Inlägg taggade 'CP'

Diagnoser är inte metaforer.

Varför publicerar kvällspressen fortfarande inlägg som fritt raljerar om neuropsykiatriska diagnoser som ADHD, Aspergers syndrom och annat inom autismspektrat mm? Det slår bara mot de drabbade. Kan ni lägga av nu? Det är osmakligt att ta så lätt på människors lidande och ens använda diagnoser som metaforer. Pressen bör snarast lägga upp en handlingsplan med regler om hur man bör eller inte bör skriva om funktionsnedsättningar. Sällan ser man etnicitet användas som metaforer i pressen. Men neuropsykiatriska funktionshinder är ju skojiga att jämföra sig med?

Det presskritiska forumet Second Opinion bad mig skriva om hur bokstavsdiagnoser används schablonartat, utan eftertanke och bygger på fördomar. För det skrivs för mycket onyanserat om bokstavsdiagnoser och våldsbrott och diagnoser bör respekteras likaså som individen. (Ni kan på Second Opinion klicka på ”Lyft upp inlägget” ovan artikeln, om ni tycker det är viktigt.)

Expressen publicerade i veckan en krönika där Cecilia Hagen refererar till en film om en virusepidemi under rubriken ”Att somliga sen hävdar att influensavaccin kan leda till autism tar jag inte så hårt. Jag har säkert redan en släng av den varan – det verkar de flesta av oss ha – och skulle åkomman förvärras nu spelar det ingen större roll. Jag har en viss faiblesse för de mer eller mindre autistiska” skriver Hagen.

Om de flesta har autism har alltså ingen det, utan det är det vanligaste tillståndet, normen?

Kanske vill hon säga att det är OK att vara lite egen, att alla är OK ändå? Att hon själv känner sig mal placé ibland? Men budskapet blir faktiskt att det nog inte är så farligt med en släng av autism.

Jag brukar själv inte uttrycka mig så taffligt i skrift som att: ”Jag vaknade och kände mig lite CP idag” eller använda funktionshinder jag inte har mandat på som liknelser till känslotillstånd. Det vore ju att förminska de som faktiskt vaknar varje morgon med exempelvis en CP-skada.

Man kan säga att det är en olycklig formulering, för att friskriva både Hagen och Expressen för att uttalandet publicerades till allmänt beskådande, för det finns inget ont uppsåt. Men däremot en stor okänslighet och okunskap som någon borde ha reagerat på.

Autism är ingen liten rolig detalj utan en stor grej som påverkar hela liv och påverkar alla i omgivningen och kräver mycket kunskap och ständiga handlingsplaner för de berörda.

Jag är medlem på flera stängda forum angående neuropsykiatriska funktionshinder i stort eller enbart om autismspektran eller ADHD. Jag orkar inte vara där regelbundet för det är så tungt att jag knappt kan andas. Men gruppmedlemmarna får osedvanligt stort stöd av varandra i att fråga exempelvis: Varför kan våra barn inte vara med på gymnastiklektionerna? Och hjälpande svar kommer: För att det är så mycket intryck på en gång, lukter, ljud, många människor, duschstrålen kan ge obehag för att man vid autismspektra har annorlunda känslointryck. Det kan vara obehagligt att klä av sig bland andra, sedan kommer de till en lektion utan att vara förberedda på vad man ska göra. Innebandy. OK. Försöka greppa vad man bör göra, förhålla sig. Och alla dessa människor. Var ska jag stå? Måste de skrika så högt. Stå inte så nära. Allt detta samtidigt kan bli helt ogreppbart för någon med autismdiagos, som Aspergers. (Jag har tillåtelse av den som ställde frågan att använda den som exempel.)

Och i dessa forumen finns de äkta reaktionerna på exempelvis kvällstidningarnas ibland raljerande skribenter.

Tro mig när jag säger att föräldrar till barn inom autismspektrat inte håller med Hagen om att ”skulle åkomman förvärras nu spelar det ingen större roll”. Deras barn vill redan dö eller sitter i sina rum och vägrar allt föräldrarna försöker få dem till för att de ska bli mer självständiga och utvecklas, få ett bra liv. Uppslitande bråk hör till vanligheterna i drabbade familjer. För inte ens en vuxen är vuxen den utmaningen.

Föräldrarna gråter, är helt slutkörda av att deras avkomma aldrig blir självständiga och barnen har inte förmågan att förstå varför de skulle det. Utan stöttande föräldrar är dessa ungdomar kanske predestinerade till ett liv på gatan? Barn som inte mognar adekvat för sin ålder utan har ett omsorgsbehov att likställa med en spädbarn ibland. Behöver hjälp med påminnelser att sköta personlig hygien, intag av mat, komma iväg till skolan, byta till rena kläder, ha en hygienisk miljö i ett kaosartat rum. För evigt? Kanske.

Därtill en lång och seg kamp med skolan, socialtjänsten och samhället i övrigt. Mot fördomar inte minst. Även dessa ungar och vuxna har ju känslor och kan känna av sitt utanförskap. Som inte förbättras av uttalanden om att ”skulle åkomman förvärras nu spelar det ingen större roll”. De drabbade fungerar inte som normen, men bör respekteras som alla andra. Det uppnås inte av att förminska särskapet.

Autismspektra bör inte raljeras om. Diagnoser är inga smakfulla metaforer.

Så, Cecilia Hagen och Expressen. Ibland är det mer noga att välja sina ord.


Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Victoria Qvarnström on Lättnad av ADHD-diagnosen.
Victoria Qvarnström on 365 autismdagar
Victoria Qvarnström on ADHD-hem.
Victoria Qvarnström on Sviter utav allt för lång tids…
Ambivalena on 365 autismdagar
Ulrika on Sångfågeln Susan Doyle –…
Johanna Fast on Sviter utav allt för lång tids…
Johanna Fast on ADHD-hem.
Olsson on Lättnad av ADHD-diagnosen.
Sviter utav allt för… on Det finns inget som är lagom m…

Arkiv


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 232 andra följare

%d bloggers like this: