutsatser.

Från Kjell Häglunds debattartikel:
” I veckan publicerades en statlig kartläggning av vetenskapsunderlag för ADHD-diagnosinstrument och långtidsmedicinering. För alla som är insatta i ämnet var rapporten i fråga en riktig gäspning.”

Har god lust att citera hela Kjell Häglunds debattartikel för att han sätter fingret på flera grundläggande viktiga aspekter som han dissekerar framgångsrikt i sin artikel – särskilt om hur en ärlig vetenskaplig procedur bör gå till – som missats av SBU.

Vad blir rapportens verkningar när pressen ska (snabb?)tolka och vidare rubricera SBU:s sk ”vetenskapliga rapport”. Kanske ännu fler ADHD-förnekande fördomsfulla rubriker som skadar allmänbildningen så stort, men främst de drabbade och redan kämpade familjer.

Vi har sett det förr, var så goda en liten samling av pressens sunkigaste rubriker om npf - neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som vi mött.

Men läs Kjell Häglunds debattartikel  själva och tyck till i kommentarsfältet på SvT Debatt!

Fördomar hindrar – så håll käft?

äggskalFördomarna mot npf/ neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är ännu förvånansvärt stora i vårt moderna samhälle. Personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som ADHD eller autismdiagnoser hindras ännu mer av andras fördomar och okunskap – än av sina personliga egenheter som inte gör någon annan illa. Man får inte tillgång att bevisa sig på rättvist sätt.  

Det känns oerhört tragiskt att inte tas till sin rätt trots flera goda förmågor och en (iaf hyfsat?) trevlig personlighet. Jag är i stort sett som vem som helst på en arbetsplats, jag har alltså många mycket stora styrkor samt vissa egna sätt, en personlighet.

Skillnaden mellan mig och andra medarbetare – är att mina svagare sidor granskas hårdare för att jag varit öppen med min ADHD-diagnos så de innefattas i en benämning. Att jag har personlighet borde inte ligga mig i fatet, för det är jag inte ensam om. Vem vill arbeta med en robot?

Just jag utkristalliseras, medan ”Slarvige Pelle eller Sara” kan komma för sent till jobbet, tappa nycklar och arbetsmobiler – men bara ses som en lite virrig person, som ändå gör sitt jobb.

Emedan mina små egenheter som inte påverkar mina resultat generellt granskas med mycket hårdare ögon: ”Nu var hon sån igen, för att hon har ADHD. Det är en svaghet, det här kommer aldrig att funka!”

Plötsligt blir det som otroligt viktigt för arbetsgivare att få bevis på att man är exakt som alla andra. Eller ett genomsnitt utan toppar eller dalar eftersom ”alla andra” inte existerar. Och detta bara för att man erkänt att man är medveten om att man inte alltid är perfekt – via den diagnos på npf/ en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning man fått och behövt.

Det läggs sällan lika stort fokus på ens talanger, som på det som inte alltid kan uppfyllas eller lite speciella krumbukter som inte påverkar arbetsuppgifterna påtagligt. Man bara ses som annorlunda, med helt klart lägre tolerans från den som ska värdera ens prestationer och ens sätt, och det görs hela tiden. Trots att man anstränger sig hårdare och kan prestera mer med rätt arbetsuppgifter!

Det har tyvärr blivit skåpmat för människor som vågat ta steget för en utredning om ev npf/neuropsykiatrisk funktionsnedsättning att inte tas inte på allvar – för att man är ”den dära”.

Lite som en byfåne som andra kan skratta lite överseende åt, men aldrig erkänna som kompetent på rätt villkor och aldrig ge någon viktigare uppgift. För att det upplevs som en risk. Det finns från början ingen tilltro på en – men andra får göra misstag och kommer att förlåtas. De ”slarviga Pelle och Sara” på samma arbetsplats tilldelas uppgifter att växa med, och de fortsätter att trampa i klaveret och lära. De upplevs iaf som ”normala”. De har ju inte sökt utredning!

Själv tycker jag det är modigt som fan att erkänna att man behöver hjälp för att kunna bearbeta sig själv och få rätt stöd. Det kallas personlig utveckling. Jag själv tycker att det vore klokare att anställa  en person med det modet att granska sig själv – som att bli utredd för npf eller annat för att kunna gå vidare i livet och växa.

Men utan förtroende och meningsfulla arbetsuppgifter växer ingen. Så, vissa av oss är utestängda från arbetslivet på grund av gemene mans okunnighet med fördomar och utsätts för ren diskriminering.

Vägen från arbetsträning till anställning är som att avkrävas ett klättring upp på K2 – medan resten bara behöver bestiga Kinnekulle.

Det är min erfarenhet och uppfattning. Att fördomar förstärks av att berätta om ens hinder. Det trodde jag aldrig att jag skulle uttrycka; att berätta fan inte om din diagnos för någon även om den hjälper dig själv – för det finns en överhängande risk att du blir uträknad när det verkligen gäller!

Ett annat exempel som kan vara ren ”diagnos-rasism” med uteslutning – pga okunskap, även från dem man kunde förvänta sig vara mer insatta:

”Någon berättade att när hon sökte assistent så var det fler som sökte när de inte skrev att det gällde barn med AST/autismspektrumtillstånd. Testade att göra det samma, skrev inget om hennes diagnoser utan vilka behov hon har enbart. Som sagt fler sökande och så klart ingen aning om det har bidragande orsak. Inget precis som går att fråga om..”

Den allmänna toleransen i samhället verkar ännu vara lååångt bort.

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Det är därför vi fortsätter informera och kräva attitydförändringar och förståelse – att vi är inte konstiga, vi har bara en speciell personlighet och det har vi rätt till, precis som alla andra.

Reaktion – inte överreaktion.

Jo, jag blev ju rätt förbannad när Magnus Betnér höll ett fördomsfullt tal på TV om ADHD i sitt TV-program. Jag reagerade för att det han sa om barnknarkare och att ”alla ungar ju för i helsike har ADHD” – bara fördjupade allmänna fördomar mot neuropsykiatriska diagnoser som ADHD. Vi är så vana vi på denna sidan skranket, vid skitskriverier om neuropsykiatriska diagnoser – men det är ingen anledning att låta saker passera.

Det värsta tyckte jag var att han sa det inför – jag vet inte hur många hundratusen tittare – varav de flesta antagligen skrattade medhållande, eftersom det skämt (hrmpf?) Magnus B då uttalade – bara bekräftade deras tidigare fördomar. De människor som garanterat inte har haft nära kontakt med allvaret i dessa diagnoser. Men efter att de sett det de redan trodde – bekräftas på TV kunde de luta sig ännu djupare in i sin läderlook-soffa och tycka att de visste hur det låg till. Djupt tillbakalutade i sina gamla fördomar.

Varför jag blev så förbannad förklaras bättre här nedan än något jag kunnat författa själv. Nedanstående är vad man kan få höra om man har en sk bokstavsdiagnos. Från en twitterkonversation jag hade för inte så länge sedan. Läs. Människor med dessa åsikter brukar kallas för troll – som inte ska gödas. Men jag ville veta. Och fick ”veta” detta.

Försökte föra en sund konversation, faktiskt. Hoppet är det sista som överger människan.

Hade inte redogjort vilken medicin jag tar istället för centralstimulerande, som jag inte tål.

Rasism-antisemitismkortet. Som jag inte hugger på. Bara irrelevant.

Det finns information på nätet om: Mindfreedom, en parallell rörelse till Scientologerna.

RSMH – Riksförbundet för social och mental hälsa – är också kraftigt kritiska mot psykiatrins metoder och är en brukarorganisation och kritiserar exempelvis ECT-behandlingar utan forskningsunderlag. Men även RSMH kritiserar och varnar för KMR.

KMR - kommittén för mänskliga rättigheter som är vida spridda på nätet, och även använder nyhetskanaler som MyNewsdesk för att föra ut sina budskap är en underorganisation till Scientologerna – vilka båda emotsäger sig alla psykiatriska diagnoser (psykiska sjukdomar som Schizofreni etc. samt neuropsykiatriska diagnoser (ADHD, Aspergers mm). KMR:s metoder är att via sitt välklingande namn försöka få förtroende hos bl a kommuner för att få komma ut och föreläsa och visa filmer om psykiska diagnoser. Ibland har sjuka människor gått hem och slutat ta sin antipsykotiska medicin efter sådana föreläsningar, för att de fått så dåligt samvete och kanske trott på propagandan – eftersom de trott att kommunerna som tagit dit en sådan föreläsare var en garanti för opartiskhet. En psykosnära eller annan sjuk som slutar ta sin medicin, är det sunt? En bra bloggreflektion om Scientologerna från Trollhare.

Avslutningsvis ett meddelande från livscoachen från twitter:

Kul att skratta åt?

Det är något snyggare att skratta med. Vi med ADHD kan skratta åt vår glömskhet etc – det kan bli riktigt roligt. Man skrattar istället för att gråta. Om man inte råkat bränna ner huset.

Och när jag hör eller läser raljerande om bokstavsdiagnoser är det personer som denna ovan och svennar i gathörnen och soffhörnen – utan insikt i diagnoserna som jag hör eka i mitt huvud. De som tror på riktigt att man valt diagnos och liv med att överkomma en massa olika saker för att det skulle vara bekvämt på något vis. Men de hämtar ju sin grunda kunskap, alltså sin sanning – från kvällspressen – och från humorprogram på TV. Eller från rena sekter.

En känga ut i cyberrymden.

Jag räcker inte till. Jag tycker att ”alla” är så duktiga – de med egna diagnoser eller barn med.

De som har benhårda strategier med scheman och listor och metoder och går på möten med anhöriggrupper och utbildningar om npf och till habiliteringen och pysslar med hemläxor och övningar med sina barn.

Jag förstår inte hur de orkar. Har jag svårare ADHD eller har jag bara blivit tröttare med åldern? Kanske ska jag diskutera med min läkare om att försöka byta medicinering, men centralstimulerande tål jag inte, så jag vet inte vad det finns för hopp om annat biologiskt stöd för min hjärna. Känner mig just idag som en slêten gammal uttjänt känga.

Jag orkar tvätta fyra gånger i månaden, vissa veckor två dagar i rad för att jag inte fått till det föregående vecka. Jag ser till att det står mat på bordet till mitt barn och försöker se till att hennes rum är under kontroll och ser till att hon kommer till skolan och vet alltid var hon är. Det känns som vad jag orkar. Jag har vårdbidrag på 75% nu veckorna min dotter är här, för hennes särskilda behov. Veckorna däremellan går åt till vila de första dagarna när hon åkt till pappa. Hushållet kommer i ordning när hon ska komma, och någon gång veckan hon inte är här.

Till skillnad från de som lyckas med listor och scheman kan jag inte följa listor, blir ännu mer splittrad – kanske för att det känns som ett krav och jag börjar stressas? Det enda sättet för att skapa struktur i mitt huvud är att skriva. Och då var ändå min ADHD värre förr. Den går liksom inte över (tänk att jag skulle skriva det!). Den är något som är med mig varje dag.

Jag brukar säga att det inte märks så mycket utanpå på mig. Pratar inte snabbt och forcerat som förr. Däremot kan jag byta ämne väldigt mycket under ett samtal, men jag lyckas dra ihop slutsatsen. Min gamla terapeut hävdade att jag blivit mycket mer sammanhållen i samtal, men det kan ha berott på att jag var målorienterad, det var ju under min rehabilitering.

Min partner däremot tycker att min ADHD märks mycket på mig. Han kände mig inte för ett par år sedan, så jag tycker att det är lite hårt att höra eftersom jag blivit lugnare. Men jag har inte fått mer koncentrationsförmåga. Samtidigt har orken minskat, i takt med att pålagorna ökat. Och visst, jag orkar vara mamma, iaf nästan varje dag en supermorsa.

Om jag ska lyssna på vad någon säger och min blick börjar vandra – då är jag inte längre där.
Oj, en ekorre säger min partner då, för det är som om jag fått syn på något annat.

Detta att inte fixa energi för att fixa fler hållbara verktyg känns som ett Moment 22 för  mig. Som att jag inte kan habilitera mig själv mer. Känner mig funktionsnedsatt, det är verkligen inte alltid, men jag har stagnerat. Att känna som om man nått sin gräns känns väldigt dystert. Vad gör jag nu?

Orkar läsa lite bloggar och hamnar på ett inlägg:

ADHD, utbränd, rastlös:

”Kanske borde jag skaffa mig lite amfetamin och se om det kan hjälpa mig? Jag som var så lugn som barn…hmmm… Känns lite som en fluga det här med ADHD. Och visst vill man vara i framkant och känna sig trendig så jag självdiagnostiserar mig härmed.” skriver bloggaren.

Mitt liv är alltså ett skämt?

Idag känner jag för att dela ut
ännu en känga i cyberrymden.

Dessutom har jag i ett senare inlägg förklarat närmare om vad som är en diagnos eller inte.

Dyslexi är bara lättja. Vill man så kan man.

Hade jag fått samma mediala utrymme som Sanna Lundell att förneka dolda handikapp och varit lika obildad som hon kunde jag ha förnekat olika utvecklingsstörningar med hänvisning till att ”man kan bara man vill” och att det är föräldrarnas fel.

Jag tycker Sanna Lundell är jämförbar med KMR, Kommittén för Mänskliga Rättigheter. Det är en organistion under Scientologerna som förnekar alla psykiatriska och neuropsykiatriska diagnoser och hävdar på otaliga platser runt om på internet att det är medicinindustrin som skapat psykiatrin för att bli rika. I själva verket vill KMR att alla skall bli Scientologer och göra Scientologkyrkan rikare.

Jag tror inte att Sanna Lundell har några liknande motiv till svartmålningen av ADHD utan att det är snarare är ett uttryck för det fria ordet och fria åsikter. Jag är för åsikts -och tryckfrihet. Men det känns för djävligt när Aftonbladet upplåter utrymme till Sanna Lundell grava fördomar kring ett dolt funktionshinder som förnekar tusentals människor och det gör hon i en av Sveriges största kvällstidningar. Hennes resonemang om ADHD är likt:
”Dyslexi är bara lahet. Vill man så kan man.” Ersätt ordet dyslexi med valfritt funktionshinder, eller varför inte sexualitet?

Kvällstidningarna har faktiskt börjat ta lite mer ansvar för att inte uttala sig fördomsfullt om Asperger, efter att snart sagt varenda våldsverkare lyfts fram som aspergare, trots att forskning visat att aspergre inte är mer våldsbenägna än andra. Detta efter att en debatt blossat upp om att stigmatisera utsatta grupper, helt taget ur luften, på främsta plats i tidningar med stora upplagor. Detta har skadat de som kämpar varje dag med sin funktionsnedsättning. På samma sätt upplever jag Sannas och andras spaltplats för obildat white trash-resonemang om ADHD och medicinering. Ett kok stryk kanske skulle hjälpa mot odiciplinerade ungar? Precis som det skulle hjälpa mot bilbränningarna och vandalismen i socialt utsatta områden. Det är föräldrarnas fel, det finns inte ett större sammanhang att sätta sig in i, forskning verkar ju så jobbigt att ta till sig?? Det verkar vara så gemene mans resonemang går.

Sanna uttrycker att hon själv vuxit upp med en anhörig med diagnospersonlighet som haft alkoholproblem, utan att ens reflektera över hur hennes uppväxt kunnat se ut om alkoholisten under hennes barndom fått diagnos och medicinering. Kanske hon sluppit sveket då?

Om det är för jobbigt att plugga på om ADHD kan man läsa en kort förklaring som gör det lite tydligare varför man exempelvis behöver medicinera för att inte självmedicinera på andra sätt. Eller, om man bara väljer sin egen synvinkel utan att titta runt på kunskapen som finns, kanske man borde skriva om sånt man känner till, inte bara tror, när det handlar om fakta i utsatta människors liv. Det samma händer ganska ofta angående min dotters kroniska typ1-diabetes, att folk tror den går över eller att sjukdomen beror på för sockerrik kost. Ofta skriker löpsedlar och artiklar författade av ”medicinska journalister” ut hur man botar diabetes, när det handlar om en annan typ, alltså typ 2 som i vissa fall går att reglera till symptomfrihet och inte är en autoimmun sjukdom. Sjukdomen typ1-diabetes är mer likt struma och reumatism, än typ 2-diabetes, det är bara symptomen som är lika. Klart jag blir trött på fördomar som förringar hur det verkligen är. Det är viktigt med kunskap innan man skriver för en bred allmänhet, det anser jag. Man utbildar annars de mindre nogräknade med fördomar.

Jag skrev för några dagar sedan om Sanna Lundells blåögda resonemang kring medicinering av ADHD, men hon har inte gett mig något svar. Jag tycker i alla fall att Sanna Lundell kunde ta sitt ansvar och läsa igenom kommentarerna i den här artikeln: Det handlar inte om att knarka ner barnen, där personer till skillnad mot Sanna, faktiskt vet vad det handlar om när medicinering blir aktuell. Sannas senaste uttalande om att ADHD-medicinering blivit på modet kan jag inte ens kommentera eftersom den är så urbota dum. Det är ju först nu människor med ADHD och andra neuropsykiatriska funktionshinder börjat få hjälp, det är varken på modet eller en diagnosboom pga av modets nyck. ADHD har alltid funnits, men förr blev man missbrukare för att ingen hjälp fanns att få. Man visste inte ens att man hade problem, innan man skaffade sig andra större problem, som alkoholism.

Det kan bara vara en tidsfråga innan Sanna Lundell kontaktas av KMR.
En perfekt galjonsfigur.


Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Victoria Qvarnström on Lättnad av ADHD-diagnosen.
Victoria Qvarnström on 365 autismdagar
Victoria Qvarnström on ADHD-hem.
Victoria Qvarnström on Sviter utav allt för lång tids…
Ambivalena on 365 autismdagar
Ulrika on Sångfågeln Susan Doyle –…
Johanna Fast on Sviter utav allt för lång tids…
Johanna Fast on ADHD-hem.
Olsson on Lättnad av ADHD-diagnosen.
Sviter utav allt för… on Det finns inget som är lagom m…

Arkiv


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 232 andra följare

%d bloggers like this: