Om det är ett helvete att ha ADHD i skolan torde det vara ett större helvete att ha ADD, dvs utan H:et för hyperaktivitet. Numera kallar man det för att man i huvudsak har uppmärksamhetsstörning.
Inte mindre intelligent, men med koncentrationssvårigheter då hjärnan behöver tid för att signalerna ska hitta rätt.
Har man ADD/uppmärksamhetsstörning är det av ännu större vikt att man får tid på sig än vid hyperaktiv ADHD.
Exempel:
Fråga någon med ADD om ni ska äta pizza.
Du får inte svar direkt utan frågar igen.
Du kan inte vänta på svar utan inflikar: Vilken sort vill du ha, vad vill du ha på?
Du kanske tror att det hjälper med att förtydliga med att fråga om smaken på pizzan?
Du har redan gjort flera fel. Sluta tjata!
För det första, varje gång du ställer frågan, frågar om, så måste ADD-hjärnan börja tänka från början. Sedan avbryter du tanken som börjat med en ny fråga att ta ställning till:
”Vill jag ha pizza, pizza, ja, det är den runda saken med ost och ..”
Vilken sort vill du ha?
Avbrott. Omstart: ”Vill jag ha pizza, pizza, ja, det är den runda saken med ost och ..”
Fråga istället i god tid och ställ en fråga i taget. Kan du inte planera bättre än att kräva svar när det börjat bli stressigt, kort om tid eller du är för hungrig får du lära dig bättre framförhållning. Stress är överhuvudtaget ADHD:s värsta fiende och det är inte roligt att folk tjatar på en när man försöker besvara frågor eller göra något. Sista sekunden funkar sämre än framförhållning.
Säg inte flera instruktioner samtidigt eller följdfrågor innan första svaret kommit, det funkar bara inte. De kommer glömmas bort ändå och hjälper inte utan förvirrar bara.
Ta en sak i taget. Struktur. Följ upp att varenda sak blir gjord,
om du har ett barn du märker behöver lite mer tid.
1) Maten är klar.
2) Stäng av TV:n.
2) Tvätta händerna.
3) Kom hit.
Kom och ät, maten är klar, glöm inte tvätta händerna och du, stäng av TV:n också. Det fungerar sämre och antagligen inte alls. Det bara ökar stressen för alla parter. Inte okänt är att läxtillfällen kan driva föräldrar till vansinne då barnet bara inte gör vad man säger när man säger det. Behåll lugnet och därmed hemmets frid.
För finns det någon människa som inte vill vara duktig? Som medvetet struntar i att vara duktig och inte visa vad den kan? Särskilt barn vill ju behaga och visa att de kan. Och de behöver det.
Så att anklaga någon med ADD för att vara slarvig, nonchalant och ointresserad är som att anklaga en lam för ovilja att gå på sina ben. Vad detta gör med självförtroendet och självkänslan i längden kan man lätt räkna ut. Ha tålamod.
Det är inte du som har en funktionsnedsättning. Eller har du det, kanske är förälder med egen diagnos? Chansen är 80% att både barn och en förälder eller båda har en neuropsykiatrisk diagnos. Men chilla! Och upptäck att ditt vuxna lugn och tålamod gör allt lättare. Och trevligare.
Neuronätet beskriver ADD på följande sätt:
Hypoaktivitet
Många personer med neuropsykiatriska svårigheter är tvärtom mycket lugna och passiva. Så pass att även det kan bli till ett funktionshinder. Barn som är hypoaktiva är initiativlösa, ber inte om hjälp och blir lätt bortglömda. Vid ADHD växlar ofta aktivitetsnivån i perioder mellan hyperaktivitet och hypoaktivitet. I övre tonåren och i vuxen ålder är det vanligt att överaktiviteten minskar och att hypoaktiviteten blir ett större problem.
Det är viktigt att uppmärksamma denna grupp (kallas även ibland icke-hyperaktiv). Omgivningen brukar ha en tendens att förbise dessa personers avvikande beteendemönster eftersom de oftast är ett större problem för sig själva än för andra. Här återfinns dagdrömmarna, de som uppfattas som ”lugna och fina”. Hypoaktiva människor kan ha samma koncentrations- och uppmärksamhetssvårigheter som hyperaktiva. I denna grupp finns ett stort antal av de flickor som har neuropsykiatriska svårigheter. Många är inåtvända, blyga, plikttrogna och som presterar sämre än de borde med tanke på deras förmåga. Vanligtvis överkänsliga för kritik och krav som ställs, även om de klarar av det som förväntas av dem. Undviker ofta sociala situationer för att de kan bli förvirrande och ångestväckande, inte för att de drar sig undan kontakt. Hypoaktiva människor sluter sig inom sig själv, de blir lätt handlingsförlamade och får ofta psykosomatiska besvär när de känner sig förvirrade och inte har överblick och kontroll.
Hypoaktiva flickor är ofta blyga dagdrömmare som sitter försjunkna i egna tankar. Deras ouppmärksamhet i skolan märks inte eftersom de sliter hårt för att inte dra uppmärksamheten till sig, de verkar lyssna till läraren samtidigt men i själva verket är de långt borta i tankarna. Dessa flickor känner ofta oro inför skolan, de är glömska, oorganiserade, har svårt att slutföra uppgifter och blir mycket oroliga inför kommande uppdrag i skolan. De behöver hjälp i skolarbetet och om inte en förälder sitter med vid läxläsningen blir inget gjort. De arbetar i långsammare takt jämfört med andra flickor och verkar snabbare bli överbelastade. Omgivningen gör ofta misstaget att tro att de är mindre begåvade än de faktiskt är. En del får ångest eller blir deprimerade.
Begåvade och högt intelligenta flickor med neuropsykiatriska svårigheter är de svåraste att upptäcka. Ju smartare flickorna är desto senare kommer deras svårigheter i skolarbetet att upptäckas. När skolarbetet blir allt mer krävande och komplicerat i de högre klasserna visar sig koncentrationsvårigheterna, problem med att organisera arbetet och svårigheterna med att genomföra uppgifter allt mer.
Thomas Brown beskriver vanliga symptom vid ADD (ouppmärksamma formen):
- Ofta lättdistraherad av yttre stimuli
- Ofta svårt att följa instruktioner från andra
- Svårt att bibehålla uppmärksamhet
- Verkar ofta inte lyssna på vad som sägs
- Tendens att tappa bort saker som är nödvändiga för uppgifter eller aktiviteter
- Svårt att organisera målinriktade aktiviteter
- Växlar ofta från en oavslutad aktivitet till en annan Viss forskning visar att barn med hyperaktiva-impulsiva symptom tenderar att få fler problem med beteendet och uppförandet, medan barn med den ouppmärksamma formen, löper en högre risk att drabbas av andra störningar som depression eller ångest.
Barn som har mest av den ouppmärksamma formen av ADHD – ADD, AD(H)D – dagdrömmer och har svårt att fokusera. Följande kriterier används för att diagnostisera barn med ADHD, den ouppmärksamma formen. Minst sex av symptomen måste ha funnits i minst sex månader med början innan barnet har fyllt sju år:
- är ofta ouppmärksam på detaljer eller gör slarvfel i skolarbetet, yrkeslivet eller andra aktiviteter
- har ofta svårt att bibehålla uppmärksamheten inför uppgifter eller lekar
- verkar ofta inte lyssna på direkt tilltal
- följer ofta inte givna instruktioner och misslyckas med att genomföra skolarbete, hemsysslor eller arbetsuppgifter (beror inte på trots eller på att personen inte förstår uppgifterna)
- har ofta svårt att organisera sina uppgifter eller aktiviteter
- undviker ofta, ogillar eller är ovillig att utföra uppgifter som kräver mental uthållighet (t ex skolarbete eller läxor)
- tappar ofta bort saker som är nödvändiga för olika aktiviteter (t ex leksaker, läxmaterial, pennor, böcker eller verktyg)
- är ofta lättdistraherad av yttre stimuli
- är ofta glömsk i det dagliga livet
Skolarbetet blir alltså lidande och mer lidande ju mer självständigt arbetet ska vara, om det inte är ett ämne som tänder intresset. Är man en uppmärksam pedagog kan man hjälpa med att inspirera. Det vet alla som gått i skolan, att om ett ämne blir intresseväckande och känns roligt, det beror faktiskt i hög grad på lärarens sätt att arbeta.
Vid ADHD, både hyperaktiv och hypoaktiv typ lider man alltså av uppmärksamhetsstörning. Under en genomsnittlig timme brister uppmärksamheten för de flesta först mot slutet och lyssnarna börjar skruva på sig.
Vid ADHD lyssnas det, sedan sänks medvetandet gång på gång och tankarna vandrar. Detta sker helt ofrivilligt upprepade gånger med jämn frekvens ungefär som en (upp och nedvänd) sinus-hjärtrytmskurva. Efter en lång genomgång har någon med ADHD väldigt svårt att se helhetsbilden och förstå sammanhanget, eftersom den faktiskt inte var medveten. Det handlar alltså inte om bristande respekt och att påtala det som ointresse är bara okunnigt.
Korta kärnfulla genomgångar. Punkter. Gärna rita upp en skiss över arbetsgången, med steg för steg så att fler sinnen berörs, bildminnet är ofta gott hos personer med ADHD generellt.
I skolarbetet kan också någon med ADHD helt nödvändigt behöva återkoppling vid varje steg i en uppgift och hjälp att komma vidare till nästa. Arvet av ADHD är att ha svårt att genomföra och dessutom slutföra uppgifter för att uppmärksamheten och tankarna vandrar.
Är man lärare och blir provocerad av ett dagdrömmande barn så kanske det är sättet att undervisa som inte fungerar för alla? Det krävs lite extra för att hjälpa alla barn nå sin förmåga, speciellt de med ADHD. Den specialkompetensen är inte så avancerad egentligen, men den kräver eftertanke, lite extra engagemang och förståelse för mekanismerna.
Problemet i skolan är att tiden inte finns att särbehandla eller sitta bredvid och hjälpa ett barn hela tiden. Där kan en diagnos på funktionsnedsättningen hjälpa, för att frigöra pengar till en personlig handledare. Även om det är långt ifrån alla skolor som bryr sig eller tycker sig ha råd att ge alla barn rätten att leva upp till sin inneboende kapacitet. Tyvärr. Men det ska ändras på det handikappet skolan lider av, eller hur?
För till skillnad från att ha en mänsklig funktionsnedsättning, så kan lärare lära om metodik och skolan anpassa sig.
Det kan inte någon med ADHD eller ADD eller annan neuropsykiatrisk funktionsnedsättning helt.
Snacka om helvete.
Så vilken part borde det hårdare krävas anpassning från, eleven med funktionsproblematik i skolan eller pedagogen utan samma problematik?
Tillägg: Diagnoserna går ju in i varandra och någon som verkar ha ADD kan mycket väl falla in under ”det lätta” Autismspektrat ex Aspergers. De kommer att ändra i diagnoskriterierna vad det lider. Det är inte alltid uppenbart för en lekman, vad som är vad. Man kan ha ADHD men fokuserat på uppmärksamhetsstörningen och inre hyperaktiv stress, att det rusar på inuti i 140 utan att det syns utåt. Men det spelar kanske lite mindre roll, det viktigaste är att man kan förstå sig själv, få förklaringar och verktyg.
Victorias ADHD - autism - blogg om NP-diagnoser 
Hej
Måste bara få säga nåt.. Blev glad att jag råkade hitta hit till din berättelse. Har bara skummat igenom lite av vad du skriver, måste läsa mer. Snart.
Min son, 12 år, fick sin diagnos ”lätt” ADHD (eller kanske ADD efter vad du beskriver här, eftersom det mest handlar om koncentrationsdelen) och Atypisk autism, för ca 4 veckor sedan. Allt har inte sjunkit in, varken för honom eller mig. Tyvärr vill han inte ta till sig, vill inte veta av, slår det ifrån sig, vill vara som alla andra.. Jag vet inte hur man ska göra. Jag är så öppen om hans problem, vill prata, vill ha råd av andra. Men nu känns allt så dumt när han lägger locket på. Rädd för att kompisar ska få reda på och retas än mer.
Jag kommer att komma tillbaka till dig och läsa mer. Det lilla jag läst, du förklarar så bra, svårigheter och problem. Bra när en vuxen förklarar hur det känns. Måste vara en befrielse för dig att äntligen få reda på och få svar på varför du mått som du gjort.. Tack för att du skriver och berättar här på din blogg och förlåt om den här kommentaren blev mer att jag behövde skriva av mig. Stor kram till dig!
Vet inte om jag borde skriva det här eller ej! Det kan vara så att det här bara retar dig, egentligen har väll din son ingen nytta av det nu. Specielt inte när han som du säger lägger locket på!
Men att vara som alla andra i vårat samhälle i dag är att vilja vara annorlunda. ”ALLA” ska ju sticka ut och vara unika! Något att tänka på!
Jag vet att det inte är något kul att bli retad för att man är lite ”trög” sitter och dagdrömmer eller faktiskt försöker och sitter och tänker att nu får jag inte missa något! Efter som hjärnan inte är något vidare bekant med ordet INTE så missar man allt istället.
Men din son har något som en del andra inte har, han har ett svar!
Svaret på varför det inte funkar för mig (läs han) som som för alla andra (egentligen vadå alla andra, det är ju långt i från alla andra men det upptäcker man oftas inte förräns man är äldre) och det är ett värdefullt verktyg.
Sen ett tipps för att få honom mer mottaglig kan vara att förklara för honom att en medalj har inte bara en sida utan två. Med det menar jag att det inte kommer bara vara hinder för honom utan det kommer även finnas tillfällen då det kommer vara en fördel! Svårt att tro. Finns en författarinna som jag gillar just på grund av att hon belyser att livet inte är kört bara för du har en diagnos med ett gäng bokstäver!
Hon heter Lara Honos-Webb, jag har dock bara läst henns uppföljnings bok som heter ”ADHD/ADD som vuxen – så lyfter du fram dina styrkor” detta efter som jag till trotts räknar mig som en vuxen, är ju över de trettio.
Men hon har även skrivit en bok som heter ” Så lyfter du fram styrkorna hos barn med ADHD” jag har inte läst den så jag vet inte om den är bra men. Men om ni läser den andra så ser ni att det finns vuxna som inte bara tagit sig igenom livet, utan de har även uträttat små stordåd (det lät lite motsägelsefullt men men)
Själv har det det här med ADD precis kommit till mig och jag har ingen diagnos, har varit hos psykiatrin och fick avslag på utredning, klarar mitt liv för bra även om de kan säga att det finns tänken och att jag nog borde kontakta någon för att ställa en diagnos privat!
Jag har alltid skyllt på dyselxin och känt mig lite trög. Det var ju dock väldigt skönt när man fick diagnosen dyselexi när man gick i femman. Då var man ju inte längre en stor idiot som inte kunde läsa då hade man ett svar! det betydde mycket! Vad man gör av sitt svar är helt upp till än själv. En del skyller på diagnosen och svär sig fria andra anstränger sig dubbelt så hårt för att visa alla att man kan ändå!
Tja det var väll någon form av osamanhängande svamel som skulle vara någon form av tipps.
Mvh M.
Detta var absolut inte något svammel! Detta var en bra påminnelse till alla föräldrar och barn med svårigheter att inte bara titta på problemen utan försöka koncentrera oss på möjligheterna också! Bravo!
Tack!
Jag har ju bara sammanställt, men inlägget är väldigt matnyttigt. Viktigt om man så bara kan hjälpa ett barn att komma till sin rätt.
Victoria
Barn kommer ha svårare för att acceptera diagnoser än vuxna, så är det bara. Självklart vore det bästa om han inte skämdes för det men ta mitt råd och visa ändå respekt för hans önskemål. Jag minns fortfarande hur fruktansvärt kränkande det var för mig när jag var yngre och mina föräldrar gick och babblade för alla om vad jag hade för diagnos. Det måste vara hans val om han ska vara öppen, det är inget man kan tvinga på någon. då blir det bara värre.
Känner igen detdär om att sonen har svårt att ta in informationen om att han har en störning- diagnos. Min yngste son fick diagnosen ADD i ungefär samma ålder och gemensamt kom vi sedan fram till att man kan jämföra hjärnan med en dator, som ju nästan alla unga förstår sig på. Det är inte problem med att ta in info-tvärtom kommer det in alldeles för mycket. Hårdskivan klarar också av att i bearbeta allt, fast det tar lite tid eftersom det är så mycket. Problemet är att snabbt få ut rätt data i rätt program. Arkivet är lite rörigt. MEN med tiden och rätt hjälp går det att lära sig hitta där. Det är oerhört viktigt att betona att han inte är dum, tvärtom smartare än de flesta. Kan berätta att sonen klarat yrkesexamen som bla innehöll en hel del lagparagrafer att kunna och förstå. Han arbetar nu som väktare och gör ofta nattskiftet, som passar honom som har svårt för att sova på nätterna. Det viktigaste är kommunikation och uppmuntran, att stärka självkänslan och självförtroendet. Önskar er all lycka!
Jag hoppas att din son idag har accepterat sin diagnos. I annat fall behöver du låta honom läsa om adhd-kampen som visar hur vår son Daniel Hägglund inte accepterade sin diagnos förrän det var för sent. Han dog på sin 26-årsdag, utkastad, ensam, övergiven av samhället med två svåra sjukdomar. ”Bli frisk!” sa socialtjänsten innan de ville ge hjälp. Han fick en påse piller i handen, fick bo på kyrkans härbärge och gå utomhus 07-19 varje dag bland andra missbrukare. Vem klarar att själv bli frisk då? Daniel dog på sin 26-årsdag. En annan Daniel dog dagen före vår son. Båda kämpade mot missbruk och ville bli friska. Men samhället kunde inte stötta dem utan lät dem dö.
Ställ in dig på att ALDRIG sluta vara ”överbeskyddande” mamma. Ställ in dig på att få kämpa hela livet ut. Släpp aldrig taget om din son. Om det är jobbigt nu under uppväxten kommer det bli ännu jobbigare när han fyller 18 år. Läs på Minnessida Daniel Hägglund på Facebook om ADHD-kampen som tar många unga människors liv. Hjälp oss att hindra att fler 20-åringar dör. Låt din son läsa och berätta att Daniel inte accepterade sin diagnos vilket senare var en del i att han hamnade snett och dog väldigt ung. Nu har vi startat en ADHD-kamp. Läs på http://folket.se/nyheter/1.2285530 och det kommer även i fler medier snart. Vi har startat en webbsida http://adhd-kampen.se
Personer med NPF behöver stödteam hela livet. Samhället brister och låter dem gå ner sig i missbruk, depressioner osv. Sedan finns inte rätt stöd, vård eller behandling utan politikerna lägger över ansvaret på kyrkan och vill sedan dra in bidragen för att spara ännu mer pengar. Politikernas spariver kostar liv! Nu räcker det! Det finns bara ETT parti som satsar på människovärdet och det är Kristna Värdepartiet, se http://kristnavardepartiet.se och KVP finns även på Twitter, Facebook. Jämför sedan med det partiprogram som ditt parti har och se efter vad ditt parti har tänkt göra för den här gruppen. Om du vill ansluta dig till adhd-kampen så rösta på Kristna Värdepartiet.
HEJ, blir bestört, men det är inte första gången jag får ta del av liknande händelser. Du har så rätt. Strongt att kämpa för alla efterkommande. Det måste gå att få hjälp!
Kram
Victoria Qvarnström
PS: Länken är fel. Den som funkar är: http://adhdkampen.se/
Du beskriver ADD på ett väldigt bra sätt tycker jag. Är precis som att läsa om sig själv.
Din blogg är fantastisk. Jag önskar att folk inom skola, BUP, Stadsdelsförvaltningar läste den. Bara genom att läsa ett eller två inlägg skulle deras kunskapsnivå höjas med 100%…
Den lilla listan du skriver om hur man bör kommnuciera med ngn med ADD fungerar mycket väl på någon med ADHD också, enligt min erfarenhet. Eftersom efter den första instruktionen är tankarna redan på väg åt annat håll. Åtminstone fungerar min son så, han är dock hyperaktiv.
Tack för att du skriver!
Tack…nu vet jag vad min son har, för de har alltid sagts bara vanliga adhd..men detta med ADD stämmer så mycket mer på honom så nu ska jag be om en by utredning på honom..tack ja jättetack för din trevliga och informativa sida..kramelikram
Helintressant sida!!!:)
Fick denna sida länkad till mig via FB. Så himla kul att det händer lite på denna front. Har själv ADD men har troligen ADHD eller så pendlar det fram och tillbaka. När jag läser detta inlägg så ser jag tre av mina fyra barn framför mig, men bara ett av dem är diagnostiserad ADHD. Men när jag nu läser det här vill jag nog vända på våra diagnoser. Hon har nog ADD och jag ADHD 😉 men det spelar mindre roll… Tack snälla för att ni lyfter detta osynliga problem och gör det mer begripligt. // Monica
Diagnoserna går ju lite in i varandra och någon som verkar ha ADD kan mkt väl falla in under ”det lätta” Autismspektrat ex Aspergers. De kommer att ändra i diagnoskriterierna vad det lider. Det är alltså svårt att säga exakt vad som är vad. Man kan ha ADHD men fokuserat på uppmärksamhetsstörningen och inre hyperaktiv stress, att det rusar på inuti i 140 utan att det syns utåt. Men det spelar kanske lite mindre roll, det viktigaste är att man kan förstå sig själv, få förklaringar och verktyg. Och med den stora ärftligheten så ser vi ofta oss själva i våra barn och tvärtom. Man kan förstå dem, men har samtidigt en egen liten funktionsnedsättning, så det blir mycket att hantera. Livet blir sannerligen inte enahanda iaf!!
Lycka till med allt Monica!
Detta är verkligen intressant läsning, jag vill dela med mej av detta på facebook hur ska jag göra?
Tack så jättemycket, jag blir glad för att du tycker detta var ett intressant inlägg!
NU har jag lagt in delningsknappar under inläggen. Se: Share this och klicka på Facebook-knappen.
Normalt sett om du vill ta en länk och lägga in på facebook så kopierar du adressen till inlägget i läsarfönstret. Flyttar dig till facebook och klistrar in och trycker publicera.
Jag känner igen mig i mycket av det som du beskriver ovan, även om jag inte har någon diagnos. Jag har en misstanke om att just ADD skulle kunna vara en logisk förklaring till mycket i mitt liv. Jag är snart 50 år och har en utbrändhet bakom mig, och jag inser att mycket av det som lett fram till den skulle kunna förklaras med en sån diagnos.
Det jag reagerade på i din post var däremot en annan sak, nämligen hur svårt det är att följa dina råd om man inte vet om att motparten har ADD, eftersom det ofta inte märks direkt. Det är alltså lätt att man gör fel, bara för att man inte förstår hur det är. Jag tror just med tanke på det att din blogg är väldigt viktig, eftersom jag tror att en del av lösningen måste vara att avstigmatisera den här typen av funktionsnedsättningar. Jag jobbar mycket med just den här typen av problem både för fysiska och mentala funktionsnedsättningar, och jag är väldigt glad över att ha hittat din blogg (som jag skrev redan tidigare i en annan kommentar).
Så himla skönt att läsa det du har skrivit. Det ger mig så mycket hjälp till mig och min son som har ADD. Det är mycket jag måste börja att tänka på, en del gör jag redan och en del tänker jag ofta på och ser att det hjälper och sådant som jag vet att jag ibland kan glömma vilket leder att det blir så fel. Tack!
mkt intressant läsning.. min dotter är just nu under utredning, och skolan har precis fattat efter nästan 9 år att hon behöver hjälp och stöd..
Läser, nickar, ler igenkännande, får tårar i ögonen. Det är min unge du beskriver till punkt och pricka. Hon har haft det besvärligt i skolan och med kompisar genom åren. Bytt från kommunal skola till Waldorfskola och det var ett uppköp vill jag lova. När vi som föräldrar kom på när hon var ca 10 år att hon antagligen hade add eller adhd läste vi på allt vi kom över men och bestämde oss för att det inte skulle hjälpa henne med någon diagnos. Just då var det rätt och hon har varit medveten om problemen sen dess och vi har kämpat och jobbat stenhårt med bra resultat. Nu 19 år gammal har hon själv valt att få en diagnos och det har hjälpt henne ännu mer. Diagnosen blev ADD och med Aspergerdrag. Det är ju det som är ”inne” nu känns det som.
Det viktiga är att hon nu mår bra och utvecklas vilket hon gör och inte gömmer sig bakom sin diagnos som jag var rädd för att hon skulle göra.
Tack för en perfekt beskrivning av min unge och hoppas att fler får hjälp av det här.
Ja, man kan känna att ”det ligger i tiden” och nästan faktiskt börja tvivla. Men jag tvivlar inte utav det, för det handlar kanske snarare om: Eva Bohlin, handläggare på hälso- och sjukvårdens förvaltning, säger att medvetenheten har ökat både bland föräldrar och personal inom vård och skola. Hon anser också att det ökade antalet utredningar är en följd av ökade resurser. Med ett uppdämt behov ser hon inget misstänkt med det. Jag har ju en fri hjärna och att de kommer ändra i vem som har vad inom vilka kriterier personer hamnar inom besvärar inte mig. Menar att nuvarande ADD antagligen kommer falla mer inåt autismspektrat, pga av den bristande hyperaktiviteten. När man väntar på diagnos får man inte låsa sig om att den ena diagnosen är ”bättre” att få än en annan, som om en barn eller en själv skulle vara ”sämre” när autismspektra blir aktuellt. För all forskning handlar om att göra det bättre för varje individ. Dessutom är autismspektrat brett. Och jag känner många helt fantastiska personer inom detta breda spektra. Namnet är inte viktigast, det är förklaringen och manualen som fungerar som är det viktigaste. Eftersom vi talar om individeulla indivier. Det viktigaste är att ungarna kan få må bra! Det är de värda. ❤
hela min ungdom har jag haft problem i skolan och de sociala, sen efter mycke tjat på läkare osv så fick jag göra utredningen och fick diagnosen ADD.
efter de har allt blivit lättare att hantera, bland annat efter jag började me ritalin.nu när jag får ut de jag tänker i samlad form så klarar jag jobb och annat helt utmärkt. och jag har rent av känt mig smart för en gång skull.
jag har hamnat på ett jobb och jag gör saker som jag brinner för, och man kan säga att jag är väldigt bra på de jag gör också!
jag själv ser inte min ADD som ett funktionshinder på nåt sätt längre, mer att de gör mig till en bättre person.
Hej o tack för förklaringen om Add .. har efter antal år vågat Kräva en utredning på min 14åriga dotter(efter år av kämpande i skola o även socialt)ingen direkt diagnos har framkommit…men tecken på dyslexi o Add finns…det ni hjälpte mig med (som själv har svårigheter)att försöka tänka på hur en med Add tänker,förstå får in information…..det hjälper INTE att jag tjatar o rabblar upp 10000saker som skall göras…..gud va jobbigt min tös måste haft/har det..förlåt min flicka…skall verkligen tänka mig för…..tack igen till er som gjort denna sida.Kramiz
Vet du. Du har gjort det bästa, med all din kärlek. Det vet ett barn. Även om det blir fel ibland. Men man måste som vuxen komma ihåg att säg ”förlåt” så barnet känner att det inte bär skulden! Jag har själv hyperaktiv ADHD och ett barn som inte är lika snabb, men jäkligt bra som hon är. Antar att jag fått henne för att lära mig tålamod, som en klok vän nyligen sa. Det är svårt att mötas, men så länge man försöker kan allt vinnas. Kram!!
Va djag är glad att jag funnit din blogg,vad klok du är och vilken glädje du ger oss ADHD personer med din berättelse och att som jag fått min diagnos i vuxen ålder underlättar inte alls … Sedan att kämpa för sina barn då man av samhället ses som en idiot är inte elelr lätt det skall du veta .
Som en mor med Adhd vet man ju bäst va dens barn behöver då de ligger i samma fack så att säga .fortsätt skriv och fortsätt kämpa
Ja, vi med diagnoser vet bäst vad våra barn lever i, om de ärvt våra anlag. Men en förälder vet alltid bäst om sina barn, förutom i mer tragiska undantagsfall. Säger det samma till dig – fortsätt kämpa! Och det gör jag, jag är ju inte född med backväxel. 🙂
Hej kära du!
Fick länken till dig via min sambo, som i sin tur hade sett den på facebook.
Sitter på bärbara datorn nu, men ska garanterat gå in hit igen och skriva ut en hel del som du skrivit ner på din blogg. Vilken fantastisk blogg!
Känns som du känner mig bättre än mig själv nästan!
Du har gjort ett fantastiskt jobb, BAMSEKRAMAR till dig!
Jag hittade din blogg av en slump. Men så bra beskrivning av adhd (eller add) har jag aldrig set. Detta kom som en skänk från ovan och jag undrar om jag får lov att använda din beskrivning när vi ska ha möte med alla sonens lärare för att berätta vilka svårigheter han har. Allt du skriver är klockrent vår son.
Läste just en kommentar från Lottie om sin dotter som var i utredning. Jag heter egentligen Lottie också. Och jag gjorde utredning på vuxenpsyk. Har ADD. Min variant är hjärnan hyperaktiv men kroppen långsam. Jag tänker djupt eller så stänger hjärnan ute ljud och händelser och jag blir just då okontaktbar. personer runtom tror jag ”dagdrömmer” men jag bara är just då. Tack för ordet!
Verkligen intressant. Det talas för lite om de olika typerna av ADHD.
Jag har en fraga:
Kan man ga fran att ha ADHD som liten till att ha ADD som vuxen?
Som liten hade jag helt klart ADHD, var MYCKET livligare an de andra flickorna (av pojkar tolereras mer tror jag) & mycket storre impulshandlings & storande beteende problem, men jag var alltid intresserad & nyfiken & alskade att prata med allt & alla, men allt eftersom jag jag forstod att jag ”var for mycket” & fungerade med en hastighet som var for mycket for de flesta sa borjade jag kampa sa illa hart med att forsoka bete mej ”ratt” & ”normalt” dvs. tyst & lugn & helt tvartemot den jag verkligen ar, sa att jag i vuxen alder blivit deprimerad eremit for jag ar sa radd att mitt riktiga jag ska slippa ut & inte bli godtaget, och om jag INTE ar deprimerad sa pratar jag mycket & ar glad men sen far jag angest for att jag tror jag varit for mycket igen. & sa cyklar det runt a runt pa det viset.
Vad jag menar ar att ADD diagnosen jag fatt i vuxen alder stammer ju nu, men nar jag var liten hade jag nog klassats som ADHD.
Nan som kanner igen sej i detta att ha gatt fran ADHD till ADD genom sjalvforvallad hyperdicipli for att ”stora” sa lite som mojligt?
& jag kan inte lata bli att tanka att hade jag bara fatt vara allt jag var hade nog livet sett valdigt annorlunda ut…
Nim. Jag började med att skriva ett svar till dig. Det blev till ett nytt blogginlägg. Tack för det. Till dig: https://bloggmalplace.wordpress.com/2012/01/28/till-de-udda-och-skadeskjutna/
Att ha tillgång till all den energin anses i vår värld/verklighet totalt knasigt och fel. Men du tänk om du kunde njuta lite mer av att faktiskt vara levande. Har du sett på människor där ute? ibland undrar jag om de lever överhuvud taget…Njut av din kapacitet av din snabbhet och energinivå. När deppigheten smyger på… Är den din eller det är ännu en av dina förmågor att känna in dig på vad andra människor har på gång i sina liv?
Lite mer???
http://www.accessconsciousness.se/
http://www.susannamittermaier.com/
Du är världens bästa och din blogg likaså!
Det du beskriver är mig i ett nötskal under tonåren ända ifrån 11-årsåldern (eller förmodligen från tidigare än så). Såklart förföljer det mig fortfarande (väntar dock på den där sista pusselbiten i form av en eventuell diagnos), men med enträget arbete med mig själv (”självterapi” sen 14-årsåldern) har jag lyckats åtminstone halvdant med sånt som jag aldrig skulle ha klarat av i tonåren. Jag hade ju ingen aning om vad som var ”fel” med mig så, men jag fattade iallafall att jag inte trivdes med min situation och att jag var tvungen att försöka göra nåt åt det hela. (Och jag är så otroligt tacksam för att min storasyster pushade och stöttade mig under alla år!)
Det här är så klockrent:
”Ju smartare flickorna är desto senare kommer deras svårigheter i skolarbetet att upptäckas. När skolarbetet blir allt mer krävande och komplicerat i de högre klasserna visar sig koncentrationsvårigheterna, problem med att organisera arbetet och svårigheterna med att genomföra uppgifter allt mer.”
Eller som min gymnasielärare sa:
”jag förstår inte vad det är med dig, för du är ju inte dum huvudet” angående att jag inte orkade bry mig alls om andra ämnen än det jag tyckte var riktigt roliga eller intressanta (typ 2 ämnen under hela gymnasietiden…).
Och bra sagt här med:
” Även om det är långt ifrån alla skolor som bryr sig eller tycker sig ha råd att ge alla barn rätten att leva upp till sin inneboende kapacitet. Tyvärr. Men det ska ändras på det handikappet skolan lider av, eller hur?”
Tack för en svinbra (och viktig!!) blogg, jag ska sätta igång och läsa den ännu mer nu!! KRAMKRAMKRAM
Tack!!
Det hade jag aldrig misstänkt, att du haft det så mycket som jag!! Jag känner ju dig, lite grann iaf. Tänk så bra man blir på att maskera och kompensera upp – så att bristerna inte märks utåt.. Jo, att alltid höra att man ska anstränga sig lite mer, men inte kunna det på befallning, det sabbar självförtroendet en del.
Kramkram V
”Jo, att alltid höra att man ska anstränga sig lite mer, men inte kunna det på befallning, det sabbar självförtroendet en del.”
Ja, precis! Eller när man bara blir tillsagd att göra det ena och det andra men ingen berättar HUR och man vågar inte fråga för alla andra verkar fatta…
Och jag är MÄSTARE på att ”maskera och kompensera”. Jag tror det är därför jag blivit en ganska bra statist på ”äldre dar” trots att jag hade scenskräck när jag var liten.
KRAM!!!
.. dessutom behöver man veta varför man ska göra något.
Kram!!
Först till blogg innehavaren tack för att du får de utan diagnos att kunna förstå oss som har eller borde ha. Bättre förklaring till vad ADD och ADHD är har jag inte läst. TACK!! Du borde skriva en bok som skulle ingå i lärarundervisningen.
Sen till Lilla där ditt inlägg var som att läsa ett extrakt ur mitt eget liv då jag klarade grundskolan utan större problem då det mesta som berättas om i klassrummet är det som står på proven. då var det enkelt även om jag blev hånad som pluggis för att jag presterade högt vilket var sjukt med tanke på att jag aldrig läst en enda läxa förutom de jag måste skriva och lämna in, Mitt minne har räddat mig många gånger då det jag hör och ser kan jag i stort sett upprepa ordagrant. Om det inte är helt ointressant för då går det inte. Men i gymnasiet blev lektionerna mer ett skummande på ytan och böckerna ett krav jag straffade mig själv så många gånger för att jag inte förstod varför det inte gick. I mångt och mycket gav lektionerna mig Godkänt men pressen från mig själv fick mig att börja sluta mig inåt ännu mer än tidigare till slut så gav jag upp. Trött på att höra från lärare att jag underpresterade gentemot min kapacitet. Inte fören jag läste om hela NA på folkhögskola där det var högre tempo i undervisningen men mer organiserad vardag runtomkring som gjorde att allt blev rutin blev det enklare att fokusera plus att det var internat så jag kunde sitta med resten av klassen när de gjorde läxorna då de diskuterade frågorna och ämnet gav det mig möjligheten att kunna göra läxorna utan att läsa böckerna. Helt plötsligt presterade jag höga resultat igen. Men varför förstod jag först flera år senare då jag skulle hämta min dotter på dagis och ett program på radion fångade min uppmärksamhet det var en tjej med ADD som berättade om sitt liv jag satt där blixtstilla och hörde en vilt främmande människa beskriva mitt liv. När jag satt där så ringde min mamma mig helt plötsligt Emma sa hon upphetsat lyssnar du på radion Emma. Ja sa jag bara. Det är ju dig de pratar om sa hon. Efter det tog jag kontakt med vården och idag äter jag Metamina och mitt liv är så förändrat.
Man känner sej liten o oerfaren inför det här. Sonen har fått diagnoserna ADD o Autism. Har velat få utredning om detta i fyra år men skolan tyckte inte att det behövdes. Han är nu elva år. När jag ser tillbaka så vet jag att vi föräldrar har förväntat/krävt för mkt av honom, m mkt ilska o förtvivlan som följd. Jag läser mkt om diagnoserna o funderar på hur han reagerar på olika saker. försöker ligga steget före o vara smidig. Det är inte alltid lätt. Skulle vilja ha en skräddarsydd beskrivning o så här gör man.manual på just min son. Finns det nåt att säga om just kombinationen av diagnoserna? Motverkar dom varandra etc? Tack för att du o andra engagerar er!! Mamman
Jag är ingen specialist – det vill jag understryka! Men lite erfarenhet har jag och har själv traskat i träsket på olika sätt både som patient och anhörig.. Mina antaganden:
Din son verkar vara lågaktiv och ganska världsfrånvänd. Att diagnoserna ADD och Autism skulle motverka varandra tror jag inte alls, för de olika neuropsykiariska diagnoserna överlappar ju lite. Diagnoser är ju inga totala sanningar, det är analyserade beteenden som klassats in för att ge lite mer svar. (För att kunna hjälpa.)
Vissa barn som man tror har ADD får istället en autismdiagnos (inom autismspektrat) som exempelvis Aspergers, om de är högfungerande. En annan läkare kan faktiskt ställa en annan diagnos, kanske mer åt ADD än autismhållet. De får ju flera resultat av utredningarna och det som ligger högst blir diagnosen. Ibland får två diagnoser likartade ”poäng” – då görs en bedömning. Bry dig inte så mycket om vad det kallas, huvudsaken är att barnet kan få en hjälp som anpassas efter svårigheterna.
Ha ALDRIG dåligt samvete för det ni inte visste, när ni krävde för mycket av er son. Ni kunde ju inte veta. Men från och med idag vet ni mer, har fått mer kunskap för att göra rätt. Vår dotter fick typ1-diabetes fick typ1-diabetes för sju år sedan. Vi och skolpersonalen krävde att hon skulle gå ut på rasterna, när hon utan sin sjukdomsdiagnos inte fick någon energi alls in i cellerna i kroppen. Att älta det med dåligt samvete ger henne inte något bra och tar bara kraft som behövs för att hjälpa sitt barn vidare. MED diagnosen så kunde vi hjälpa vårt barn mot ett friskare liv. Man måste se framåt. Och barn reparerar sig bra.
KRAM Victoria
Hej!
Vill TACKA dig för en bra blogg ❤
Blev extra glad, när jag ser hur bra du beskriver ADD. Har en son med diagnos ADD och DSPS (försenad sömn fas).
Båda han och jag saknar ofta beskrivningar, berättelser, information om just ADD. Ofta får man ju läsa om ADHD och försöka tänka bort H:et… blir inte så tydligt och framför allt ger det inte en känsla om "min" funktionsnedsättning. Min son sa en gång ” det är som att ADHD börjar finnas, men ADD finns fortfarande inte… ingen fattar vad det är, det är som att de inte ens vet att bokstäverna finns”
Så TACK än en gång! ❤
Kram
Lena
Åh vad bra och enkelt beskrivet. Och oj vad många klockor som började ringa! Väldigt mycket av det du skriver om ADD stämmer in på min 10 åriga son. Men du skriver flickor, kan pojkar inte ha samma problematik?
Jag skulle vilja undersöka om min son faktiskt har ADD så han ev. kan få hjälp men … han är väldigt känslig och rädd för att sticka ut, rädd för att bli utanför och retad. Har du några tips och råd för hur jag skulle kunna lägga fram detta för honom utan att han tar det som kritik och blir ledsen?
På hälsokosten finns Efamol…jättenattljusolja som Tore Dufner, guru inom området, rekommenderar. Fungerar på koncentrationssvårigheter.
Det tar ca tre veckor och man behöver dubbel dos i början. Det har fungerat på min egen son och jag tar det också för jag tror det är bra i klimakteriet. En del tar det för PMS och har man ADHD ligger man ständigt på en nivå som liknar PMS!
Till vardags arbetar jag med ungdomar med dessa diagnoser och tycker att Efamol borde vara subventionerat för skolungdomar.
Britt-Marie
Kul att vissa blir hjälpta av Jättenattljusoljan (Efamol). Hjärnans signalsubstanser är ju hormoner, och Efamol kan tydligen även lindra pms-besvär? Har bloggat om att många kvinnor med ADHD är överkänsliga vid hormonsvängningarna så de hamnar i ett närmast sjukligt tillstånd. Inlägg: ADHD och hormonkänslighet.
Men man bör vara vaksam på att även naturläkemedel har biverkningar, ibland svåra. Och tänka på att man alltid ska konsultera sin läkare innan man börjar ta ett naturläkemedel eftersom det kan krocka med läkarordinerad medicinering, eller om man har överkänslighet mot något som det är svårt att själv se finns i naturläkemedlet, exempelvis pollen.
OBS: Med jättenattljusolja/Efamol rekommenderas man att inte äta neuroleptika, som ofta ges mot depressioner eller bipolaritet – som ofta kan förekomma ihop med olika npf/neuropsykiatriska diagnoser.
Vet att många med npf behöver en högre dos än normalt för att uppnå påtaglig effekt. Läste att ett mycket högt intag av omega 6 tros även kunna öka risken för negativa hjärt- och kärlförändringar. Hjärtproblem har diskuterats i samband med centralstimulerande mediciner (Ritalin, Conserta mfl) men forskning visar att det inte finns en förhöjd risk.
Vore ju bra om Efamol genomgick en medicinsk utvärdering, vet att de forskat på det, vet inte om det är klart än?
Lycka till för dig och dins son, samt dina elever!
Mvh Victoria
Jag är 32 år gammal och håller på med en utredning av AD(H)D på Psyk nu. Är antagligen en av de smarta flickorna, som dessutom begåvats med språkkänsla, stor läslust och förmåga att läsa snabbt. Det maskerade mina svårigheter länge.
Bra blogg, ska läsa mer i den!
Hej
Verkligen väl beskrivet – precis så här har vår dotters uppväxt varit… hon fick diagnosen ADD för ett halvår sedan, men har ju haft den hela livet… skönt att äntligen hitta information som hjälper, beskriver och kanske genom detta kunna få skolan att förstå sin roll i det hela… vilket varit/är oerhört svårt… Människor utanför vår lilla kärnfamilj förstår inte vad vi gått/går igenom och framförallt inte vad vår dotter går igenom! Hon är på G att börja medicineras – har du förslag på vad som är bäst i denna djungel av mediciner? vad bör man tänka på? hon har fått fiskleverolja i perioder sedan ungefär skolstart för att försöka påverka koncentrationen (nu är hon 13). Tack än en gång för en fantastisk blogg.
Mvh Johanna
Beskriver min vuxne son så bra! Oj vilken lång resa vi gjort och den pågår dessutom!
Hej! Mycket intressant läsning, då min dotter 9 år är enligt oss föräldrar är hyperaktiv med stora koncentrations problem i skolan.
Som leder till utbrott och konflikter i skola och hemma.
Tyvärr tycker vi inte att vi får den hjälp vi behöver från Bup, där vi sökt hjälp för att kunna hantera situationen bättre.
Vart kan man mer vända sig? Cattisthn
Hej! Jag har diagnosen ADHD och det har varit klockren läsning från början till slut.
Jag fick min diagnos sent i livet, 37 år gammal och jag kan säga att mina 37 år har varit minst sagt jobbiga, tills jag fick diagnosen. Idag är många saker lättare än förut och jag har en förståelse för hur jag varit och tänkt.
All information kommer verkligen i 140 km/h och sortera den har varit bland det svåraste som finns. Idag är jag tacksam för att det är nu lättare att hantera saker och ting, jag har fortfarande långt kvar till att hitta dit jag bör komma. Som sagt, svårt att lära gamla hundar att sitta!
Min son har antagligen också ADHD och väntar på utredning.
Vad roligt att du kände igen dig!
Kämpa på och gör ditt liv bättre med kunskap. Det är värt det.
Lycka till önskar Vctoria – som känner igen mig i det Du skriver. 🙂
Jag har misstänkt ADD en period efter att min läkare föreslog denna diagnos och står nu i kö för utredning. Jag känner inte igen mig riktigt i det där med att tappa bort saker? Kan det vara så att jag är överdrivet noggrann och kompenserar för detta? Jag har nämligen som rutin att alltid kontrollera att jag verkligen har allting med mig. T ex efter gymmet så rabblar jag ”plånbok, nycklar, nycklar, mob och hörlurar” och känner då på alla föremål :-p En gång räcker verkligen inte och jag tappar bort mig flera ggr innan jag kanske efter 5-6 varv känner mig nöjd och tycker att jag har läget under kontroll…
Det är kanske lite löjligt av mig att efterlysa såhär men om någon känner igen sig i detta så skriv gärna en rad… I övrigt så har jag insett att jag aldrig kommer orka med högskolan utan medicin och tålamod har jag väldigt lite av vilket påverkar mitt sociala liv på ett mkt negativt sätt. Jag orkade vänta en dag på en tjej jag pratade med och anklagade henne idag för att inte vara intresserad..fastän det kanske inte var så och att jag vet att jag är alldeles för otålig
Det känns hopplöst…ångest…inget självförtroende/-känsla osv…
Tack Victoria för en bra blogg.
mycket intressant läsning men har ni någånsin frågat er om inte detta är en del av en evolution. och att vi alla snart föds som mycket intelligentare,kärleksfullare människorjag menar alltså att dessa diagnoser (som ju inte funits länge) igentligen är mutationer…..hehe bli inte upprörda nu vi håller vel alla med om att utveckling för oss framåt
det är vel igentligen bara en svårare läroperiod +ni vet rensa bort lite annat uttjänt jag tror att alla så småningom kommer födas med dessa gåvor….åtminståne då kommer vi se det som det….till en ny o hoppfullare värld får ja slänga in ett pardogmskifte när ja ändå är igång
jodu hopplös till för ett antal år sen visste ja presis vart ja hade allt även var andra hade sitt kunde inte ha folk hemma dom flyttade på mina grejer…..o då stod jag handfallen hade sen något av ett helvete till ja en dag släppte allt flyttde utan pickopack började om tyvärr flyttade jag oxå ifrån min järnkoll så nu lever jag med olåst dörr…..blir bara dyrt aqtt bryta sej in inte mycket att ta i min spartanska lägenhet……..ärligt talat lider jag än av mitt pedanteri som jag inte har förmågan att upprätthålla
o du tänk så här^^du måste ju få ett väldigt försprång av din ordning o reda +bra kondis^^
Carina. Lås dörren! :-p
Jag blir orolig för din skull!
Jag har massa ritualer vad gäller städning osv och är alltså pedant i vissa avseenden jag också. Är väl en släng av OCD antar jag men det är väl inte helt ovanligt i samband med t ex ADD?
Gillar int eheller när folk är här och stökar ner…
”ärligt talat lider jag än av mitt pedanteri som jag inte har förmågan att upprätthålla”
Preci just så är det för mig också. Jag vill men orkar inte upprätthålla tokerierna. Brukar drf bli ngn sorts kompromiss…typ en gång till sängen som hålls efter var dag men i övrigt är det stökigt och dammigt så det förslår 😉
Men det är ju rätt trivialt egentligen. Mina PROBLEM handar ju om ngt helt annat. Koncentration och tålamod tror jag ställer till det mkt för mig….hur har Du/Ni det med det sociala?
Har du kollat med kommunen och ansökt om Boendestöd? Där kan du få stöd att röja undan lite. Från min synvinkel sett skulle det nog minska din stress. Boendestödjarnas roll är att stötta dig där du behöver push med det som du inte förmår ta tag i helt själv! Be om stödet att formulera dina personliga behov – för det är svårt att se själv ibland.
Jag har stor social kapacitet – men undviker ändå nu. Har lite social fobi, som förststärkts eftersom mitt/våra liv här varit så pressade. Dottern har mått mkt dåligt – då känns inte mingel roligt – om det inte vore med 100 kommunchefer. Så idag är jag pga kris inte sugen på att prata med någon alls. Vill helst inte gå ut ens..
Jag har dock nu drabbats av städmani, mkt förvirrandm – läs mitt inlägg om det ikväll eller imorgon. 😉
Mvh Victoria Q
Hur menar du när du säger att du har stor kapacitet?
Jag har aldrig fått den där bekräftelsen och är verkligen osäker på hur jag ”är”, egentligen. Har jag också stor kapacitet?! Jag önskar jag visste…jag vågar inte tro på mig själv för jag velar med ALLT. Litar inte på mig själv öht.
(Förlåt om jag pratar för mkt om mig själv nu V…jag känner mig väldigt ego men det är så skönt att få skriva av sig lite…)
Det känns som att jag genom hela livet varit hämmad av någonting och aldrig lyckats utnyttja min potential. Jag vet t ex hur jag skall bete mig socialt men jag kan liksom inte…på ett naturligt sätt…har också haft social fobi och har nog fortfarande. Det är säkert en stor del av problemet
Känner igen mig i det där med att inte vara sugen på att prata öht…jag fyller år snart och vill inte träffa ngn öht…dessutom svensexa och annat på gång..usch ;-/
Har aldrig hört talas om boendestöd – jag skall kolla upp detta! Tack för tipset! Och trevlig kväll på Dig!
🙂
Intressant läsning… Tänkte bidra med en länk för er som är öppna och nyfikna. http://www.susannamittermaier.com/ Susanna är eller var tills helt nyligen psykolog i den offentliga vårdapparaten. Dock ingen vanlig psykolog… Snälla ta en titt jag tror inte du ångrar dig.
Reblogga detta på Momo Jord.
Min son har Adhd, men tycker alla dina beskrivande situationer stämmer exakt på honom, förutom att han har väldigt svårt att vara lugn?!
Är add och adhd så lika att problematiken för de med dessa två diagnoser flyter samman och att det mest är hur ”rörlig” dvs hyper eller hypo man är? 😮
Kontakta er mottagning så de får förklara mer om sonens diagnos.
Och låt kanske din son lära sig strategier för att varva ner, som att ha det lugnt 1-2 rimmar innan sovdags? Mottagningen ska kunna hjälpv er till habiliteringen som kan hjälpa till att förenkla livet lite, med det som är svårt.
Lycka til1
V
Hej! Välskriven blogg 🙂
Men den allmänna tolkningen av olika bokstavskombinationer är att det är något ”man drabbats av” som ev är ärftligt och som är en del av ens personlighet. Är det ingen som funderar på hur olika miljögifter, näringsbrister och tungmetaller påverkar hjärnans kapacitet och ens personlighet? Är kroppen belastad med tungmetallen bly tex får man samma symptom som asperger. De aspisar jag känner vaktar hårt om sin diagnos eftersom de har börjat identifierat sig med den och nu fått ett ”bevis” på varför de är ”konstiga”. När det kanske eg rör sig om att klerera de här toxinerna ur kroppens vävnader.
Jag hade aspergersymtpom och började klerera kroppen från bly (det var konstaterat att jag hade blyförgiftning) och mina symtom lättade varje dag. Utbrotten, den emotionella stressen av att fatta beslut, humörsvängningar, inåtvändhet, misstänksamhet, stelbenthet, överintellektuell och massa sånt lättade dag för dag. Jag använde mig av flytande Zeoliter. Några år innan hade jag kollat upp via en alterantiv utövare vilka födoämnen jag var allergisk emot. Det visade sig vara 32 st.. Jag uteslöt dem från min kost och mådde bättre.
Så.. ur min synvinkel är det rätt illa att börja benämna barn och även vuxna som ”jamen jag har ADHD, så jag ska vara sån” när problemet kanske är rent fysiologiskt och toxiskt. Att stanna där och inte fortsätta är ju att ha ett liv framför sig med symptom som gör att man inte fungerar 100 socialt, att ens underbara potential aldrig riktigt får blomma ut, man är i skuggan av sin diagnos och har blivit felinformerad helt enkelt.
Har märkt att många blir ~väldigt~ upprörda när man ifrågasätter bokstavsdiagnoser. Man kommer och petar på deras nya sanning om vem ”de är” och det har varit mycket blod, svett och tårar innan de kom fram till diagnosen och nu vill de bara känna sig som en av alla andra med deras diagnos. Har en vän som innan hon började forska på att hon har asperger var en spontan, varm och öppen kvinna. Men ju mer hon läste om aspergersymptom desto mer robotlik, stelbent, behärskad och rationell blev hon.
Tack för uppmuntran och mkt fint att du hittat en väg att må bättre på!
Liten skeptisk fråga dock: Om npf-diagnoser beror på gifter eller kost – varför har inte alla barnen i en syskonskara dessa svårigheter som leder till utredning – och neuropsykiatrisk diagnos?
Mvh Victoria
Hejsan! Jag måste verkligen ge dig beröm för detta inlägg! Jag är 25 år och har själv fått diagnosen Add och kände igen mig i allt som stod skrivet. Väldigt välformulerat och målande beskrivet. Bortsett ifrån att det var lite jobbigt att hålla koncentrationen under hela texten så tror jag ärligt talat aldrig att jag har hört eller läst något så träffsäkert. Credit! Och tack 🙂
Mycket bra beskrivet. Min son är nu 18 år och fick sin diagnos ADD när han var 10. Han har den värsta tiden bakom sig och det går bra med det mesta. Men jag fick många aha-upplevelser av att läsa detta.
Kommer att läsa detta många ggr och tänka efter före nästa gång. Tack 🙂
Min dotter som är 18 år berättade i höstas att hon misstänker att hon har någon form av adhd. Jag har aldrig kopplat hennes hennes sätt att vara till en bokstavskombination eftersom hon aldrig varit stökig och har inte haft de typiska omskrivna symptomen. Hon är en både begåvad, intelligent och social tjej, gick ut 9an med VG i snitt och kom in på en bra gymnasieskola. Men, hon har alltid tappat bort saker, glömt lappar, inte förmått sig att göra läxor, inte kunnat genomföra sysslor, verkat deprimerad, haft svårt att förhålla sig till regler, etc. Jag och lärarna har alltid trott att hon varit lat och slarvig. Vi har haft så mycket konflikter under många år. Av en barnpsykolog har vi nu fått veta att hon har exekutiva svårigheter (problem att planera, strukturera, sätta igång, avsluta, proritera). Det har hjälpt oss få en bättre relation med mindre bråk och konflikter, vilket känns jätteskönt. Men ändå, tänk om jag förstått tidigare, vad mycket bättre vi hade kunnat göra!
Toppenbra blogg!! Hundra tummar upp 😀
Tack för den fina texten om ADD! Du beskriver här väldigt mycket som jag känner igen mig i men inte har kunnat sätta ord på förut. 🙂
BRA! Jag har bara samlat in texter. Samt beskrivit lite själv efter min terapi, som om pizzasituationen.
Hoppas det hjälper något!
/Victoria
Jag känner också jättemycket igen allt du skrev i inlägget. Min partner som jag oräkneligt antal gånger blivit så frustrerad över uppvisar ju i princip alla symptomen för ADD. Den här texten är verkligen en ögonöppnare för mig. Jag har haft känslan av att något inte är helt rätt då jag vet att han är intelligent och snäll och han ofta är kunnigare och tänker smartare än mig om många ämnen, men ändå gång på gång vägrar lära sig enkla basic saker . T.ex. kommer inte ihåg att ta med saker trots påminnelser, slutför inte det han påbörjat, kan omöjligt lära sig ny rutin ibland osv. Jättefrustrerande när vi har barn ihop och han glömmer en massa hela tiden. Säger man en tredje sak han ska handla så glömmer han den första. I stridens hetta och i frustration har jag tänkt att han är en idiot, fastän jag vet att inte stämmer och sen skäms jag. Hans mammas ord när hon berättar om honom som liten kommer också för mina ögon nu när jag skriver detta. ”Han var en drömmare och gick alltid i sin egen värld. Han var smart i skolan, men så ointresserad och skolkade nästan hela tonårstiden”. Nu kanske jag kan ha lite mer förståelse för honom. Han ter sig inte lika mycket som en total gåta för mig nu. Jag hoppas det!
Tror att det är helt grundläggande för ett fortsatt liv ihop att din sambo får insikt om vad hans handlande handlar om!
Var inte arg på honom – han gör nog det bästa han förmår. Men han behöver också inse vad som kan frustrera dig – tror jag iaf. Och du samtidigt få förklaringar som du förstår. Kontakta öppenvårdspsykiatrin, via en remiss från er Vårdcentral??
En superkram med ett stort lycka till med förhållandet!
Victoria
Jag undrar om add kan bli bättre med bättre kost? Har någon kollat det? Jag letar och letar men allt handlar om adhd och det är inte samma sak. Min son behöver energi. Han är jämt trött, har koncentrationssvårigheter och tål inte medicin. Vi har testat allt ritalin, concerta mm men han blir bara sjuk. Så jag tänkte om vi ändrar kosten, men jag hittar ingen info, någon som vet?
Jag har väntat med att svara, för att jag inte kan svara på rak arm. Har ett par tankar på rätt forum, fasst jag själv följer ingetdera. Men jag återkommer så snart jag hittat något, med att kommentera en gång till under din kommentar. Ska försöka komma ihåg, för det är mycket nu.
Mvh Victoria
Mycket bra beskrivning av ADD.
Min 13-åring har asperger… Känns lite likt ADD i vissa avseenden.
Bra skrivet, frågan är hur många gånger det ska behövas skrivas/sägas för att skolan ska ta till sig det???
Vi har stora problem med att få upp äldsta barnet på morgonen. Vi hävdar att om det bara funnits något enda ytte-pyttelitet som hade lockat i skolan så hade gått bättre att komma upp….
Finns det andra metoder att kicka igång en add-personlighet om inget direkt lockar??? Hot och mutor är ju verkningslösa….
Man blir otroligt trött på hur mastodontiskt svårförändrat skolväsendet – och samhället är för att anpassa sig till de som behöver anpassning. Det är som att de ibland lyckas rubba på det kolossala urdjurets fot lite, men att resten inte följer efter. Det känns mest för syns skull. Vi har inte råd med det!
Det krävs ett helt individanpassat arbete med var och en, som att någon med add själv ska ha jättestor påverkan på hur dagen i skolan kommer att se ut. Såklart planerat, och regelbundet, men med belöningar som får eleven intresserad.
Lycka till vidare! ❤
Victoria
Mycket bra info Ett stort tack
Mvh BG Hansson
Hej, tack för en bra artikel. Min son har just genomgått en utredning (efter 1 års påtryckningar för att få en tid). Dock visade utredningen ”drag av AST” och att de inte kunde fastställa ADD då inte tillräckligt många kriterier uppfylldes. För mig är det svårt att se att min son skulle vara närmare AST än ADD vilket känns frustrerande då det finns medicin för ADD och det känns som att svensk sjukvård kämpar mer för att inte skriva ut medicin är för att ge hjälp när det behövs. Han är begåvad men har svårt att klara vissa kurser på universitetet pga koncentrationssvårigheter. Känns som att han stängs ute från en chans i livet pga av detta. Han vågar inte fortsätta plugga då han är rädd för att misslyckas igen. Du skriver om att diagnosen kommer att ändras vad det liter. Vad innebär det? Har du något tips på hur vi går vidare? Ny utredning på nytt ställe? Vänliga hälsningar från undrande och frustrerad förälder
Just nu lite för mycket i skallen för att skriva ett bra svar. Men släpper igenom din kommentar med förhoppning om att jag ska kunna fokusera igen! Uppdaterar denna kommentar då!
KRAM Victoria