Statistik och syfte.

Hörde på morgonens TV-nyheter att DN rapporterat att pojkar födda senare på året oftare fick ADHD-diagnos. En märklig nyhetspresentation, såg den sändas två gånger. Märklig nyhet för att det inte fanns någon analys. Funderade då på, när föds det flest pojkar, sent eller tidigt på året..? Har de tagit med det i beräkningen? Så många frågor..

DN-artikeln är något klarare. Men är den vinklad – på vad? Det är en statistiker som tagit fram opublicerad statistik ur patient- respektive läkemedelsregistret på Socialstyrelsen på uppdrag av DN. Mest intressant tycker jag är vad DN:s frågeställning var, vad de misstänkte och varför? Det framgår inte.

Slutsatsen i DN är att fler barn behöver bemötas utefter sin förmåga. Vilket en rapport från Lärarnas Riksförbund visar är tvärtom mot vad som sker. Att de nu ställer tre krav på förbättringar är jättebra. Det är ju i skolan barnen slås ut. I ett annat system kanske de utsatta barnen hade dugit. Fortsätt ryta till!

Vi vet att barn med neuropsykiatriska diagnoser kan ha en viss omognad och en del av den går inte över lika lätt eller aldrig, som i att mogna i år. Okoncentration och dålig impulskontroll föranleder dåliga beslut, alltså omogna beslut då det kan vara svårt att räkna ut konsekvenser och lära sig av upplevelser.

Den tillfrågade barnneuropsykiatrikern Björn Kadesjö säger i artikeln att det både kan vara så att barn födda tidigt på året kan kompensera lindriga ADHD-problem med en större mognad och att omognad å andra sidan kan missförstås för ADHD, precis som den forskaren Richard Morrow vid University of British Columbia menar. Han tycker att fokus i högre grad borde läggas på livet utanför skolan när ett barn utreds för ADHD, som vid fritidsaktiviteter.

Där undrar jag om testerna ser annorlunda ut i Kanada? För en svensk neuropsykiatrisk utredning av barn har redan fokus på både på skola och fritid – barnets interaktion i fritidsaktiviteter, med kompisar och hur hemlivet fungerar. Låter uppåt väggarna att det inte skulle vara så överallt? Det är ju ofta i hemmet som barnen, då de slipper anstränga sig som i skolan, får slappna av och kanske flippar ur lite mer.

Som ADHD-center i Stockholm säger, så finns forskning på att det diagnostiseras för lite, som jag berättat mer om i inlägget ADHD underdiagnostiserat.

Agneta Hellström tycker sig se en ökad tendens till att skolan kräver att barnet har en diagnos för att de ska sätta in resurser, trots att detta är lagstridigt. Vi vet redan att en diagnos krävs för extraresurser, men att skolorna ändå inte anser sig ha råd ofta.

Så – tillbaka till skolan och Lärarförbundets rapport. Nu måste vi ryta till för alla barn! Göra uppror till och med.

Och även fråga oss hur statistik ska användas. Det kan ju även vara så att fler av barnen som får ADHD-diagnos har föräldrar som kör ett visst bilmärke? Ställdes den frågan?

Nathan Shachar säger att jag inte finns.

Utrikeskorrespondenten Nathan Shachar som ibland filosoferar över annat som att kritisera Gudrun Schyman med orden ”könsmaktsordning, är inte något vetenskapligt begrepp” och får svar under Schymans rubrik ”Nathan Shachar flörtar vilt med kunskapsföraktet”. Idag gör han det igen i dagens DN med ett kritiskt upprop mot läkarvetenskapen och diagnoshandboken DSM och kallar den ”ett medeltida abrakadabra” samtidigt som han kritiserar nya diagnoser, bland annat den neuropsykiatriska diagnosen ADHD. 

Lättvindigt beskriver han att diagnosen ADHD inte finns egentligen och att kriterierna är luddiga. Det är därför som det fortsätter forskas och DSM uppdateras efter hand. ADHD är kanske en kulturell uppfinning i krocken med samhällets krav. Kalla det vad du vill Nathan Shachar, att vi som behöver diagnosticeras har utkristalliserats handlar ju mycket om samhällets hårdare tempo. Det stämmer att det inte finns plats för alla naturligt i samhället och det suger. Men att vi som har ADHD inte finns för att DSM uppdaterats med neuropsykiatriska diagnoser, det är din rappakalja.

Läkarvetenskapen fungerar dessutom så att ”beprövade metoder och erfarenhet” samt patientens upplevelse blir underlag, därför utökas diagnoshandboken DSM även gällande psykiatri och neuropsykiatri. Man brukar inte blodprov för att fastställa psykiatriska sjukdomar heller. Men man kan se fysiologiska skillnader hos personer med ADHD bl a i hjärnans belöningssystem som styrs av kontaktämnen och forskningen fortskrider, om nu det ska krävas fysiologiska bevis. Men har du en depression behöver du inte genomgå patalogisk dissikering för att få hjälp och, ve och fasa – medicinering.

Jag får då och då välmenande höra att jag inte ska fokusera så mycket på min ADHD-diagnos. Att man inte ska se problemen så mycket. Och att de som fått neuropsykiatriska diagnoser skyller på diagnosen för att de inte klarar olika saker eller gör fel.
Så kan bara någon säga som inte levt med handikappet. Det är med en alltid. Det är osynligt, till och med för en själv ibland. Inte alla upplever det som ett handikapp måste jag understryka. Och de flesta vill inte skylla ifrån sina handlingar på något. De vill bara förstå. Hitta en förklaring.
Jag hör också ofta att folk känner igen diagnoskriterier hos sig själva, men att de ju har det bra. De mänskliga ADHD-egenskaperna är inte en funktionsnedsättning om de inte tar över livet och försvårar det intill funktionsnedsättningsgrad. Helt enkelt.
Att ligga så högt på skalan att det sätter käppar i hjulet i hela livet. När man misslyckas pga dessa egenskaper – då inträder inte så roliga tillstånd och undantagstillstånd. Läs DSM.
Man blir väldigt trött utav de extra parametrarna man ständigt kämpar med och mot – i funktionsnedsättningen. Att tvingas tänka på allt man gör. Inte kunna göra vardagliga saker automatiskt utan att komma av sig hela tiden. Anstränga sig medvetet för att inte splittras. Hindra sig själv från att direkt följa upp alla olika tankar som pockar, utan slutföra det man påbörjat.
Som att lyckas stå kvar vid köksbänken när man ska diska och inte gå och ringa samtalet man har glömt och plötsligt kommit på. Inte heller följa upp logiska tankar som att flytta blomvattenkannan på diskbänken till fönsterkarmen och där börja plocka torra blad från en planta och se att jorden behöver bytas ut. På väg till skåpet med blomjorden börja samla ihop tidningar som man glömmer i en hög i hallen när man ställer skorna i ordning och plockar fram dammsugaren för att suga upp grus från dörrmattan. Allt ganska logiskt om man är på det fokuserade humöret. Men disken?
Eller åka kollektivt och inte åka till fel ställe eller för långt och tvingas byta buss för att åka tillbaka två hållplatser, för att man råkade läsa lite för länge i Metro, satt med mobilen eller bara satt och drömde. Man får inte göra ett skit annat än att tänka på var man ska av för att komma dit man ska i tid och det tar mycket kraft att alltid vara på helspänn. Man blir också trött av att hålla ordning på de sociala koderna. Inte prata för mycket utan hålla disciplinerad koll på sig själv när man inte är hemma där man förhoppningsvis kan slappna av.
Det blir ett problem för mig är när människor viftar bort mitt liv för att de inte har upplevt det samma. När de fördomsfullt låter bli att läsa på. Utifrån ser man allt så klart, vet bättre och säger att man hade gjort annorlunda. Hur kan man det?
Nathan Shachar - du är så välkommen att leva mitt liv en vecka, kanske hur det var för tio år sedan och säg om du därefter hade stått ut med att leva i ständig ångest och stress. Kalla det vad du vill, mänskliga svårigheter kanske? Jag har inte uppfunnit diagnoskriterierna i DSM.
Men utan fungerande diagnos hade mitt liv fortvarande varit som ett deprimerat kolli i min säng. Av någon orsak så var de två föregående diagnoserna inte rätt för de gav inte rätt handlingsplaner. Varför, kanske för att ADHD hela tiden var min diagnos?
Nu funkar saker som var omöjliga under 41 år innan min ADHD-diagnos. Kalla det vad du vill. Du säger att mitt liv inte finns utan är en modern masshysteri. Hur kan det vara det när jag inte kände någon med ADHD innan jag fick min egen diagnos som jag inte fastställt själv och som dessutom fungerar.

Även på Newsmill där ett ”inte” föll bort i sista meningen. För det är inte jag själv som satt min diagnos.