Inlägg taggade 'ADHD'

NPF-föräldrars berättelser

Dessa äkta röster med sina historier är menade att chockera ovetande till verkligheten som många npf-familjer lever i. Om hur vardagen kan vara när barnen har npf-diagnoser/neuropsykiatriska osynliga funktionshinder som ADHD, Aspergers Syndrom eller inom övrigt autismspektra, samt Tourettes Syndrom, OCD/OCB -tvångssyndrom och ODD – trotssyndrom och relaterade störningar som dyslexi, dyskalkyli eller språkstörning.

Ett okänt land för de flesta. Publicerar endast det som föräldrar skrivit när jag slängde ut frågan. Fler föräldraberättelser finns i min länksamling.

Orkidémamman -Det var en gång en lärare som jämförde barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar med Orkidéer. ”De är väldigt svåra att sköta om, men när man väl får dem till att blomma, så är dem otroligt vackra”. Om ett vardagsscenario: Anton tar WII-dosan och slår hårt i Matildas huvud. Matilda blir vansinnig, och ledsen. Flyger på Anton och slår så hårt hon kan! Anton tycker att hon ser jätteroligt ut. Han kan inte tolka känslorna bakom hennes beteende och han känner inte smärta som vanliga barn. Matilda tar då sina tummar och trycker in i hans ögon. Hon har lärt sig att DÅ skriker han. Anton blir förtvivlad. Han flyger på Matilda för att svartögd slå henne. Han är vansinnigt arg och anser sig vara orättvist behandlad! Att det var han som startade det hela, det finns inte för honom. Han ser ju inte sammanhanget! Anton är 6 år och har autism, adhd och språkstörning, Matilda är 8 år och har autism, adhd mm.

Aspergermamman - Min son ”M” är 7 år och har diagnoserna Aspergers Syndrom och ADHD. I familjen finns även lillebror, 4 år, som utreds för främst ADHD (men även autism), och lillasyster, 2,5 år som förmodligen är neurotypisk, maken som har drag av Asperger och ADHD samt jag som är neurotypisk.
Att bajsa i skolan, det är svårare för M än för andra barn. Han är fortfarande det enda barn som inte torkar sig själv. M har svårt med balansen och koordinationen och behöver barnpall för fötterna och en liten toalettring så han sitter bra. M:s handviftningar gör det hela svårt. M blir hindrad av tanken på att någon utanför kan höra att han bajsar. Det finns två dörrar till toaletten och en massa ljud kommer också in till honom från de andra barnen, när de är i kapprummen. Eftersom han har överkänsliga sinnen, och hör allt extra tydligt, stör det hans koncentration. Ofta får vi gå hem för att han ska kunna lätta på trycket.

Pappa F berättar: Problemet är att många situationer blir oförståeliga för den som inte är insatt. De ser bara att man som förälder är kass på att sätta gränser. Som i morse när jag måste springa och hämta ett skohorn till min 18-åring och hon sen slänger det rätt ner i golvet – rena turen att hon missade min fot – och fräser hejdå och drar.
Eller när hon som 16-17-åring behövde nya skor och vi hittade ett par som kanske var ok, men hon orkade inte prova dem så då får pappa knyta skorna (tror du folk ser snett på en då…?). Sen ber jag henne gå runt en hylla för att känna lite och då säger ungen ”då vill jag ha glass” och jag säger ”ok” utan att tveka… Hade du berättat den storyn för mig innan Aspungen fick sin diagnos så hade jag tyckt att den pappan var ju inte klok i huvudet!

Sen har man ju dessa situationer som säkert uppfattas som lustiga, som när dottern snubblar på ett mattetal som går ut på att man ska sätta upp en graf över priset på morötter där morötterna kostar 5kr/kg och påsen kostar 2kr. Författarna har tänkt att priset blir 5x+2kr, men Aspungen kör fast och påpekar mycket riktigt att hon inte vet hur många påsar det går åt! I en annan uppgift används istället taxi med pris per km + framkörningsavgift och den fungerar även för aspiesar. Eller ska jag säga den fungerar även för ntv? Så varför tänker man inte till en gång extra och gör logiska matteuppgifter som funkar för alla?

Mamma L reflekterar: Det är väldigt svårt att hitta situationer som inte bara ses som slappa föräldrars brist på uppfostran osv – när barnen har neuropsykiatriska funktionshinder och vardagen upprepande blir väldigt svårhanterad. Detta tål att tänkas på!

Mamma M: Ca kl 19-20 på kvällen här hemma snurras det på rejält. Då kommer det stora damprycket. Lillkillen 8 år går upp på tå och springer runt runt i köket – vi har ett stort kök med mycket yta. Medan resten av familjen försöker parera när kvällmaten plockas fram eller föra ett samtal vid köksbordet och då menar jag verkligen springa runt runt tills han är helt slut och kommer och kramas och äter lite och sen är det läggdax. Nu kan detta undvikas, dock inte alltid om han kanske badar innan läggdax osv. Storkillen 20 år i dag fick också dampryck vid samma tid när han var yngre fast då var det åla på golvet tjata i mitt öra och gå tätt tätt inpå mig – helst på mig, terrorisera hundarna och få dom upp i varv. Ingen ovanlig kväll alltså för oss. Att ständigt tänka ett steg före sina barn, parera och plocka av dom grejer dom står och grejar med. Kan vara prydnadssaker medan dom pratar utan att dom tänker på det, så man undviker att nåt går sönder eller parera dom verbalt när man ser att en groda är på G. Svårt detta – men det är vår vardag och vi är vana vid detta.

Mamma S berättar att barnen oftast är helt slut efter en skoldag och inte orkar göra läxor. Att dom spelar för att tanka lite energi. Att allt måste sitta perfekt på kroppen. Att dom måste göra saker i viss ordning.

Mamma C om problemet att inte kunna komma med flera uppmaningar direkt efter varann som åtminstone jag lätt gör när jag blir stressad av att det inte händer något när det gäller sonen – eftersom det då kan låsa sig helt för honom.

Mamma L om att köpa barnkläder: Alla 12-åringar ligger nog inte på golvet och skriker efter ett tag att de inte orkar mer.

Mamma V, med dotter med Aspergers, ADHD och OCD/Tvångssyndrom – om läxläsning: Dagens stora bävan, hemläxorna. Det tar ca 1 timme att få henne till bordet eller skrivbordet. Det är så många undvikande ”ska bara”. Hon har varken koll på var penna eller suddigummi är, trots att jag försökt ha ett set, som försvinner spårlöst när hon lånar dem. Vilka sidor i läxboken som ska göras är inte alltid antecknade eller boken/uppgiftspapprena ens med hem. Hon lyckas sällan själv med det, fast lärarna försöker påminna – men har så mycket annat att tänka på och kan inte hänga med och se att det verkligen blir gjort.. När vi ihop med läraren har försökt att skriva upp vad läxorna är – så har dottern direkt suddat ut – eftersom vi inte har skrivit med den typ av bokstäver hon måste ha för tillfället. Tvången tar över och motarbetar vår hjälp. Vi påbörjar uppgifterna, hon skriver stelt och spretigt ner första svaret. Mycket fixerad vid hur det ser ut, inte vad svaret är. Hon har också svårt att hålla i pennan pga av tvång och tics. Släpper pennan, spretar med fingrarna och trycker sig med tummen i handflatan. Försöker lite igen. Sedan ger hon upp och rinner av stolen i protest, ner på golvet. Vi kan inte lyfta upp henne till sittande ställning på stolen igen, för hennes kropp är som gelé. Försöker då med att läsa upp språkläxan muntligt då hon ligger ner, antingen bland klädhögarna på golvet eller i sin säng. Det går ganska bra då – när hon bara får lyssna och slipper alla extramoment med att både läsa, hantera pennan och skriva ner sitt svar. Men varje kväll? Familjelivet går i spillror av dessa konfliktfyllda timmar som skolan kräver av oss.

Vi behövs synas, så att vi blir till riktiga människor och familjer för andra.
Vi som aldrig hade anat att livet skulle bli så här.

Ni kära bloggläsare får gärna berätta era egna personliga historier i kommentarsfältet.
Eller maila mig på vvvirvelvinden@hotmail.com för ett senare inlägg,
vilket jag inte kan säga när det blir – med tillräckligt många nya vittnesbörder för ett inlägg.
Kommentera!?

På Debatt i SvT om ADHD.

Be(r)linda - tålmodig och skicklig programledare.

Be(r)linda – tålmodig och skicklig programledare.

Ikväll sänds Debatt på SvT1 kl.22.00 – 22.45 och inslaget kommer vid ca.22.25, antagligen 22.30 -  ni hinner alltså poppa popcorn innan. HÄR finns länkar till både inslag och efternsnack.

Ämnet då är ADHD och jag är en av huvuddebattörerna i egenskap av ADHD-bloggare och med egen diagnos.

Situationen är helt ovan för mig. Igår blev jag riktigt nervös när jag verkligen förstod att jag hade en roll i inslaget. Blev grymt disträ, glömde lägga in frysmat i frysen och allmänt rätt puckad och undrade om scennerverna skulle sabba allt. Men jag sa det inte till någon. Jag köpte Samarin. Bra mot kräkningar av magsyra alltså..

Hade lobbat med redaktionen för att få med några Damptanter i programmet, ett himla mailande fram och tillbaka. Men det var svårt att hitta kontrahenter och sidorna måste väga lika i debatten. Jag hjälpte till att försöka hitta de som var riktigt anti-ADHD och tipsade redaktionen. Hoppades att redaktionen inte fick DAMP på kuppen för jag kan vara rätt fokuserad.. Så klart hamnade jag på nätsidor som är anknytna till KMR.. Dem skulle jag vilja battla mot! Men hoppas på uppföljande debatt om ADHD och så klart de andra npf-diagnoserna Aspergers, Tourettes mfl som är verklighet för så många, men ett helt okänt landskap för de flesta.

På grund av jämviktsprincipen som kom inte alla ADHD/npf-kunniga jag kom att tänka på med. Men jag hoppas vi representerade alla. Några av dem fick plats i studion, som vice ordförande i Attention Göteborg Madelein Wollnik Larsson och journalisten, föreläsaren och läraren Malene Larssen kom. De skulle då vara publik, precis som Marie Enback, ADHD-coach samt Linda Thelin från NPF-nätverket i Lerum också som var där och kramade om mig så varmt och hade peppat i telefon kvällen innan.

Var riktigt glad för att de kom som ett så stort stöd och med igenkännande miner, även om vi ibland bara setts på facebook innan. Vi stöttar varandra och har alla samma mission – att sprida korrekt kunskap och rasera fördomar mot det vi lever med, antingen själva eller via våra barn.

Eftersom inslaget, enligt TV-guiden skulle handla om den där i mitt tycke tramsiga statistiken -  som jag dissar eftersom statistik inte är vetenskap och jag inte ser vikt i innan djupare undersökningar gjorts så har jag mest skojat om det.

Men eftersom frågan skulle komma så sökte jag infallsvinklar och där hjälpte mig Madelein Wollnik Larssons blogginlägg om saken och kastade lite intelligent ljus. Tack Madde, jag frågade henne i studion om jag fick använda infallsvinkeln och hon sa ja. Vad ni ska veta är att vi alla har ett gemensamt mål. Att sprida information – och vi hjälps åt. Så jag var inte ensam där i studion. Det tackar jag för med hela mitt hjärta.

Liten bildkavalkad från dagen.

Mitt i smeten.

Artist – ja visst?

Kaffe, vatten, kaffe, kaffe. Kissa? Som tur var kom studiovärdinnan Bibi förbi just då och visade mig till en riktig toalett.

Frank Andersson, Malene Larssen, jag – Victoria Qvarnström, David Eberhard, Madelein Larsson Wollnik och Linda Thelin.

I rättvisans namn får jag lägga upp alla fotona, eftersom alltid en person blundar. Men detta måste varit höjdpunkten i kameramannens karriär att fota oss med min mobilkamera? Tack!!

Tack mina vänner. Det kändes grymt bra att ha er i ryggen!

Tidiga tecken hos osynliga flickor.

Senaste skolkonferensen på Barnneuropsykiatriska kliniken BNK undervisade jag, ihop med barnneurospykiatrikern och överläkaren Svenny Kopp vår kommuns skolpsykolog om de tidiga ”osynliga” symptomen för npf-flickor eftersom han frågade.

Jag trodde alla visste, iaf alla inom ”branschen”. Att många tecken sammantaget kan tyda på autismdiagnos. Som att ha problem med motoriken och finmotoriken, sen med att lära sig cykla och simma, lite svårt att använda pennan och skriva. Problem med att delta i gruppaktiviteter som idrott, tycka det är obehagligt i omklädningsrummet pga av okända dofter, höga ljud, att trängas med andra, klä av sig, svårt att duscha pga av annorlunda upplevelse känsloförnimmelser, duschstrålarna kan vara rent obehagliga, nästan smärtsamma. Ofta problem med maten, kan äta väldigt selektivt, eller ha svårt med stojet i skolmatsalen.

Vid ev ADHD/ADD, sitta av lektionerna utan att få något gjort om inte en lärare instruerar hela tiden. Att alltid tappa bort saker, skolböcker är aldrig med hem, pennor och suddgummi puts väck. Att fastna i saker, eller aldrig komma igång, läxläsning en mardröm. Klagomål från skolan på okoncentration, passivitet eller tvärtom överaktivitet. Ointresse av bokstäver tidigt om det finns en dyslexiproblematik, som ofta går hand i hand. Problem i sociala relationer på skolan, konflikter, för ”på” eller ensam.

Normala saker för alla barn, men mer eller mindre. Men vad som krävs för en diagnos är ytterligheterna dvs verkliga problem då livet inte fungerar.

Och att som förälder att känna att allt är en uppförsbacke, när andras ungar lyckas lättare med ”vanliga saker”, går på aktiviteter utan problem, har matvanor utan problem osv. Listan kan fyllas på.. Här har jag beskrivit om vad som krävs för att Lära vid ADHD.

Skolpsykologen kanske tyckte det började bli dags att bry sig, när Svenny berättade att några av ”hennes” flickor varit utsatta för gruppvåldtäkter – för att de inte kan tyda signaler och är gränslösa – ”lite mycket”?

De som är inom min dotters autismspektrum, samt mkt av ADHD som hon. Den trevlige skolpsykolog jag undvikit (skaffade BNK-remiss från diabetesläkare) eftersom skolpsykologen sagt till min syrra att ”han inte trodde på diagnoser” när hon såg att nåt var fel på hennes tös i förskolan. I sjunde klass fick min niece diagnoserna. Och då höll det på att vara för sent. Det är otäckt det här.

Ska nog inte återge här exakt vad Svenny sa till mig om vad vi behövde göra och tänka på, jag tror många runt bordet baxnade på skolkonferensen på BNK. Svenny är rak som en spak och sitter med underlag från tusen flickor, som ofta farit illa. De förut helt osynliga flickorna som hamnat i olika riskzoner.

Jag förstår knappt omskrivningar och väl är väl det att Svenny är så rak, nästan rå men jag förstår exakt vad hon säger och agerar därefter. En annan mamma kanske hade rest sig upp och gråtande rusat ut från mötet.. Skolans rektor satt och tittade på mig väldigt mycket. Hennes blick var mkt eftertänksam, vek inte och jag såg att hon verkade tagen när Svenny läste hela utredningen från början, då min dotter var extremt blyg som liten och hörde oss och lärarna berätta om den unga damen nu, som är mkt företagsam och känner alla på skolan, vet allt om de som mår dåligt, eftersom hon dras mot dem och tar på sig kuratorsrollen.

Inte är hon som aspergerkillarna i klassen. Mötet var nog väldigt nyttigt för alla. Svenny fick sagt att flickor som min finns, finns på papper, i forskning, är en riktig autismpersonlighet inom spektrat. Men det känns som skolan nu fattat att vi jobbar precis lika mkt hemma för att hålla styr på henne. Kan bara bli bättre av att vi jobbar för samma sak, hålla ungen ”out of trouble”.

Syrran började gråta när jag berättade om skolpsykologen och vad Svenny sagt. För syrrans dotter hade behövt den hjälpen tidigare, den fick hon inte pga av skolpsykologens rigida blåögda hållning. Nu mår flickan bättre, fyra år efter ADHD-diagnosen, men hela familjen har varit i gungning av att försöka rädda och hjälpa.

Så har vi det många med dessa barn, vi kämpar, men i början kan motståndet vara så stort (skolpsykologen som viftade bort syrrans oro) och vår egen kunskap för liten ännu för att kunna veta. Därför är det livsviktigt att vi fortsätter sprida infon och fortbildar oss och andra!

Skolpsykologen bad att få skriva upp dotterns testresultat, frågade Svenny lite kvalificerat testsnack och jag undvek att säga nåt om att han borde ha stryk för min nieces skull. Han visste ingenting. Tillhör tydligen inriktningen ”att alla är normala” ”det växer bort”.

Har pratat med honom i telefon för några år sen om dotterns extrema blyghet då, om att hon blåvägrade (pga autism) saker, men jag sökte inte utredningsremiss via honom. Han är nog bra för dem som har ”vanliga” psykologiska problem, men han måste ju se vad som kan ligga bakom det också när det tangerar en neuropsykiatrisk problematik!

Men nu hoppas jag vid Gud att han förstod sin egen otillräcklighet. Eftersom han faktiskt har samma makt att besluta om barn behöver hjälp eller inte – efter sitt eget förstånd och sina åsikter.

ADHD underdiagnostiserat.

Lena Nylander, är överläkare vid Autismmottagningen för vuxna vid universitetssjukhuset i Lund säger här att: Många med psykiska diagnoser har ADHD som bakgrundsdiagnos. För att förstå personer med autism är det viktigt att förstå hur de tänker för att förstå deras beteenden. 

Från Sahlgrenska UniversitetssjukhusetEn genomgång av 20 års registerdata omfattande drygt 56 000 patienter som vårdats inom vuxenpsykiatrin i Lund visar att diagnosen ADHD fortfarande är relativt sällsynt. De fördjupade utredningarna visade att 22 procent av patienterna som behandlades i den öppna vuxenpsykiatrin hade ADHD, men att bara tre procent faktiskt fått diagnosen. Studien visade också att hälften av ADHD-patienterna fått annan psykiatrisk diagnos, vanligast depression men också störningar relaterade till bruk av alkohol och/eller droger.  

Diagnosjämförelser.

Eftersom folkbildning inte verkar vara ett mål för kvällspressen vill jag beskriva lite runt ADHD och andra neuropsykiatriska (npf) -och psykiatriska diagnoser. Även på Newsmill om att kunskapen om neuropsykiatriska diagnoser måste bättras -lite omredigerat.

Evidensen inom många sjukdomsområden baseras på erfarenhet, kanske psykologiska tester och statistik därav. SBU:s sida, Statens beredning för medicinsk utvärdering

Funderar en del på hur man kan bevisa ADHD. Men testerna man genomgår måste tas på allvar, eftersom all medicinsk utvärdering görs på samma sätt. Mätbarhet i maskindiagram och röntgen finns inte alltid. Som att exempelvis man kan lida av reumatiska symptom utan att det ger utslag någonstans mer än hos patienten. Och ni vet att jag inte misstror reumatismpatienter.

Medicinska utvärderingar görs ofta i beprövad erfarenhet i undersökningar och samtal mellan läkare och patient, både inom psykiatri och inom somatisk/fysisk/biologisk medicin. En läkare som inte kan lyssna på sin patient är ingen bra läkare och kanske borde ägna sig åt laboratoriearbete och forskning istället.

Förstått att man iaf kunnat mäta en skillnad i frontalloben hos personer med ADHD, men är det inget som används inom diagnosticeringen, utan har setts på personer med redan fastställd diagnos, under forskning. Hur tillförlitliga dessa röntgenundersökningar är vet jag inte. Sidan jag länkat till åtta år gammal, så här såg det ut 2004. Jag har sökt runt men inte fått något svar på varför magnetkamera (MT) som använts vid forskningen inte används i klinisk rutin kring ADHD-diagnostik, eller om det kunde användas som säkra kriterier. Nog för att köerna på ADHD-utredning redan är långa på uppåt 2-3 år, för att det inte finns pengar.

Karin Brocki forskade genom longitudinella studier.  I Brockis senare studier kombineras problemen med exekutiva funktioner och ADHD på ett intressant sätt med aktuella metoder och teorier för att undersöka associationen mellan gener och underliggande neurala processer. Nedsättningar i de hjärnfunktioner som brukar kallas exekutiva funktioner har visat sig utgöra en viktig del av det komplexa orsakssambandet bakom Attention Deficit Hyperactivity Disorder /ADHD.

Här är en kort sammanställning av vad kända forskare inom npf-området kommit fram till år 2003 på en konferens i Göteborg. Intressant om man följt forskningen vidare och vet vad slutsatserna blivit idag, ofta samstämmande.

Barnpsykiatern och överläkaren Svenny Kopp kom 2010 till slutsats efter många års forskning på runt 100 flickor, att flickor underdiagnosticeras och inte känns igen i tid i skolan. Detta gäller både diagnoser inom autismspektrat och ADHD som underdiagnosticeras hos flickor för att deras symptom skiljer sig från pojkarnas, och forskningen tidigare enbart grundat sig på de mer synliga pojkarna. Precis som inom den somatiska vården baseras diagnoskriterierna på det manliga könet. Som Svenny Kopp säger här så handlar hennes forskning ”om en grupp flickor med stora funktionssvårigheter som inte blivit uppmärksammade”. Läs på mer här under Gillberg Centre. Där står det att diagnoskriterierna kanske kommer att ändras, då ADD, den lågaktiva ADHD:n utan hyperaktivitet kan komma att falla under autismspektra.

För min del är inte det viktigaste vad det kallas, utan att man hittar rätt sätt att behandla och hjälpa de som har problem. Hänga sig kvar vid en beteckning är oviktigt. Dessutom får, rent krasst, lika krasst som livet är för de drabbade, personer med diagnoser inom autismspektrat stöd av den ganska starka lagen om LSS – lagen om särskilt stöd. Vilket inte personer med ADHD får, om de inte har en särskilt svår ADHD, även om ADHD kan vara nog så svårt att leva med.

Neuropsykiatri är ett komplext område. ADHD och systerdiagnoserna Aspergers och andra diagnoser inom autismspektrat har upp till 80 procents ärftlighet och andra diagnoser går väldigt ofta hand i hand, så att flera diagnoser upptäcks under utredning, som Tvångssyndrom OCD/OCB, Trotssyndrom, Dyslexi, Dyskalkyli, självskadebeteenden som kan vara ätstörningar eller missbruk. En förälder med ADHD kan mycket väl få barn med Aspergers och vice versa, ärftligheten korsar emellan olika npf-diagnoser. Som ni förstår tycker jag det är ett för allvarligt område för att ens släppa fram kreti och pletis ytliga opålästa åsikter som är rena fördomar om att barnen bara är ouppfostrade.

För vad är det vi som diagnosticerats med ADHD annars har för diagnos, om inte uppmärksamhetsstörning och/eller hyperaktivitet? Många som diagnosticerats med ADHD i vuxen ålder har bollats runt inom psykiatrin. Ofta har man redan fått andra psykiatriska diagnoser, men inte blivit hjälpta av de svaren utan antingen kämpat själva under långa år för ytterligare utredning eller mött en läkare insatt i npf-diagnoser som remitterat vidare till utredning. Vägen är ofta lång och krokig.

Rent statistiskt har npf-kvinnorna i flertal hamnat inom psykiatrin och npf-männen hamnat i missbruk eller inom kriminalvården, dvs dömts för brott.

De vanliga psykiatriska diagnoserna som ADHD-kvinnor fått är:

1. Borderline Personlighetsstörning -Emotionellt Instabil Personlighetstyp, vilket jag hört att 2/3 av kvinnor inom psykiatrin får som diagnos.

2. Bipolär sjukdom - Manodepressivitet. Det finns flera typer av Bipolaritet. Typ1 innebär ibland halvårslånga skov av omväxlande djup nattsvart depression som går över i en euforisk upprymdhet, ofta med impulshandlingar utan gränser som blir skadliga för individen. Många startar företag, tar lån, känner sig oövervinnliga och kraschar skuldsatta in i nästa depressionsskov.
Typ 2 innebär kortare svängningar i tid med hypomani, som är en lindrigare form av mani.
Vid så kallad rapid cycling (även: snabbt växlande affektiv sjukdom) pendlar individerna ovanligt snabbt mellan manier och depressioner. Minst fyra bipolära skov uppträder på ett år och inte sällan betydligt fler.

Det finns flera genomgående likheter mellan dessa tre diagnoser och man kan säga att det överlappar i symptombild inom ADHD, Borderline och Bipolaritet, såsom humörsvängningar, impulshandlingar, känslighet, självdestruktivitet, depressioner och låg självkänsla efter personliga misslyckanden.

Män som fått diagnosen ADHD har ju oftare än kvinnor utåtagerande hamnat inom kriminalvården, ofta med missbruksproblematik också. De uppfyller oftare kriterier för andra personlighetsstörningar än Borderline också.

Ett projekt kallat Hågaprojektet för män med kortare fängelsestraff och ett på Norråkersanstalten bland manliga återfallsförbrytare då de utreddes för neuropsykiatriska diagnoser visade att 25-24% av de utredda fångarna fick diagnosen ADHD.

Med terapeutisk uppföljning och medicinering har det visat sig att det är lönsamt med ADHD-behandling i fängelse. Projektet kan generera en årlig vinst på 15 miljoner kronor säger nationalekonomen Ingvar Nilsson. I ett längre 20-årsperspektiv så är vinsten en kvarts miljard.

Bo Söderpalm, överläkare vid beroendekliniken på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg och arbetar fyra timmar i veckan på Vårdcentralen för hemlösa anser att ADHD är livshotande. Han är kritisk mot att medicinering med amfetaminliknande preparat inte accepteras på behandlingshem mot drogmissbruk. Bo Söderpalm har arbetat med hemlösa i Göteborg och medicinerat de socialt utslagna men väckt mycket debatt, trots goda resultat. Även om det inte finns mycket forskning så finns det en hel del beprövad erfarenhet från andra håll i landet som visar att ADHD-medicinerna fungerar på missbrukare. Han är inte den ende som provat behandlingsmetoden och han var inte först.

De mest lyckade studierna där vuxna med ADHD har behandlats med Concerta och Ritalin har dock utförts i mycket kontrollerade miljöer där fasta rutiner och drogfrihet varit en förutsättning. Som på Norråkersanstalten. Bo Söderpalm anser att: Kravet på långa psykologutredningar blockerar möjligheten till behandling, eftersom det saknas psykologresurser. Dessa långa utredningar är inte heller nödvändiga. Det är inte svårare för en psykiater att konstatera ADHD än det är att ställa andra psykiatriska diagnoser. 

Men jag har hört om ADHD-utredningar som verkar ha varit helt uppåt väggarna för korta och ytligt gjorda av oengagerade läkare, som finner att ”det inte finns en diagnos” trots att det finns ett uppenbart problem. Det finns dåliga läkare också. Och inom psykiatrin kan det finnas ett stort motstånd emot neuropsykiatriska rön eftersom psykologer och psykiatriker och andra behandlare inte vill,kanske inte orkar omvärdera den skola de lärt samt hela sitt långa yrkesliv. Insikten att man kanske felbehandlat sina patienter kan vara för mänskligt svår att ta in.

Det är vanligt att personer med ADHD får djupa depressioner eftersom livet inte fungerar oavsett hårda ansträngningar. Att ständigt misslyckas motsvara omgivningens krav i skolan ger även barn och unga depressioner och självskadebeteende eller andra destruktiva beteenden som att börja med alkohol och droger för att självmedicinera bort ångesten, samt desperation i kriminalitet, när andra vägar inte verkar finnas.

Vuxen-ADHD” – att ha levt ett halvt liv utan att veta vad som felat, bara att det varit något som inte stämt får ofta konsekvenser som kostar samhället mycket pengar. Men på individnivå kostar det ännu mer av svåra år, sumpade möjligheter och besvikelser, på sig själva. Rätt diagnos kan då vara en välsignelse som ger svaren som ger livet skjuts igen. Då individen kan återta makten över sitt liv med kunskap och handlingsberedskap.

Läkartidningen skrev redan 2007 att:
En retrospektiv studie av medicinska journaler [15] inom primärvården i USA visar att allmänläkare har svårt att känna igen ADHD-symtom hos vuxna patienter och därmed svårt att ställa diagnosen. Ändå hade många av de patienter som slutligen fick ADHD-diagnos vid tidigare tillfällen berättat för sjukvårdspersonalen om sina ADHD-symtom. Behandlingen blev på så vis fördröjd.

Både barn och vuxna med ADHD har ofta samtidigt andra psykiska störningar. I en populationsbaserad studie av vuxna med ADHD uppfyllde 77% kriterierna för en eller flera ytterligare psykiatriska diagnoser. Kjell Modigh tidigare chefsöverläkare vid psykiatriska kliniken Kungälvs sjukus säger så här:
Jag tycker mig se låsningar på många håll, med den gemensamma nämnaren att nya perspektiv upplevs hota etablerade förklaringsmodeller och värderingar. Onödiga låsningar om man kan se det nya som ett komplement på vägen till de övergripande målen.

ADHD är naturligt nog ett omdiskuterat begrepp eftersom ADHD är en rätt ny diagnos. De flesta är överens om att termen är relevant som uttryck för en samlad symptombild. Precis som inom en stor del av läkarvetenskapen. Som ju baseras på forskning samt evidens. Nu samlas evidensen. Många blir hjälpta på vägen. Att då kritisera den hjälpen som når fler, som en diagnosboom som om det vore ett modenyck, det är lite väl magstarkt. Om man tänker efter.

Tänk efter?

Dyslexi är bara lättja. Vill man så kan man.

Hade jag fått samma mediala utrymme som Sanna Lundell att förneka dolda handikapp och varit lika obildad som hon kunde jag ha förnekat olika utvecklingsstörningar med hänvisning till att ”man kan bara man vill” och att det är föräldrarnas fel.

Jag tycker Sanna Lundell är jämförbar med KMR, Kommittén för Mänskliga Rättigheter. Det är en organistion under Scientologerna som förnekar alla psykiatriska och neuropsykiatriska diagnoser och hävdar på otaliga platser runt om på internet att det är medicinindustrin som skapat psykiatrin för att bli rika. I själva verket vill KMR att alla skall bli Scientologer och göra Scientologkyrkan rikare.

Jag tror inte att Sanna Lundell har några liknande motiv till svartmålningen av ADHD utan att det är snarare är ett uttryck för det fria ordet och fria åsikter. Jag är för åsikts -och tryckfrihet. Men det känns för djävligt när Aftonbladet upplåter utrymme till Sanna Lundell grava fördomar kring ett dolt funktionshinder som förnekar tusentals människor och det gör hon i en av Sveriges största kvällstidningar. Hennes resonemang om ADHD är likt:
”Dyslexi är bara lahet. Vill man så kan man.” Ersätt ordet dyslexi med valfritt funktionshinder, eller varför inte sexualitet?

Kvällstidningarna har faktiskt börjat ta lite mer ansvar för att inte uttala sig fördomsfullt om Asperger, efter att snart sagt varenda våldsverkare lyfts fram som aspergare, trots att forskning visat att aspergre inte är mer våldsbenägna än andra. Detta efter att en debatt blossat upp om att stigmatisera utsatta grupper, helt taget ur luften, på främsta plats i tidningar med stora upplagor. Detta har skadat de som kämpar varje dag med sin funktionsnedsättning. På samma sätt upplever jag Sannas och andras spaltplats för obildat white trash-resonemang om ADHD och medicinering. Ett kok stryk kanske skulle hjälpa mot odiciplinerade ungar? Precis som det skulle hjälpa mot bilbränningarna och vandalismen i socialt utsatta områden. Det är föräldrarnas fel, det finns inte ett större sammanhang att sätta sig in i, forskning verkar ju så jobbigt att ta till sig?? Det verkar vara så gemene mans resonemang går.

Sanna uttrycker att hon själv vuxit upp med en anhörig med diagnospersonlighet som haft alkoholproblem, utan att ens reflektera över hur hennes uppväxt kunnat se ut om alkoholisten under hennes barndom fått diagnos och medicinering. Kanske hon sluppit sveket då?

Om det är för jobbigt att plugga på om ADHD kan man läsa en kort förklaring som gör det lite tydligare varför man exempelvis behöver medicinera för att inte självmedicinera på andra sätt. Eller, om man bara väljer sin egen synvinkel utan att titta runt på kunskapen som finns, kanske man borde skriva om sånt man känner till, inte bara tror, när det handlar om fakta i utsatta människors liv. Det samma händer ganska ofta angående min dotters kroniska typ1-diabetes, att folk tror den går över eller att sjukdomen beror på för sockerrik kost. Ofta skriker löpsedlar och artiklar författade av ”medicinska journalister” ut hur man botar diabetes, när det handlar om en annan typ, alltså typ 2 som i vissa fall går att reglera till symptomfrihet och inte är en autoimmun sjukdom. Sjukdomen typ1-diabetes är mer likt struma och reumatism, än typ 2-diabetes, det är bara symptomen som är lika. Klart jag blir trött på fördomar som förringar hur det verkligen är. Det är viktigt med kunskap innan man skriver för en bred allmänhet, det anser jag. Man utbildar annars de mindre nogräknade med fördomar.

Jag skrev för några dagar sedan om Sanna Lundells blåögda resonemang kring medicinering av ADHD, men hon har inte gett mig något svar. Jag tycker i alla fall att Sanna Lundell kunde ta sitt ansvar och läsa igenom kommentarerna i den här artikeln: Det handlar inte om att knarka ner barnen, där personer till skillnad mot Sanna, faktiskt vet vad det handlar om när medicinering blir aktuell. Sannas senaste uttalande om att ADHD-medicinering blivit på modet kan jag inte ens kommentera eftersom den är så urbota dum. Det är ju först nu människor med ADHD och andra neuropsykiatriska funktionshinder börjat få hjälp, det är varken på modet eller en diagnosboom pga av modets nyck. ADHD har alltid funnits, men förr blev man missbrukare för att ingen hjälp fanns att få. Man visste inte ens att man hade problem, innan man skaffade sig andra större problem, som alkoholism.

Det kan bara vara en tidsfråga innan Sanna Lundell kontaktas av KMR.
En perfekt galjonsfigur.

Asperger och ADHD finns kvar i evolutionen av en orsak.

Jag vilar idag väldigt bra i att jag fick diagnosen ADHD. De där upprörda tankarna om orättvisan i att jag inte fick lov att passa in fast att jag är perfekt som jag är skapad, de har svalnat lite eftersom jag är mer upptagen av att ta tillbaka mitt liv nu. Det liv jag blev förnekad bara för att jag inte fungerar som majoriteten. Ja, ni vet, i samhället vi lever i och det är tänkt vi ska samsas i och få våra platser eller iaf få chansen att ta dem?

Men nu tänkte jag mest fylla på i denna min nya blogg som jag ägnar åt ADHD och andra neuropsykiatriska funktionshinder, eftersom det faktiskt inte finns tillräckligt skrivet att tillgå för de som söker. De som funderar för att de känner att de behöver andra svar än de fått. De som mår bra när de kan duga som de är, men också blir åsidosatta för att de inte passar in i mallen. Och det är därför de söker. Nothing makes sense, trots att man gjort allt rätt som man lärt sig.

Jag tänker så här idag, att jag som har en diagnos som i vårt samhälle faktiskt har etiketten funktionsnedsättning: Det är faktiskt inte mig det är fel på. Det är egentligen inte ens en diagnos, det är en personlighetstyp men har blivit en svårighet pga av det moderna samhällets snäva utformning.

För våra gener hade aldrig överlevt sedan människans begynnelse om vi hade varit helt värdelösa för evolutionen. Eller är vi bara extra sexiga? Finns det en enda människa som verkligen tror något sådant, så hör av dig.

I emigrantlandet USA är AD(H)D mer accepterat och mer forskat på och talat om. Det är en stor kontinent. Den är skapad av de som vågade ta steget ut på landgången ut i ovissheten. Det är antagligen ingen slump att man kan tala om AD(H)D i USA när det nästan är förbannad lögn inom psykiatrin i Sverige. Eftersom många utan rätt, kanske neuropsykiatrisk diagnos hamnar inom den vanliga psykiatrin för att de har gått sönder.

I den här bloggen lägger jag mig inte lika mycket vinn om att länka till undersökningar eftersom ni är betrodda att googla själva. Informationen finns för den nyfikne.

Men här tänker jag nu länka till en undersökning av hur nomadfolk blir magrare av att bli bofasta, eftersom deras ADHD-lika gener är mer fördelaktiga i nomadlivet då nyfikenhet, försvarsberedskap och lite andra överlevnadsinstinkter fungerar bättre i det vilda landskapet än i det tama. LänkTackar min vän som heter Kalle Blomqvist för hans öron och ögon, som gav mig länken. Gillar mina detektivvänner. ;-)

Fascinerande, eller hur? Lika fascinerande är det att fundera på vilka som satt timtals på stenåldern och lärde sig knacka flintastenar till vassa eggar som genererade fler bytesdjur, alltså proteinrik mat som fick hjärnorna att växa. Var det månde aspergare som hade det fokuserade tålamodet att lyssna till stenarnas klang i timtal och visste hur sprickorna gick som de flesta andra hade tröttnat på efter en halv dag?

Att det var ADHD-personligheter som smakade på nya växter på vinst eller förlust, det är väl självklart? Lite svinn får man räkna med, för evolutionens skull.

Men inte hur mycket svinn som helst, när vi behöver nytänkarna och inte bara de fyrkantiga byråkraterna som format samhället där ingen olik dem får en självskriven plats.

Ett samhälle som premierar inavel i svågerpolitik är dödsdömt när de nya friska idéerna har tagit slut eller ingen längre finns kvar som kan finslipa eggarna, som i den nya tekniken.

Uteslutningen på arbetsmarknaden är en stor samhällsförlust – för att inte tala om det personliga mänskliga lidandet det innebär att inte ens få chans att visa vad man kan – ofta lite bättre än de som accepteras utan knussel.

Ett sådant samhälle kommer i längden att bli handikappat. Fy så korkat.


Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste kommentarer

Victoria Qvarnström on Lättnad av ADHD-diagnosen.
Victoria Qvarnström on 365 autismdagar
Victoria Qvarnström on ADHD-hem.
Victoria Qvarnström on Sviter utav allt för lång tids…
Ambivalena on 365 autismdagar
Ulrika on Sångfågeln Susan Doyle –…
Johanna Fast on Sviter utav allt för lång tids…
Johanna Fast on ADHD-hem.
Olsson on Lättnad av ADHD-diagnosen.
Sviter utav allt för… on Det finns inget som är lagom m…

Arkiv


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 233 andra följare

%d bloggers like this: