Bränn offerkoftan.

Några gånger i livet när jag har lärt känna nya människor och nämnt några saker som skett i mitt liv så har jag sett blicken. Aj, aj, aj har jag tänkt då och backat med stora steg.

Stackare, sa de blickarna. Jag läser av väldigt bra.

Inget (nästan) gör mig så arg som den blicken. Härskarteknik eller bara blåögd idioti?

Vem är Någon som tar sig rätten att klappa mig på huvudet och avgöra att det är synd om Mig och placera mig någonstans på en skala??

Varför blir jag så arg? För hade jag inte hade varit stark hade jag gått under. Tycka synd om, det gör man kanske när någon är utom allt hopp? Nej, inte ens då, även om man kan känna ledsamhet å någons vägnar. Men man kan visa empati på rätt eller fel sätt. Tycka-synd-om-mentaliteten är en ren Härskarteknik.

Finns också dem som livnär sig på sorg, till och med när den inte är deras egen.

Jag tror inte på att det någonsin är positivt att förstärka människors utsatthet. Man ska försöka stärka och peppa om man har rent mjöl i sin egen ryggsäck och vill hjälpa andra. Men man kan försöka förstå, inte komma med floskler som ”det finns inga problem, det finns bara möjligheter”. Det i sig är ett annat förakt då man flyter ovanpå livets alla villkor i mental majonnäs.

Man måste påminna sig om att när någon bränner sin egen offerkofta så tar de kommandot över sitt eget liv, oavsett omständigheter.

Översittarsympati är att trigga igång på det sorgliga och gräva i sitt eget mörka inre istället för att se det ljusa, allt som kan förändras och all styrka i överlevnad. Någon man ser som en stackare har man tagit makten ifrån redan i tanken. Tyckte jag synd om de hemlösa Faktum-försäljarna? Aldrig. Det hade inte varit snällt, för det hade tagit ner dem och tagit deras egen makt ifrån dem.

De hade inte överlevt om de inte varit starka, även om vissa vacklade av bördan. Men de är överlevare. Mer rock `n´roll med lysraketer än finstämd mollmelodi i lågmält ljus.

Klappar man någon för mycket på huvudet bekräftar man att de inte kan klara sig själva och inte har makten över sitt eget liv. Och sänker dem med att se omöjligheterna.

Jag är verkligen ingens offer, det vill säga att visst är det tråkigt med viss del av tiden jag förlorade innan jag fick min ADHD-diagnos. Men samtidigt kan ingen komma och säga att de hade klarat sig bättre på samma premisser. Eller utifrån komma och tro att medömkan är vad jag vill ha. Man kan inte mästra mig med faktan att  jag haft det svårt. Tvärtom. Jag äger.

För mig har oviljan till att få medömkan stärkt mig. Det är inte synd om mig. Hade jag tyckt det hade jag inte överlevt. Jag kan själv, alltid, även när jag knappt kunnat. Men jag har fan aldrig slutat tro på det.

och ställ dig upp 

människa för du är

inte värd att ligga 

kvar i rännstenen,

även om du likt 

Edgar Allan Poe tittat

på stjärnorna 

därifrån.”

Tyck fan inte synd om mig.
Då är det mer synd om dig.