Archive for the 'Rehabilitering.' Category

Fördomar hindrar – så håll käft?

äggskalFördomarna mot npf/ neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är ännu förvånansvärt stora i vårt moderna samhälle. Personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som ADHD eller autismdiagnoser hindras ännu mer av andras fördomar och okunskap – än av sina personliga egenheter som inte gör någon annan illa. Man får inte tillgång att bevisa sig på rättvist sätt.  

Det känns oerhört tragiskt att inte tas till sin rätt trots flera goda förmågor och en (iaf hyfsat?) trevlig personlighet. Jag är i stort sett som vem som helst på en arbetsplats, jag har alltså många mycket stora styrkor samt vissa egna sätt, en personlighet.

Skillnaden mellan mig och andra medarbetare – är att mina svagare sidor granskas hårdare för att jag varit öppen med min ADHD-diagnos så de innefattas i en benämning. Att jag har personlighet borde inte ligga mig i fatet, för det är jag inte ensam om. Vem vill arbeta med en robot?

Just jag utkristalliseras, medan ”Slarvige Pelle eller Sara” kan komma för sent till jobbet, tappa nycklar och arbetsmobiler – men bara ses som en lite virrig person, som ändå gör sitt jobb.

Emedan mina små egenheter som inte påverkar mina resultat generellt granskas med mycket hårdare ögon: ”Nu var hon sån igen, för att hon har ADHD. Det är en svaghet, det här kommer aldrig att funka!”

Plötsligt blir det som otroligt viktigt för arbetsgivare att få bevis på att man är exakt som alla andra. Eller ett genomsnitt utan toppar eller dalar eftersom ”alla andra” inte existerar. Och detta bara för att man erkänt att man är medveten om att man inte alltid är perfekt – via den diagnos på npf/ en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning man fått och behövt.

Det läggs sällan lika stort fokus på ens talanger, som på det som inte alltid kan uppfyllas eller lite speciella krumbukter som inte påverkar arbetsuppgifterna påtagligt. Man bara ses som annorlunda, med helt klart lägre tolerans från den som ska värdera ens prestationer och ens sätt, och det görs hela tiden. Trots att man anstränger sig hårdare och kan prestera mer med rätt arbetsuppgifter!

Det har tyvärr blivit skåpmat för människor som vågat ta steget för en utredning om ev npf/neuropsykiatrisk funktionsnedsättning att inte tas inte på allvar – för att man är ”den dära”.

Lite som en byfåne som andra kan skratta lite överseende åt, men aldrig erkänna som kompetent på rätt villkor och aldrig ge någon viktigare uppgift. För att det upplevs som en risk. Det finns från början ingen tilltro på en – men andra får göra misstag och kommer att förlåtas. De ”slarviga Pelle och Sara” på samma arbetsplats tilldelas uppgifter att växa med, och de fortsätter att trampa i klaveret och lära. De upplevs iaf som ”normala”. De har ju inte sökt utredning!

Själv tycker jag det är modigt som fan att erkänna att man behöver hjälp för att kunna bearbeta sig själv och få rätt stöd. Det kallas personlig utveckling. Jag själv tycker att det vore klokare att anställa  en person med det modet att granska sig själv – som att bli utredd för npf eller annat för att kunna gå vidare i livet och växa.

Men utan förtroende och meningsfulla arbetsuppgifter växer ingen. Så, vissa av oss är utestängda från arbetslivet på grund av gemene mans okunnighet med fördomar och utsätts för ren diskriminering.

Vägen från arbetsträning till anställning är som att avkrävas ett klättring upp på K2 – medan resten bara behöver bestiga Kinnekulle.

Det är min erfarenhet och uppfattning. Att fördomar förstärks av att berätta om ens hinder. Det trodde jag aldrig att jag skulle uttrycka; att berätta fan inte om din diagnos för någon även om den hjälper dig själv – för det finns en överhängande risk att du blir uträknad när det verkligen gäller!

Ett annat exempel som kan vara ren ”diagnos-rasism” med uteslutning – pga okunskap, även från dem man kunde förvänta sig vara mer insatta:

”Någon berättade att när hon sökte assistent så var det fler som sökte när de inte skrev att det gällde barn med AST/autismspektrumtillstånd. Testade att göra det samma, skrev inget om hennes diagnoser utan vilka behov hon har enbart. Som sagt fler sökande och så klart ingen aning om det har bidragande orsak. Inget precis som går att fråga om..”

Den allmänna toleransen i samhället verkar ännu vara lååångt bort.

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Det är därför vi fortsätter informera och kräva attitydförändringar och förståelse – att vi är inte konstiga, vi har bara en speciell personlighet och det har vi rätt till, precis som alla andra.

Allt skulle bli som att jag aldrig haft ADHD.

Allt skulle ju bli som att jag aldrig haft ADHD!

Många är intresserade av framgångshistorierna från dem som blivit utredda för neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som ADHD, autism (bla Aspergers) mfl systerdiagnoser eftersom fastställda diagnoser behövs för att göra människor mindre vilsna och kunna må bättre och få en chans att öka sin kapacitet – via medvetenhet och passande strategier.

En total riktigt fantastiskt normalisering av mitt liv inbillade jag mig någonstans inne i mitt aldrig sinande hopp – efter att jag både fått ADHD-diagnos och även hade gått i Kognitiv Beteendeterapi med inriktning ADHD – som hjälpte mig mycket just då. Jag kände en sådan lättnad av min ADHD-diagnos efter att ha legat i min säng i depressioner periodvis under tio år. 

Kände ett så stort framtidshopp så ni kan aldrig förstå, tror jag?

Jag trodde att när allt plötsligt klaffat inom via insikterna – om vad som felat och hur det påverkat – skulle jag får en öppning utanför mig själv också! Insikter om varför livet varit extra komplicerat, att kunna se bakåt och plötsligt inse varför kanske studier och förhållanden fungerat dåligt. ”Halleluja – jag kommer nu att återfå den chans som förvägrats mig! Himmeln kommer att öppna sig – alla kommer att se mina förmågor nu när jag mognat 10 gånger om via insikterna – och livet kommer att öppna sina dörrar för mig. Jag kommer gå framåt i stormsteg i studier och arbetsliv – äntligen.”

För det finns en del att ta igen när man får sin diagnos först vid 41 års ålder. Man vill bara rusa ut i världen och återta, återta, återta allt man förlorat och faktiskt förvägrats för att man inte kunde men inte visste varför.

Man tror verkligen själv i euforin av att ha hittat hem i sig själv att: ”Nu kommer det bli som om att jag aldrig har haft en hittills okänd diagnos som i många fall hindrat mig att bli det jag kunde ha blivit om jag hade vetat vilka mina svårigheter var.”

Att allt ordnas upp, att man plötsligt faller in i samhällsmallen, kan ordna upp allt. Att arbetsgivare gillar ens nyfunna personliga utveckling, ens mod att kämpa, ens envishet. Man börjar sikta in sig på den totala framgången man hämmats ifrån – att precis allt man misslyckats med kommer att infinna sig som genom ett trollslag. Iaf i små doser så man känner sig lite värdefull igen.

WOW – vilken befrielse det var den dagen jag fick min ADHD-diagnos. Jag både grät och skrattade av lättnaden och framtidstron.

Var nog den mest envisa och målinriktade som mitt rehabteamträffat – inbillar jag mig.

Allt tog flera månader längre tid än jag trott, mellan 3-6 månader för att något skulle hända. Men jag trodde och kämpade mig igenom rehabinsatser i tre år.

Min rehabilitering under dessa tre år inte gick längre än till arbetsträning, under tio månader, visst, med föregående insatser, som Grön rehab. Vissa blir anställda på lönebidrag efter en arbetsträning. Det blev inte jag pga att det lilla företaget i stort sett arbetade på ideell basis och inte hade så mkt pengar.

Jag ville ut och berätta! Föreläsa. Men samtidigt var min rehabilitering till arbetslivet misslyckad.

Framgångshistorier. Sådana föreläsningar drar nog störst publik? Hoppingivande om att alla problem med att ha en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning plötsligt är som bortblåsta. Ett riktigt lyckligt Hollywoodslut.

Jag vet inte exakt när eller hur min ork tog slut? När jag satsat allt, men ändå inte fick jobb? När en av mina närmaste under min arbetsträning åkte in på sjukhus? Eller skolrymningarna av mitt diabetesbarn?

Alla kan något. Men alla kan inte allt – alltid.

Idag är jag bara en simpel överlevare. Men det är på riktigt.

hollywood

Inget Hollywood-slut. Mitt liv är mer åt Dogmafilm*-hållet.

*En av ”ederna” vid Dogmafilmande: Vidare svär jag som regissör att avstå från all personlig smak. Jag är inte längre konstnär. Jag svär att avstå från att skapa ett ”verk”, eftersom jag anser att ögonblicket är viktigare än helheten. Mitt främsta mål är att tvinga fram sanningen ur mina karaktärer och miljöer. Jag svär att göra detta med alla tillgängliga medel och på bekostnad av all god smak och estetiska överväganden. Därigenom avlägger jag mitt Kyskhetslöfte.

Twitter – tillbaka till livet.

Att gå på AW och inte vika med blicken var drömmen som höll mig igång. Symbolik – ja visst. Men jag saknade möten i respekt.

Var vilsen i så många år av depressioner och påföljande sjukskrivning. Jag vågade knappt möta upp mina få nära vänner på AW – After Work – för jag kunde inte besvara frågan som alltid kom som förmodad isbrytare av något charmtroll där i baren – om vad jag jobbade med. Jag blev så obekväm. Skämdes för mycket för att jag inte arbetade. Oerhört tungt att handskas med – under många år. Så mycket att jag inte kunde se att man kunde vara värd något utan ett jobb, en lön och betala skatten på det.

Det är få människor man möter för första gången som känner respekt eller visar intresse för en – enbart för att man är en trevlig människa. Jag drog mig för att utsättas för det, efter att ha smakat lite på den förnedringen att viftas bort som obetydlig efter ett kort samtal.

Ljug – kanske någon skulle ha rått mig? Kan inte. Det hade varit att bekräfta och fördjupa min egen skam om att inte vara värd något. Behövde ju inte heller människor av den sorten i mitt liv.

Blev lite koko av att i min ensamhet krypa in i mig själv och inte få nya intryck och lufta hjärnan. Jag blev lite extra störd, fastnade i osunda tankar, tappade livsgnistan ännu mer och kände mig stundtals bitter. Skammen och stigmatiseringen förlamade mig ännu mer. Till slut kunde jag inte göra något annat än att sova så mycket det fysiskt gick. Tappade till slut förmågan att ens våga göra något för att må bättre.

Isolering - i en självbyggd sakrofag med väggar av gatstenar - där alla andra går ovanpå- och flyger iväg mot sina mål.

Isolering – i en självbyggd sakrofag med väggar av gatstenar – där alla andra gick ovanpå- och flyger iväg mot sina mål.

Hade fått en social fobi krypande upp över mina nackhår när jag trillat ner i djup depression – totalt sabbad och utbränd av alla försök – och inte öppnade persiennerna på ett år och inte svarade i telefon – om jag inte såg att det var min familj som ringde. De hade ju kommit och öppnat med egen nyckel om jag inte svarat. Så oroliga var de. Jag orkade inte möta någon endaste människa – så jag svarade iaf när de ringde. För att få slippa allt.

Det blev svårare och svårare att gå utanför dörren. Jag hade varit en oerhört pigg, nära snuskigt positiv och social människa innan. Upplevde att jag blev sjukare av att vara sjukskriven, förändrades negativt – och periodvis knappt klarade något normalt alls. Men isolering – hur skön den än kan vara för att man slipper så mycket – den kan göra en sjukare.

För mig blev depressionerna lättare att hantera med insikten som kom så småningom – från vännen jag slagits i sandlådan med när jag var 4-5 år – att det var en sjukdomsdiagnos – inte den jag var.

Personlighetsförändringen var ändå tung att bära – att bli så introvert – när jag tidigare varit motsatsen. Tappade hela min identitet. Jag var helt enkelt totalt psykiskt utmattad. Vanligt vid ADHD – men jag förstod ju så klart ingenting om det vid den tiden.

Jag gick på Arbetsterapi i början av min sjukdomsperiod. Det var bra för mig, det var schemastyrt, tre förmiddagar i veckan mellan 9-12 – så man kom upp ur sängen. Hantverk, små egna projekt och den gemensamma fikan klockan 10. Om man hade en dålig dag – så lyckades man iaf ofta ta sig dit till fikan.

Några år senare prövade jag ett Aktivitetshus och gick i kör där och tog en fika i anslutning till kören, men jag gick aldrig dit de andra dagarna. Kände att jag hade det bakom mig att umgås med psykiskt sköra människor i grupp. Jag mådde helt enkelt lite bättre själv och kände mig ibland som en anställd där, för jag såg hur dåligt vissa mådde.

Var så medveten om andras vibbar, och försökte uppmuntra dem, var extra varsam med de jag visste var extra sköra. Som ur ett utifrånperspektiv. Det kan man inte ha om man själv är under isen. Så jag mådde helt enkelt för bra jämförelsevis och kände att jag var på väg någon annanstans.

Jag ville umgås med människor jag hade intressen gemensamma med, inte bara att ha mått dåligt. Om jag ville umgås alls då så valde jag människor jag redan kände. Ibland var det som att träna på ett vanligt liv att dela vardagen med nära vänner, diska, måla om – kunna ha rutiner, för det hade de, men inte jag. Det blev ett avbräck från min egen spökliknande vardag.

Med dem var jag kanske lite apart, men jag var så klart helt accepterad – just för att jag är jag. Har aldrig varit som en diagnos för mina nära – de har bara sett att jag mått skit.

Och min bästa vän behandlade mig aldrig som sjuk. Hon tog det som självklart att ha vissa förväntningar på mig som vän – och det gjorde mig friskare. Jag fanns alltid där för henne – också. De stunderna var jag mig själv – inte en depressiv sjukdom.

Under min rehabiliteringsperiod på tre år, som avslutades nyligen men som tyvärr var oerhört dåligt uppstyrd så fick jag efter första insats på tre månaders trädgårdsrehabilitering som jag mådde mycket bra utav – gå hemma igen i flera månader. Rasade psykiskt efter att ha fått hopp. Var skarp i mina ordalag till rehabteamet om hur kasst det blev för mig. Men de kunde inte trolla fram en uppföljande plats att fortsätta rehabilitera mig på. Jag berättade verkligen tydligt för dem hur långt ner jag hamnat, värsta depressionen sedan min far dött 20 år tidigare. Det hade faktiskt varit bättre om jag inte hade fått något nytt hopp alls, eftersom rehabiliteringsinsatsen från deras sida mest innebar att sitta och prata på möten. Det var jag som drev allt praktiskt – det som betydde något.

Efter många påtryckningar när jag var så förtvivlad över rehabpausen följde en ur rehabteamet med mig på studiebesök på två Aktivitetshus – det var det enda alternativet Arbetsförmedlingen kunde komma på. De har ju inga kontakter. Och jag vägrade att riskera mina egna kontakter innan jag inte var klar för reguljärt arbete. Men jag passade inte på ett Aktivitetshus där folk mådde för dåligt, nästan behandlade som osjälvständiga individer för att de inte orkade mer. Jag var ju på väg vidare. Inte sjuk längre – behövde bara hitta tillbaka till någon sorts stabil tillvaro.

När jag väl hade fått min ADHD-diagnos 2008 beredde jag mig på rehabilitering – stenhårt. Jobbade upp mitt sociala nätverk på facebook och via twitter. När jag fått medicinering för/mot(?) min ADHD – Strattera – som lät min hjärna behålla vakenhetshormonet Noradrenalin så sov jag plötsligt 6-8 timmar. Mot att ha sovit 11-18 timmar per dygn – utan att någonsin vara pigg. Jag vaknade nu plötsligt kl.5.30 och satte mig och twittrade i brist på annat. Den stilla morgonens twittrande är nära upplevelser med människor eftersom så få andra är vakna då. Jag peppade mig själv inför kommande arbete som jag hoppades på.

Varför jag älskar sociala medier? Kontakterna, särskilt via alla nya människor på twitter – hjälpte mig tillbaka till livet. Kunde vara social på mina egna villkor, även dagar jag inte orkade klä på mig eller diska. Inte för att man diskar mer frekvent av att sitta vid internet..

Men förstå symboliken. Jag accepterades för att jag var rolig, klok, djup, knäpp, arg – precis allt jag var det OK – och normalt på twitter.

Och jag vågade mig ut att träffa dessa random människor på twitterträffar – sk tweetups. Fick verkliga vänner. Och fortsatte blogga, nådde ut till fler. Började brinna mer, antagligen av responsen. Jag fanns plötsligt. Igen.

Men jag bloggade aldrig om det här värsta jag gått igenom under den här tiden, om hur dåligt jag verkligen mått. Ville inte rasera alla chanser till återhämtning och arbete, för jag vet hur fördomsfulla folk är mot psykiskt illamående. Få har (H)järnkoll. Är bara rädda.

Jag fick ingen arbetsträningsplats via sociala medier – trots att jag uppvisade mina bästa sidor av vem jag var idag. Ingen arbetsplats tar risken. Bättre att återvinna papper, dricka kravmärkt kaffe på kontoret och pynta in ett par tusen till valarnas väl. Humanmärkning ger ingen PR idag.

Min arbetsträningsplats fick jag via rekommendation från en personlig vän med pondus i sitt yrke. Han tyckte inte att jag skulle slösas bort. En person som alltid trott på mig.

Var på Faktum i tio månader och arbetade med de hemlösa tidningsförsäljarna. Vågade mer, utvecklades mycket under den korta perioden. Sedan var det slut. De lät mig snällt nog vara där ett halvår extra för att FK inte hade min rehabilitering planerad för mig.

Sedan tog orken slut att fortsätta klara all rehabilitering själv, som det var. Jag har idag – efter att ha vägrat i 16 år – fått sjukersättning till 100%. Orkar inte mer försöka anpassa mig, särskilt när så få har trott på mig via att verkligen öppna en dörr.

Jag ägnar min tid åt mitt barn, åt att blogga, bloggcoacha min hundcoachsambo och att leva – jag är nöjd nu. Har utforskat vägarna – som inte fanns. Det var min enda önskan under 16 år utanför samhället. Så nu går jag nya vägar framåt. Kan äntligen, nu när jag är färdig med de frågeställningarna – skapa min egen värld.

Imorgon – om inte spåren till Stockholm snöar igen ska jag föreläsa inför läkare, FK-handläggare och annan rehabiliteringspersonal. Hoppas jag kan bidra till en liten förändring – på något sätt. För deras nästa fall.

Men jag måste – trots att jag inte fick arbete via sociala medier – tacka för att jag fick vara med och fortfarande är. Twitter, alla mina twittervänner, särskilt dem jag fick de två första åren av twittrande och varav de flesta nu finns som vänner på facebook. Jag behövde få vara någon inför någon annan. Ni tog emot mig med öppna armar och accepterade mig och vissa såg mig på riktigt.

Så jag vågade mig utanför dörren. Och imorgon kastar jag mig ut.

Och jag vet vilka som har förändrat mitt självförtroende till det bättre utan att någonsin fråga vad jag jobbar med. Ingen på twitter brydde sig om jag hade ett flashigt yrke eller en position de kunde klättra på.

Om min status höjs kommer jag aldrig glömma vilka som hade ett öppet hjärta och öppna ögon och öron när jag klev ur min igloo.

TACK TWITTER.

Aktivitetshus öppnar dörren från isoleringen.

Jag fick inte själv inte någon information, ens av mitt sjukskrivande vårdteam inom öppenvårdspsykiatrin, om att Aktivitetshus fanns under den perioden när jag var i störst behov av att komma hemifrån på dagarna. 

Går man hemma på dagarna för sin psykiska ohälsa så är det lättast att isolera sig. Undvika. Man mår för det första ganska krassligt och orkar därför inte med andra människor eller man har hamnat lite utanför då familj och vänner arbetar. Man mister en stor del av det sociala utan ett arbete, inga dagliga möten med arbetskamrater och inget extra, inga att gå och ta en fika med.

Det blir svårt att aktivera sig meningsfullt hemma dag in och dag ut. Livet blir utan skillnad på dag eller natt och man tappar alla rutiner.

house_of_the_rising_sunAktivitetshus välkomnar dem som har eller har haft kontakt med psykiatrin. Man kan gå dit och bara fika, äta lunch, vara med och laga den eller ägna sig åt hantverk, kurser, kanske körsång.

Aktivitetshusen brukar anordna luciafriande, julluncher och midsommarluncher osv som man kan anmäla sig till och olika utflykter, ofta på återkommande fasta dagar. Det betyder mycket för många.

Aktivitetshusen kan vara lite olika, har besökt tre.

På ett fanns det flera olika hantverksrum med olika fria aktiviteter, på ett annat var keramikstudion mer för tillverkning, ett sorts arbete, på ett tredje fick man inte ta upp diskussioner om medicinering med de andra besökarna.

Lite varierat med andra ord – så jag tycker man ska ringa och boka in ett guidat studiebesök på några Aktivitetshus i sin närhet och se vilket som känns mest rätt för en själv. Det bästa är att man ofta kan framföra önskemål om kanske en kurs, så engagerar de en kursledare och man kan medverka till ganska rabatterat pris. Bra – inte minst med tanke på ekonomin.

Det är det lilla jag har sett. Men det kan finnas en genomtänkt filosofi, särskilt på de större Aktivitetshusen. Läs mer om hur Gyllenkroken – som är en stiftelse i Göteborg – arbetar. Aktivitetshus Centrum vid Järntorget är ett annat bra exempel – läs mer.

Det bästa är att ingen frågar vad man arbetar med – de vet att ens viktigaste arbete är med sig själv – för att må bra. Och man behöver inte mörka i samtal, man kan berätta att det är skit – men bara om – och när – man vill.

Patientvård – inte kontorsarbete.

Ove Andersson andre vice ordförande i Läkarförbundet skriver i Läkartidningen att SOM-institutets mätningar visar att Försäkringskassan har lägst förtroende bland myndigheterna, och det flera år i följd.

Ove Andersson rekommenderar att:
”En första och viktig åtgärd som måste vidtas, för den överväldigande majoritet som har sjukdomar med ett normalt förlopp, är att sjukskrivning främst hanteras mellan läkare och patient i samråd, med Socialstyrelsens framtagna beslutsstöd i ryggen.”

Tyvärr går ju väldigt mycket av läkarutbildades arbetstid åt till att skriva omfattande läkarintyg. Tid som kanske borde läggas på vård av patienter?

”I en webbpejling som Läkarförbundet låtit göra anser hela 90 procent av de tillfrågade kollegorna att sjukintyget borde förenklas för de kortare sjukskrivningarna. Försäkringskassans utredning av rätt till ersättning skulle därmed kunna förenklas betydligt.”

”Läkarförbundet efterfrågar därför att det snabbt tas fram ett förenklat läkarintyg som kan användas för specifika diagnoser och operationer.”

”Patienten ska kunna veta och förstå hur bedömningar görs och av vem. Vid en kort, okomplicerad sjukskrivning är en enkel och tydlig hantering bäst för patienten, men också samhällsekonomiskt mest effektivt.”

Och det är väl ingen som säger emot? Klart att det behöver läggas tid på viktiga sjukintyg. Men som sagt, det behöver fokuseras på de livsavgörande intygen och de livsavgörande behandlingarna. Läkarnas tid behöver läggas mest på vård av patienterna. Hippokrates läkareed handlade knappast om onödigt pappersarbete.

Så här rehabiliterar man.

Jag vet hur en rehabilitering ska gå till. Kalla det insiderinformation.

- Med självskattning från den sjukskrivne om hur denne upplever sina arbetsnedsättningar – med stöd av läkarintyg och livshistoria. Att upplevelsen av den fortskridande rehabiliteringen sedan dokumenteras och uppdateras regelbundet. Samma personer som följer upp, i den mån det går.

- En första aktiv insats anpassad på låg prestationsnivå, som några timmar, varannan dag men regelbundet till att börja med – för uppbyggnad efter både sjukdomssymptomen och traumat av sjukskrivningen i sig! Trädgårdsrehabilitering som också kallas grön rehab eller någon typ av mjuk terapiform – syftad till att sänka stressen och bygga upp individens självkänsla. Det är ingen ljuv semester att bli sjukskriven och inse sin oförmåga – och sedan våga igen. Kasta av sig sitt påtvingade skal..

- Andra insats – när den sjukskrivne börjat känna sig starkare skall denne direkt slussas vidare, inte få vänta en vecka ens. Väntan blir en motgång för någon som varit skör och precis kommit igång från ingenting-limbot. Här är det stora personliga insatser från den sjukskrivna vi snackar om. Rehabilitering kan vara en svår påfrestning. Hälsan och privatlivet kan få sig svåra bakslag av pauser när man börjat ladda upp för nästa steg och hamnar i ingenting. En direkt övergång till något meningsfullt är mycket viktig för att inte sänka den som kämpar sig upp.

- Sedan antingen direkt övergång till ett företag för arbetsträning – på mycket låg kravnivå, med full hänsyn till orsaken till sjukskrivningen – så att människor inte misslyckas. Låta människor växa ikapp sig, tillbaka till någon som liknar den de en gång var. Kanske kommer de alltid ha lägre prestationsnivå än förr. Men de som bränt ut sig har ändå alltid haft en för hög prestationsnivå, så de behöver lära sig att prestera normalt. Där spelar den stressänkande rehabiliteringsåtgärden som första steg in. Att inse gränser och acceptera det, för att komma vidare och inte göra om misstagen.

- Eller en övergång i något arbetsmarknadsprojekt, med anpassning, dvs inget riktigt jobb, men med mål. Det kan också vara att lära sig regelbundna vanor som att regelbundet börja gå till ett Aktivitetshus, som de som varit i kontakt med psykiatrin har tillgång till. Men för återgång till arbete ska man se till att personerna inte fastnar där, utan fortsätta att gemensamt diskutera mål. Märker terapeuterna/de rehabansvariga att frågan om återgång i arbete väcker stark ångest, även om det är normalt att vara rädd, så måste man backa lite och ge den sjukskrivna mer tid. Det kan behövas, men man måste också ha en beredskap för att fånga upp de som känner sig mogna att vidare – om än försiktigt.

Vad som tyvärr är extremt svårt är att hitta företag som tar emot människor för rehabilitering. Sysslorna kan vara enkla och bör vara i början. Det behöver inte alls vara ett företag i samma bransch som den som ska rehabiliteras har verkat i förut. Det är uppbyggnaden av individens förmågor som det ska fokuseras på, rutiner, arbetskamrater och sammanhang.

Men företag tvekar. Det kan räcka med att ett företag – som ändå har en ideologi om att ge människor en chans – backar gången efter de då haft någon som inte alls varit redo för utslussning och företaget inte vågar igen. Jag tror att vissa sjukskrivna behöver en arbetsplats att få växa ikapp sig på. Reella småsysslor, som kan byggas på.

Som framgångsrikt exempel vill jag nämna en idag före detta chefredaktör på en gatutidning jag känner till – som började där som sin rehabilitering. Och växte ikapp sig, i lagom takt. Och sedan var chefredaktör i flera år.

Ge folk en chans. Det är inte de lågpresterande som blir mentalt utbrända. De behöver bara lära sig att jobba i sin egen takt – en genomsnittlig takt. Och få lov att brinna – men bara på arbetstid. Och få misslyckas lite utan att skämmas inför sin arbetsgivare.

De med fysiska svårigheter kan också med anpassning och undvikande av slitande sysslor göra ett otroligt bra arbete. Alla behöver inte bära stenbumlingar. Andra uppgifter behöver också göras.

Företag som satsar på att ta emot människor utifrån för att hjälpa till med rehabilitering borde premieras stort, bli riktigt uppmuntrade – eftersom samhället tjänar på det i längden. Och individerna. Samt så ska fördomarna mot sjukskrivna motarbetas.

-Vem som helst kan hamna där. Jag lovar!

Avslut – för nytt.

Är väldigt utnött trött. Orkar bara med min egen lilla ruta i livet – det är mer så nu än vanligt. Vill knappt se andra människor, än mindre frotteras med dem. Är inte så social nu för tiden och ännu mer osocial just nu.

Det som är påfrestande med interaktionen med andra människor är att de kan kräva något, som min respons. Bara det kräver för mycket av mig just nu. Känner mig harmonisk, men har inte så mycket att ge på förfrågan.

Sommar brukar betyda semester för många, så jag tar mig en semester – utan dåligt samvete.  Orkar inte annat heller.

Det är en ganska dyster insikt ändå, att inte orka andra människor. Och jämföra med hur jag var förr. Min ork har mattats med en ganska snäv nedåtgående kurva sedan jag gav allt under tre år senast i försök att återkomma på arbetsmarknaden. Jag tror inte jag kommer återkomma på den reguljära arbetsmarknaden igen. Idag känner jag ju av hur orken tryter och jag är glad för det förhållandevis lilla jag lyckas med.

Gråter inga floder för om ”OM” inte hade funnits.

Ser ganska ljust på framtiden – förhållandevis.

Men nu motstår jag de flesta skrivimpulserna, även på sociala medier. Behöver vila, riva bort gammalt intorkat och bygga upp något nytt inuti.

Einstürzende Neubauten – nedrivande återuppbyggnad.


Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Arkiv


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 228 andra följare

%d bloggers like this: